När märker man av det?

Halloj,

Har en jättejobbig f.m. här med en prins som vägrar sova och bara skriker.
Måste bara flika in allt mitt stöd till Sweetan! Och önskar att jag också kunde tänka att vi inte har samma gener, morsan och jag. Men det har vi ju... Jag jobbar dock hårt på att inte bli som hon. Och det är inte alltför svårt. Det tar sån energi att komma med nedsättande kommentarer, säga "Vad var det jag sa?!" och gräma sig för saker och beslut som togs för åratal sen utan att göra nåt åt de. Nu har hon iaf garderat sig med att vår lilla prins kommer bli retad i skolan för sitt namn. Skulle det inte hända kommer hon inte säga ett ord och skulle det hända kan hon ju stoltsera med "Vad var det jag sa"... Nu tror ju givetvis inte vi att han kommer bli retad (då hade vi ju aldrig valt det) eftersom det är ett helt vanligt svenskt namn vi valt och jag har dessutom kollat med äldre folk som heter det om de är nöjda med sitt namn och de har ju inte blivit mobbade iaf. Men det var ju ett bra (och fult) försök från hennes sida att försöka få oss att byta namn eftersom hon högljutt deklarerat att hon inte gillar det och i ett svagt ögonblick trodde jag nästan att hon lyckats! Själv blev jag ju kallad ett öknamn med anledning av MITT namn några ggr när jag gick i skolan (som jag skrev om här tidigare), men det har jag ju såklart inte sagt till henne för då skulle ju hon bli LEDSEN och man säger ju inte saker som man vet gör folk ledsna. Enligt MIG. Sen kan jag ju säga att vi inte avslöjat våra namnförslag i förväg men inför bröllopet fick vi svara på vad våra barn skulle heta och då tog vi lite namn ur luften och sen var det mer en slump att det blev ett av de namnen sen. Alla tog dock de namn vi sagt på stort allvar (eller rättare: den äldre generationen gjorde det) och så har vi fått lyssna på vad mina föräldrar tyckte om förslagen fast jag upprepade ggr avbrutit de med att vi INTE tar emot synpunkter och att det inte var seriösa namnförslag från vår sida.

Men men. Nu har jag kommit över detta. Jag är nöjd med namnet och samlar nu kraft inför nästa laddning otrevligheter vad de nu månne handla om. Nåt fel måste jag ju ha åstadkommit som är värt att påpeka ifall det är så att jag inte vet om det själv...

Detta med att föräldrar är ärliga i tron om att göra barnen en tjänst typ. Det tror jag säkert. Men när mamma sitter och säger vilka foton hon tyckte att prinsen såg fin ut på och vilka han inte var lika fin på (de där han var ca 3-4 h gammal), VAD ska jag med den infon till???? Jag bara undrar...

A.M. - vad skönt med en diagnos! Även om man fortfarande har ont finns det ju iallafall hopp om att man ska kunna få hjälp när man väl vet vad felet är. Svårt att hjälpa innan dess!

Kanske lite samma sak med Lapinettes och septembers undersökningar - om man hittar något fel vet man ju vad som ska åtgärdas. (Oops; hörs det att jag är ingenjör? Ursäkta om jag gör allting till tekniska problem; jag förstår ju att det är väldigt mycket känslor inblandade också.)

Liten:
Det började redan i somras - när jag var i 6:e-7:e månaden - kan ha varit belastningen från magen. Det sjuka är att det bara gör ont på småtimmarna på natten. Livia sover ju rätt bra så om det bara hade varit för henne så hade jag ju varit utvilad. Det ska bli så skönt att få knapra lite antiinflammatoriskt och sedan kunna sova. Måste bara sluta amma först!


Nu ska jag läsa Vänner-fans inlägg

Vänner-fan:
Jobbig mamma! Och jobbigt med skrikförmiddag för Prinsen (misstänker att du inte vill outa hans namn här )

Min mamma kunde vara riktigt besvärlig när jag tänker efter, men eftersom hon är död så minns jag lättare det som var bra. (Det är ju synd att de ska behöva dö för att bli snälla. (OBS! Skämt!))

Hej, hej, är tillbaka från visningen, var ute hos mina föräldrar och fikade också när jag ändå var ute och åkte. Men huset idag var ingenting för oss tyvärr, tror mer på det igår i så fall, även om det också har sina nackdelar.

FruLlan, det finns med all säkerhet plats för två småflickor med samma namn i Storstockholm! Fast, som sagt, om det nu blir en kille för er del så är det ju inget att fundera på!

Sweet, trist med din mamma, jag vet att du var lite orolig redan innan besöket för hur det skulle gå, men jag hoppas att ni trots det har hittat på lite kul saker tillsammans och att du fått vara ledig lite från jobbet också och att bara det kan ha varit skönt efter er resa?

Vänner, är han på dåligt humör idag! Har han ont i magen kanske eller har han bara sovit dåligt?

Ja nu blir det väl ett junibarn för vår del, maj är slut och jag sitter här än!

usch -am, jag vet hur det är. Förut när jag hade ont i ryggen blev det alltid värre när jag låg kvar i sängen och drog mig på mornarna. Hade lyckats lägga någon nerv i kläm eller nåt. Nu har jag en bra naprapat som brukar hålla mig i form.

Kan du inte få lite akupunktur eller något, under tiden du ammar? Det brukar ju kunna hjälpa också? Sjukgymnastik? Bara piller är nog ingen bra idé.

Brudsommar - ska maken gå på visning i helgen också, kolla huset igen eller? Eller har ni bestämt er för att buda?

Du ska se att bebben dimper ner på vår bröllopsdag på söndag. En särdeles fin dag. :D

Huset från igår menar jag ju om det inte framgick...

Liten: Sjukgymnastik har jag testat, hjälper dock inte mot inflammationen. Läkaren föreslog mycket riktigt akupunktur och vanliga värktabletter (Alvedon) tills jag slutar amma.

Och sedan skulle jag må bra av att träna. Ständigt dåligt samvete. Ska köra en yogaklass i höst, eller möjligen pilates.

AM...du vill möjligen inte komma ifrån och träna lite core med mig på SATS? :?

*fiskar efter träningskompis*

Fast våra tider kanske inte riktigt stämmer förstås...