Vill bara först säga att min förlossningsberättelse nog blir den "tråkigaste" av dem alla - minst dramatik...
Det var en helt normal förlossning enl standard modell A för en förstföderska. Som ni vet kände jag av vad
jag trodde var fostervatten 3 nätter i rad, sista natten var natten till torsdag 23/8, dvs BF-datum.
3:e dagen detta hände ringde jag till förlossningen som ville att jag skulle kontrollera det och det gjorde vi
på BF-dagen. Men det var tydligen falsklarm för det enda hon såg var flytningar.
Samma kväll kom det ngt slemmigt på kvällen när jag gick på toa innan läggdags. Jag misstänkte slempropp men
vågade inte säga ngt till min man eftersom jag tänkte att han kanske inte skulle kunna sova sedan.
På fredag kväll fick jag molande mensvärk som kom och gick med en halvtimmes - en kvarts mellanrum. Det gjorde
inte speciellt ont utan vi tittade på en norsk thriller och hade det mysigt, men jag kände att ngt nog var på
gång. Vi kände oss förväntansfulla och glada att det nu antagligen hade startat.
Under natten kom förvärkarna med ung en halvtimmes mellanrum men jag sov hyfsat mha några Alvedon och
på morgonen hade intervallet krympt till ca 10 min. Jag åt riktig frukost för att ladda energi, sedan gick
jag och lade mig igen men då ökade avståndet mellan värkarna igen.
Efter en stund kom min man och övertalade mig att vi skulle ut och gå, att det nog vore bra. Så vi gick ut till
promenaden vid älvstranden här där vi bor. Det var ganska varmt men blåste kuling och vi gick där fram och tillbaka
i en timmes tid. Jag andades långsam profylaxandning och talade om när det kom en värk så min man kunde klocka. Det var nog
inte många som anade vad vi höll på med... 
När vi kom in hade värkarbetet kommit igång ordentligt. Jag gick över till mellanandning och vankade som en osalig ande
mellan vardagsrummet och sovrummet. Precis som för Snartis gjorde det ondare för mig att ligga ner. Så from kl 11 (när
promenaden startade) tills krystskedet så var jag i rörelse konstant, dvs nästan 12h. Så småningom kom värkarna tätare och tog i lite mer
och jag tog på mig min TENS-apparat. Vid kl 13 kom det 3 värkar på 10 min och de höll i sig 45 sek så vi ringde
in till Mölndals förlossning. BM bad att få prata med mig och tyckte väl att jag lät lugn för hon sa att vi nog kunde
vänta 1-2h till innan vi åkte in så att det inte skulle bli så långdraget för mig. Jag tyckte inte det gjorde så farligt ont
än utan kände att jag kunde vara hemma ett tag till så det var ok. Jag tänkte "men det här är ju hanterbart, det här ontet klarar jag"...
En dryg timme senare åkte vi in till Mölndal och blev mottagna och förda till ett rum där BM gjorde en första undersökning.
BM frågade om jag hade ett förlossningsbrev så jag lämnade över det och där hade jag bla skrivit att jag ville slippa epidural om det inte var nödvändigt
(pga att man kan få värksvaghet, problem med kisseriet och ev inte känna av krystvärkarna).
Jag hade vattenavgång och var öppen nästan 7 cm. Direkt fick vi komma till ett riktigt förlossningsrum där jag kopplades till en CTG-apparat
och fick lustgas. Egentligen kände jag att jag hade klarat mig på min profylax och TENS ett tag till och utan lustgas men man tackar ju inte nej
till mer smärtlindring...
Nu följde ett antal timmar med kraftiga värkar men där jag tyvärr öppnade mig de sista centimetrarna långsammare. De första 7 hade tagit ung 2-3h (normalt brukar man säga 1cm/h) och
resterande dryga 3 cm tog ca 6-7h. Vilket ju var jobbigt eftersom det är de sista cm som gör så förbannat ont.
