oskulder...?

Kul att fler tycker till!

Nej vi är inte oskulder. Vi var dessutom över 30 år när vi träffades och nu har vi bott ihop i mer än 2 år.

En sak jag funderat över är, hur hanterar de som är oskuld vid giftermålet om ni har helt olika sexuell lust. Det finns ju de som vill ett par gånger om dagen och andra som tycker att en gång varannan månad är helt ok. Det blir jobbigt för båda om det finns en som vill ofta och en som vill mer sällan i ett förhållande. Dessutom kan jag säga att jag hade inte den blekaste aning om vilket jag ville innan jag hade haft sex första gången. Jag personligen ligger nog i någon mittenfåra, men har erfarenhet av killar som velat både mindre och mer än mig. Ingendera var någon höjdare eller nåt som hade fungerat i längden.

Dessutom ska jag påtala att många gånger så blir kompromisser på det här planet inte en okej lösning som båda är nöjda med. Det slutar bara med att båda är lika frustrerade..

Ja se där! Ett bra exempel. Den ena vill en gång i månaden och den andre en gång om dagen. Du kommer att få leva ett helt liv med att antingen:
a)uppleva din stressad och tjatad på
b) uppleva dig sexuellt frustrerad och oattraktiv

Jag lovar att ingen av positionerna är trevlig. Personligen skulle jag dock föredra att vara den som anser sig få för lite sex. Då slipper man iaf skuldkänslan av att inte vilja. Men det är sååå lätt att det sätter sig på självförtroenet.

Intressant diskussion det här och många intressanta åsikter.
Tänkte komma med min åsikt i frågan.

Självklart är det upp till var och en om man väntar med sex till bröllopsnatten eller inte. Jag är otroligt glad över att jag inte gjorde det.
Jag blev av med oskulden vid 16-års ålder och det är något av det värsta jag varit med om. Jag hade varit ihop med min dåvarande i ett halvår när vi kände att vi verkligen ville. Så tillslut blev det helt enkelt så att vi provade. För min del kändes det som om han stuckit in en kniv i mitt underliv, det gjorde fruktansvärt ont och jag blödde i en vecka efteråt. Att ha den upplevelsen "sparad" till bröllopsnatten hade varit fruktansvärt.
Har nu senare fått reda på att jag har svår vestibulit, där av smärtan. Trotts den dåliga starten försökte vi verkligen att få det att funka. Det gjorde det inte, trotts våra starka känslor. Första gången var så hemsk i sig att det blev mer av ett trauma. Tänk dig att bli våldtagen och sedan gång på gång ha sex med din våldtäcktsman. Naturligtvis är den parallelen överdriven men det var i princip så min kropp fungerade. Jag låste mig totallt. Allt det hemska och onda kopplades till honom. Tillslut orkade jag inte mer, jag klarade inte ens av att bli smekt av honom. Och han klarade naturligtvis inte av att knappt kunna hålla om mig. Så det tog slut.
Hade ytterligare ett förhålland efter det som inte heller fungerade sexuellt.
Sen kom min blivande make in i bilden och allt förändrades. I början var jag rädd och nervös som dom flesta är i början av ett förhållande och vågade inte riktigt berätta hur mitt sexliv hade fungerat tidigare. När vi varit ihop ett tag och det kändes naturligt att pröva på penetration så var jag helt inne på att pröva. Strax innan han skulle komma in i mig bröt allt sönder, jag knuffade undan honom, kröp ihop i fosterställning och bara grät. Sen rann allt ur mig och sen dess har vårt sexliv varit underbart. Han tog till sig och förstod det jag berättade för honom. Långsamt långsamt har jag kunnat slappna av och ge mer och mer av mig själv, jag har blivit fullständigt trygg i att han aldrig skulle göra mig illa. Vi har inte mer än en gång haft penetrerande sex men det spelar absolut ingen roll. Det finns ju så mycket annat att göra.
Någon skrev "för varje sexpartner du passerar blir sex lite mindre speciellt", bullshit! Sex har aldrig varit mer speciellt för mig än det är nu.

Många sexuella hinder kan naturligtvis övervinnas tillsammans, om man älskar varandra. Men vissa kan det inte, så är det bara.

Tycker också det där med "för varje sexpartner du passerar blir sex lite mindre speciellt" är bullshit. För mig har det snarare blivit tvärtom. Jag tyckte inte det var något särskilt med sex så, det var en fin handling men ändå något fullkomligt naturligt och inget jag tyckte var speciellt så direkt. Nu tycker jag att sex är bland det mest speciella som finns och något jag verkligen värdesätter. Så för varje sexpartner jag passerat har sex blivit mer och mer speciellt.

Håller också med om att "för varje sexpartner du passerar blir sex lite mindre speciellt" är bull - inte lite fräckt att säga så!

det jag menar är att det måste inte vara antigen eller...
antigen ha sexmed flera partner
eller inte ha sex alls
det brukar vara så att när man sparar sig så provar man andra saker med tex sin m2b eftersom man vet att man kommer att göra det ihop så vill man testa set hur det känns
för att det är inte för att man vill spara sig att man inte öär nyfiken.. tvärtom!!
andledningen till att man kan mysa och pilla även om man sparar sig är att det man vill vänta med är att bli EN på en sexuel, fysisk plan och då är det vid penetrationen man blir det

Mrs Lavoillotte
Jag tycker inte att man sparar sig om man faktiskt har sex även om inte just penetration sker. Varken logiskt eller enligt förnuftet tycker jag...

inte enligt många när man väl har haft sex men försök tånka när du var oskuld det var det som var spännande och speciellt och dem flesta brukar faktiskt välja 1:a partnern noga
och de menar ju att det ska vara speciellt att dela med sig första gången

(även om det blir en katastrof...!! )

Var har du statistiken på, eller hur vet du att, att de flesta brukar välja den första partnern man har sex med väldigt noga?

Man sparar sig ju ändå inte till efter bröllopet om man har sex men inte penetretingssex, så varför hyckla menar jag...