Eller:
Äggsjuka aladåber- hur steker man dem?
Desperate sexwives
Jakten på det försvunna ägget
Simmarnas kamp mot målet
Gör kontorsstolen till en spermie centrifug...
Ja ni gissade det. Här fortsätter vi. Vi kom upp i över 4000 inlägg om hur man märker av när man blivit gravid. Och hur man blir gravid. Här delar vi allt, tips, trix, sorg och glädje. jakten på de befruktade ägget är en berg och dalbana HÄNG MED!
Välkomna alla nya och gamla!
vickan - jag vill gärna ha ett bra jobb och en ok lön, men överlåter nog en stor del av det finansiella mm ansvaret på mannen. Förmodligen kommer jag aldrig att tjäna lika mycket som han gör och därav... ja, 50/50 uppdelningen på alla sätt skulle inte fungera i vårt hem idag. Får se om det gör det om tio år :)
Någon större strukturellt förtryck har jag personligen aldrig känt av. Det är dock mina egna högst subjektiva erfarenheter. En kvinnlig chef kan tyvärr vara mer förj*vlig och förtryckande mot andra kvinnor än vad män kommer i närheten av (återigen min egen slutsats :)
Mindre: då Älar vi nästan samtidigt. Min ÄL väntas på onsdag.
jag var f ö också hos dagmamma och tyckte det var bra. Min mamma började jobba 3 månader efter att hon fött min syster, min pappa var arbetslös då och var hemmapappa med oss! Hur bra som helst, även om jag då gick på lekis.
Å det är iofs inte kul att växa upp i en familj som alltid får vända på slantarna, en mamma som jobbade jämt för att försörja familjen men på något vis blev det folk av mig med. Eller det kanske jag är fel person att säga... 
Alla i min omgivning som vill ha barn, har barn. Jag har alltid väntat på att det ska bli bra tillfälle.
När människor i min omgivning började skaffa barn tyckte jag att jag var för ung. Sen ville jag ha en utbildning och då var det inte läge. Och mitt i det hela blev mannen kroniskt sjuk i cancer. Inte bra läge det heller. Sen har jag inget fast arbete, hankar mig fram på vik och liknande (ingen bra läge heller för att få bra jobb). Maken arbetar jättemycket och har lite tid för barn. Jag är ingen "naturlig" moderstyp=hinder. Vi bor i en liten lägenhet som jag har svårt att tänka mig. att byta. Vi har ingen familj i närheten.
Det är bara massa saker som säger att vi inte borde starta en familj men nu skiter jag i det. Blir det några barn så fixar det sig säkert!
Det låter nästan som om det inte är någon här inne som vill vara mammaledig mer än 6 månader. Är det så? Blir bara lite förvånad då mina kompisar allihop och trots bra jobb har varit hemma i minst 1 år.
Page - så klart det fixar sig...det blir aldrig helt rätt, jag menar man kan alltid skylla på något. Hade jag träffat maken tidigare i mitt liv hade jag absolut försökt tidigare.
Frejis - vi får ta det där med begreppet feminism i en egen tråd... fniss fniss...
undertecknad gick på dagis - underbart!!!
har en morsa som har ångest för att hon inte var hemma när vi var små.. men det är i så fall synd om HENNE... pappa, mormor, morfar och farmor fanns runt brorsan och mig.. så OSS gick det inte nån nöd på!!
kram på er allihop! nu ska smygläsaren åka hem till hålan.
Nä, jag skulle hemskt gärna vilja vara hemma i ett år, tror jag nu iaf. :) Men min sambo kommer garanterat vilja vara hemma också, och flera av mina manliga vänner har berättat att de inte knutit an till barnet ordentligt förrän de var pappalediga och verkligen fick umgås med barnet på egen hand. Men jag vet inte. Det får bli som det känns rätt när den dagen kommer!
Lapinette: min man och jag har talat en del om ämnet, och han säger att många män INTE får vara lediga med sina barn för att kvinnan själv tar nästan hela ledigheten. Förmodligen förändras någonting under gravididetetens gång och kvinnan börjar vilja ta del större del av den välförtjänsta "vilan" och den mysiga tiden med bebisen. Det är nog en del av förklaringen.
Jag kan helt objektivt förstå den känslan. NU säger jag till honom att han visst får vara pappaledig i ett år om det råkar funka för jobbet, men jag är lite tveksam om jag skulle vilja det. Känner nämligen av ett litet hugg i hjärtat när jag föreställer mig att jag lämnar bort bebisen till honom och är borta i åtta nio timmar. Men min man skulle nog bli väldigt sårad om jag ändrade mig... hm, vilket dilemma för framtiden. Den får utvisa hur det blir.
jag kan nog tänka mig att vara hemmafru men det är nog bara för att jag är så sjukt trött på detta just nu.
Man vet inte hur det känns när man fått barn, kanske man aldrig vill börja jobba igen, eller att man får myror i brallan redan efter 7 månader. Först ska vi ju som sagt, se till att bli gravida och föda.