Efter ett tag tyckte min BM att TENS-apparaten störde CTG-kurvan och vi tog bort den. Med bara lustgas kände jag att jag inte kunde slappna av
tillräckligt så jag bad om kvaddlar. De sattes i ryggen där jag hade som mest ont. Jag var inte riktigt förberedd på att de så ont att få så jag stönade
nog till lite trots lustgasen, när de sattes. (Men tydligen brukar folk skrika mer så min man sa att de två BM som satte dem var lite småimpade. Nåja, jag vet inte.)
När ontet i ryggen försvann (vilket skedde nästan omedelbart - såå skönt!) så kände jag istället där framme så jag bad om kvaddlar där också. Det är tydligen rätt
ovanligt att folk ber om mer 
Men detta var otroligt bra smärtlindring för mig - mkt bättre än lustgas. Lustgasen funkade så tillvida att jag inte blev illamående el så,
men den kapar bara de yttersta topparna på smärtan, det mesta av smärtan finns kvar (tyckte jag iaf).
Under de här timmarna hängde jag på och gick mha en gåstol. Jag hade ung 4 kraftiga värkar per 10 min och de höll i sig 1-1,5 min. Trots lustgas och kvaddlar stönade jag ibland högt i
lustgasmasken. När värken väl kom steg kurvan så brant att jag var tvungen att titta på CTG-apparaten för att hinna med. Om jag väntade med att ta lustgas tills att jag kände
värken så fick jag inte effekten förrän i slutet av värken. Mellan värkarna körde jag långsam profylaxandning för att ge livmodern och barnet syre. Moas hjärtrytm låg på stadiga 140 hela
tiden nästan och hon mådde bra igenom hela förloppet.
Jag tyckte det tog oändlig tid för mig att öppna mig och frågade BM varför det tog sån tid och om det var för att jag inte var tillräckligt avslappnad. Men hon tyckte att jag
var rätt så avslappnad och menade att ibland blir det så när det går snabbt i början att det lugnar sig och går långsammare i slutet. Enl henne vanligt. Tja, det var bara att
kämpa på. Min man såg till att jag fick dricka mycket, han satte på Norah Jones på CD:n och jag fick enormt goda glassdrinkar med hallon - mmmm. Energiboost!
Jag fick ingen jättebra kontakt med hon som var vår första BM och min man tyckte inte om henne för han tyckte att hon pratade till honom ist f till mig (det märkte inte jag).
Bla ville hon övertala mig att ta epidural när jag var öppen ca 8cm för hon menade att de förmodligen skulle bli tvungna att sätta värkstimulerande dropp och då var det bra om
jag hade mer bedövning tyckte hon. Men jag ville inte, utan sa att jag skulle försöka utan en timme till. De ökade på det värkstimulerande kontinuerligt och värkarna tog i ordentligt.
Nu hade jag så ont att jag sa att "jag kan inte begripa att folk gör det här fler gånger" (dvs föder fler barn). Och "det är fanimej falsk marknadsföring att man är smärtfri mellan värkarna -
det är man inte alls, det bara gör lite mindre ont".
Någonstans tog mina kvaddlar i ryggen slut (de slutar verka efter ca 2h) och jag bad om nya. Vid det här laget visste jag att efter ca 10-15 sek
brännande smärta får man en underbar smärtlindring och jag gav inte ifrån mig ett knyst. De två BM som la dem var mäkta imponerade att de fick lägga
kvaddlar 3 ggr på samma person (enl min man). Själv var jag inte så medveten om vad de sa just då...
Vid kl 22 gick vår BM och vi fick en ny - med samma förnamn som jag - och hon var jättebra! Direkt hände det saker. När jag till slut var öppen 10 cm satte hon mig grensle över en stol med armarna
lutade mot en saccosäck. Vid det här laget var jag så utpumpad att jag nästan sov mellan värkarna. Nu var det meningen att bebben skulle röra sig ner genom den trånga passagen före krystskedet och meningen
med att sitta grensle över stolen var att öppna upp bäckenet.
