Page: kul att se dig här igen, misstänkte att du fortfarande läste 
Sweet och Vänner: är det så att era mammor är deppiga och mår dåligt? Min erfarenhet är att människor som är negativa inte är lyckliga i sig själva och då "pyser" det liksom ut över omgivningen. Deprimerade el olyckliga människor är ofta väldigt egoistiska och tänker bara på sig själva (enl min erfarenhet). Min mamma kan också ibland säga saker som är väldigt obetänksamma men hon har ju en psykisk diagnos (depression) vilket förklarar saken. Det är ju inte mindre sårande för det. Och ibland har jag svårt att acceptera att en människa får säga el bete sig hur som helst bara för att de är sjuka - allt kan inte ursäktas med det. Tycker jag. (Men jag kanske är hård och oförstående?) Så ibland säger jag ifrån och då blir vi ovänner och så hörs vi inte på flera veckor. Men vi blir alltid vänner igen och jag får stå ut med att min mamma är lite "konstig" ibland. Det är väl för att hon har varit en så bra mamma när jag växte upp så vi har ändå en stark relation trots hennes sjukdom.
Och så hjälper det mig oerhört att min man är så förstående och stöttar mig och accepterar henne som hon är (hon avgudar honom också, det är den son hon aldrig fick ). Han blir sur på min mamma när hon behandlar mig dumt så att jag blir ledsen el mår dåligt men han har en stor empati för att hon är sjuk och det hjälper mig. (Min förra sambo tyckte bara att min mamma var konstig och skum och visade det väldigt tydligt inför henne vilket var jobbigt för mig.)
Jag har faktiskt gått i terapi för att lära mig att hantera hennes sjukdom, vår relation och hur jag ska klara att skydda mig själv och relationen till min man. Det var oerhört bra, jag rekommenderar det. Man får inse att ens mamma är en DEL av ens liv, kanske en jobbig del, och man får inte låta det påverkar hela ens övriga liv. Alla har jobbiga delar i sitt liv tror jag, ingen har den där perfekta ytan som man tror att de har. Börjar man skrapa så hittar man nästan alltid ngt. Relationer är svårt...
"Stänga öronen" är väl ett alternativ. Umgås lite mindre om man inte orkar stänga öronen. Kanske markera (om det hjälper - det hjälper inte mot psykisk sjukdom tyvärr). Omge sig med andra positiva människor. Se det som är bra i ens liv; man har en underbar man, man kanske har ett barn på väg, ett jättebra jobb, schyssta vänner, mm... Ibland kan det hjälpa också att prata med vänner - öppnar man sig så märker man att de öppnar sig tillbaka och man får oftast väldigt mkt sympati tillbaka. Och ibland upptäcker man att man inte är ensam om problemet, bara det kan vara skönt.
Så tänker jag. Men det har tagit många år att komma dit... 
Hoppas jag inte var för snusförnuftig nu, det var inte meningen.
Det blev väldigt påtagligt efter att ha sett förlossningsfilmen. Jag kände mest "vad har vi gett oss in på" när jag såg filmen. Fast jag vet att jag/vi kommer att fixa det men det känns läskigt ändå.