Hej tjejer!! 
Ska försöka hinna skriva lite nu medan min guldklimp sover. Det blir säkert osammanhängande och så, men jag tänkte att jag skriver lite fritt så blir det som det blir.
Jag har inte läst igenom, men har sett många grattis och de tackar jag så mycket för!!
Såg också att ni missat räkna med de extra 24h timmarna det tog, eftersom det startade i tisdags morse kl 5 och han föddes vid 18.30 på onsdagen, dvs.37, 5 timmar senare. Därför tyckte jag att det blev lite långt... Det var inga direkta pauser att tala om heller. (Förutom efter att jag skrivit inlägget jag skrev här, tror det gav mig adrenalin och det stannade av lite efter det) Jag hade inte turen att få regelbundna värkar någonsin, vilket innebar att jag fortfarande kunde suttit och väntat på 3 värkar/10 min, för det hände aldrig. Däremot kom värkarna ofta 2 och 2 och var långa och kraftiga och ibland släppte de inte taget helt. Det visste jag inte kunde hända. Det allra jobbigaste var att man därför inte kunde räkna ut när nästa värk skulle komma. Jag hade välidgt gärna velat få sova åtminstone en minut på natten (Vi åkte in vid midnatt), men vågade inte ifall en värk skulle komma när jag minst anade det. MEN jag vill INTE på något sätt skrämma er med detta. Det är ovanligt vad jag förstår och jag klarade ändå att hantera det med enbart anding och avslappning, bad och värmedyna som jag tänkt i typ 30 timmar. (Vet inte exakt, tiden flöt ihop och jag har inte fått min journal än.) Man vänjer sig vid smärtan helt enkelt. Jag gjorde det och det kommer ni också göra så länge ni inte blir rädda utan känner er trygga. När den allra första värken kom blev jag rädd och tänkte bara en enda sak: Epidural!!! Men efter ett tag insåg jag att det här funkar ju, jag klarar det ändå. Mitti allt pratade jag t.o.m. om hur det kan komma att bli nästa förlossning. Har man en smärta en längre tid känner man ju den knappt till slut, det är ju så.
Jag frågade BM då när jag var så trött, om jag hade fel strategi som inte tog smärtlindring. Men hon sa att man blir trött av att föda barn, det blir alla, och jag verkade vara så avslappnad både under men framför allt mellan värkarna, att hon inte tyckte jag gjorde fel. Efter 30 timmar var det tröttheten mest och inte smärtan egentligen som gjorde att jag ville ge mig på lustgasen. Plus att jag av någon orsak blev rädd för att nå magiska 7 cm som ska göra väldigt ont. Jag hade ju inte ätit mycket alls på länge heller och inte sovit nåt, så jag kände mig inte rustad nog. Och lustgasen funkade kanon! Jag blev dizzy och var inte helt närvarande, men i det läget (jag var öppen närmare 7 cm då), så var det mest bara skönt. Enda problemet var återigen att jag inte visste när nästa värk skulle komma och har man väl gett sig på smärtlindring så gör det ju mycket ondare om man plötsligt inte har den till hands längre, vilket jag inte hade om jag missade att andas in den i början på en värk. En gång mådde jag illa och spydde, men det var för att en värk inte släppte taget och nästa kom direkt efter. Jag insåg ju att det skulle gå åt skogen i det läget, för man klarar inte att andas lustgas i flera minuter (iaf inte jag), men jag hade inget direkt alternativ. Så det var synd att gå miste om den näringen, men jag fick massor av sockerlösning och jag vet inte allt vad de tvingade i mig mellan värkarna. En liten stund senare tyckte BM att det hela dragit ut länge nog på tiden, så hon stack hål på hinnorna så vattnet gick och satte även in värkstimulerande dropp. Då gick allt mycket fortare plötsligt och rätt var det är hör jag min egen röst säga ?Jag vill krysta!? (Hur 17 visste jag det???). Då var jag plötsligt fullt öppen. Men att få ut den lille visade sig vara svårare än vad någon i rummet trott. Jag tror jag fick krysta i 4 ½ timme med 3 BM i rummet som testade alla sätt de kunde komma på. Problemet var att det var en ganska stor bebis (inga överdrifter här ). Han vägde över 4300 g och hans huvud var 35 cm i diameter och det låg snett. Det var det som var problemet. Jag krystade så jag blev blå i ansiktet i varje värk(enligt maken), men påstod hela tiden själv att jag orkar detta, inga problem. (Efteråt sa de att de inte trott det skulle gå utan sugklocka, därför frågade de hur mycket jag trodde jag skulle orka). I slutändan blev det ett mindre klipp, det gick helt enkelt inte annars och tre krystningar senare kom hela han ut! Det kändes absolut ingenting när han kom. Ingen brännande, svidande känsla som läst om, ingenting! Det som jag varit så orolig för.