När krystningen skulle inledas fick jag lägga mig ner i sängen och vid varje krystvärk tog BM mitt ena (böjda) ben och liksom tryckte upp knäet mot magen, för att öppna bäckenet ännu mer.
Hon guidade mig och manade på mig, ibland fick jag inte krysta - och då är det enda som funkar att "flåsa som en hund" (fick vi också lära oss på profylaxen) för att stå emot krystvärken.
Trots att jag blivit förvarnad blev jag lite lätt skrämd av krystvärkarna, jag har aldrig upplevt ngt så starkt. Och det kändes som om kroppen tog över och tryckte på utan att jag kunde stå
emot. Samtidigt kändes det som att jag tryckte på för starkt. Jag kommer ihåg att jag sa "jag går sönder" och det kändes som om hela bäckenet skulle knaka sönder. Men BM sa "nej då, det här
går jättebra, fortsätt". Jag tror att jag krystade ett tiotal ggr. När huvudet syntes i öppningen sa BM till min man "kom hit och titta" och han blev tydligen helt rörd över att se det. Till
mig sa hon "ta handen här och känn" och jag kände hennes blöta lite slemmiga hjässa "där nere". Inför sista krystningen fick jag bedövning och ett litet klipp. BM sa att det såg lite spänt ut och att det var bättre
att hon klippte mig litegrann än att jag sprack okontrollerat. Jag hörde klippljudet men kände ingenting. Och vid nästa krystvärk kom hela Moa ut på en gång Hon skrek omedelbart och lades på mitt bröst.
Jag kände mig utpumpad av förlossningen och ärligt talat lite avvaktande. Jag tror att det var en reaktion på att jag haft så ont, jag kunde inte riktigt ta till mig henne med en gång. Jag kände givetvis inte heller
att jag ville stöta bort henne men det kändes helt overkligt och abstrakt och ngn omedelbar moderskärlek infann sig inte. Timmarna efter förlossningen var det ganska intressant att se att min man knöt an supersnabbt
medan det tog lite längre tid för mig. Jag tror att det var pga smärtan som hon så att säga orsakat.
Vid inskrivningen blev jag tillfrågad om jag ville vara med i en studie där de injicerar ett medel för att få moderkakan att lossna snabbare och jag sa ja, så jag fick nu en injektion i handen. Och vid en enda krystvärk
kom den ut, nästan med ett plopp. Det var jätteskönt att bli av med den så snabbt och smidigt. Jag fick nu mer bedövning och blev sydd och sedan fick vi in den där efterlängtade brickan med goda mackor, hallondryck och te.
Absolut godaste fikat jag ätit någon gång kändes det som!!! Vid det här laget hade jag ju inte ätit på över 12h och jobbat rätt hårt.
BM kollade att jag hade råmjölk och nu fick Moa suga i sig den. Hon sög girigt sedan fick vi åka ner till BB där vi fick ett familjerum. "Pappa" fick utföra första blöjbytet och vi blev visade hur allt fungerade,
uppmanade att ringa på klockan om det var ngt och fick äntligen sova. Jag fick faktiskt rätt mycket beröm för att jag andats på ett bra sätt, de sa att det märktes att jag tränat en del profylax.
Jag tyckte det hjälpte jättemycket, särskilt här hemma innan vi åkte in. Men även tex när jag var tvungen att gå på toa dit lustgasen inte räckte. Då var det guld att andas lättandning (den snabbaste som man tar till
när det gör så inihelvete ont).
Jag har ända sedan efter förlossningen kunnat gå på toa utan att det gjort ont, kunnat torka mig, kunnat duscha mig därnere utan smärta. Jag blev
tillfrågad om jag ville ha en Panodil men jag har inte behövt det. Svullnaden har gått ner och jag blöder inte alls mycket. Det där klippet blev himla bra för min del!