När de la honom på mig kommer jag aldrig glömma. Det kändes som att få en varm, något slemmig bläckfisk på bröstet. Han var grå och mycket trött och blundade och hans huvud var väldigt toppigt och han såg inte alls ut som jag föreställt mig (han är mest lik min man dessutom ), så det var väldigt svårt att ta in att detta var min bebis. ?Nej men oj!? sa jag tydligen om och om igen.. Jag var så mentalt och fysiskt slut att jag inte kunde ta in det direkt. Och han var ju så stor, alla BM vi frågat under grav. hade sagt att det var en liten-mormalstor bebis runt 3,5kg, så jag fattade liksom inte var han kom ifrån. De la honom på mage och torkade våldsamt av honom med varma handdukar för att få igång honom. Sen vände de på honom och först då såg jag att det var en pojke! Maken var lite mer närvarande och utbrast ?Det är en liten kille!?, grät och kramade om och tackade alla BM i rummet och sa till mig ?Tänk, vad roligt vi tre ska ha!?. I vilket annat läge som helst skulle jag störtgrinat, men jag kände mig mest bara totalt omtumlad, fattade liksom ingneting och kände plötsligt vad ont jag hade av foglossningen eftersom jag legat i en icke-gynnsam ställning för den (Fick den ju så sent, så jag skrev aldrig med det i brevet.). Lite besviken var jag också över att jag inte var helt smärtfri direkt efteråt som de sagt på föräldrarutbildningen att man skulle bli. Och så skulle ju moderkakan ut (men det var lätt som en plätt som tur var) och sen skulle klippet och en mindre bristning på insidan sys och de klämde mig jättemycket på magen och jag kände hur blodet rann. Då började jag klaga och tycka att det och det gjorde ont och så kan jag inte ligga etc., konstigt hurdan man är. Men jag var aldrig otrevlig mot någon och sa inget dumt till min man under hela tiden, vilket vi nog båda varit inställda på att jag skulle göra. Och när den lille krabaten öppnade ena ögat och tittade på mig så började jag så smått fatta vad som just hänt. Ytterligare några timmar senare hade jag kunnat dö för hans skull...
Tiden på bb kunde jag knappt gå pga stygnen och foglossningen och jag hörde en tjej viska till sin man ?Stackars henne!? Men jag höll inte med henne över huvud taget. Det var inte ett dugg synd om mig. Jag som noga valt ut vilka kläder jag skulle ha med mig och t.o.m. tagit med mig smink vankade gladeligen sakta, sakta runt i sjukhusets engångstrosor, en stor binda (det var egentligen en blöja, mig lurar man inte) och en stor sjukhusskjorta + Apotekets föga smickrande stödstrumpor och bara log. Det fanns saker som var viktigare än hur jag såg ut och huruvida jag kunde gå bra eller ej. Och när samma tjej frågade om jag bett om värktabletter för min smärta bara tittade jag på henne och insåg att jag inte ens tänkt tanken på att be om det.
Vi fick (=blev tvungna att) åka hem efter mindre än två dygn (jag och bebisen, maken fick inte sova över utan bara vara med på bb på dagarna) så vi kom hem i fredags (och då fick jag min sushi!) och sen dess har jag och guldklimpens pappa gråtit för allt och ingenting. Men bara lyckotårar, så en depression känns väldigt långt borta i det här läget. Jag har gråtit floder bara av att skriva detta. Vår prins är så fulländad, så söt och så perfekt, detta är det klart bästa jag någonsin åstadkommit! (Men nej, nåt namn har han inte än.) Det slår precis allt och vi är så lyckliga!
Kram till er alla! Ni har något helt fantastiskt framför er!
Detta blev långt och nu ska jag gå och vila...
