När märker man av att man är...GRAVID???

Ååååh, vad skönt, Mindre, håller tummarna extra hårt för dig nu! Lycka till med skumpandet! :D

Lycka till Mindre! Vi behöver lite plussivt på tråden.

Tittar in så sent och ser att jag har missat diskussionen både om mammaledigheten och tvåspråkighet.

Vad jag förstår av affärslivet är det så att arbetstiden rätt ofta inte är så väl reglerad (min man är också chef på ganska hög nivå och jobbar minst tio elva timmar om dagen, vilket är jämförelsevis lite) och att man inte kan försvinna i ett helt år om man vill ha jobbet/lönen kvar. Som vi har sagt nu är det min man som gärna vill vara hemma ett helt år. Även om det inte skulle bli lönebortfall i hans fall är jag tveksam till att genomföra ett sådant "projekt" i praktiken. Misstänker att han skulle tappa några möjligheter i framtiden. Skulle nog försöka se till att han kanske är hemma någon/några dagar i veckan och täcka resten med en barnflicka/mormor eftersom jag själv inte vill missa utbildningen (pluggar fortfarande). Äsch, det skulle vara så bra att jag blev gravid NU... men människan planerar medan Gud skrattar. Men om jag jobbade... så vet jag inte hur jag skulle göra. Misstänker att jag skulle tycka att det var skönt att vara hemma 6 mån.

Jag var faktiskt en ärkefeminist för några år sedan, men har blivit botad från åkomman ;)

Är det böjdagen idag Mindre? Det skrivs så mycket här i tråden att jag ligger efter i läsningen hela tiden. Håller tummarna jättejättehårt :)

Lapinette - Hoppas att din mens inte kommer, att den röda tanten missar din dörr och knackar på hos någon annan i stället :( grymt, jag vet, men vi behöver ett plus här i tråden. Hoppas hoppas hoppas :)

Jag gick inte på dagis när jag var liten och jag tyckte att det var ljuvligt. Min mamma hade dock möjlighet att arbeta hemifrån så det fungerade bra och hon fick dessutom lite hjälp av mina mor/far föräldrar med avlastning. Hon hade dessutom stort umgängeskrets så jag hade alltid massa andra barn omkring mig och hon kunde umgås med vuxna. Olika saker fungerar för olika människor.

Dessutom så är det svårt att säga hur man kommer att reagera när man väl ha fått barn. Det kanske händer någon personlighetsförändring.

Jag tycker bara att det är synd om någon skulle ha dåligt samvete för att man vill eller inte vill vara hemma. Ingen av er upplever det kanske men jag tycker att det är lite skambelagt att man vill vara hemma med barnet. Samtidigt är det många som rynkar på näsan om man vill ha en karriär samtidigt och det "stackars" barnet får vara många timmar på dagis. Sen kan jag tycka att det är snålt av vissa kvinnor som inte tillåter sina män att ta ut sin del av ledigheten (om de vill och har ekonomisk möjlighet).

asch.. Frejis... du triggade mig.. jag är ärkefeminist på mitt sätt... utifrån funderingar om balans, rättvisa, barnets och föräldrarnas bästa, makens karriär OCH min karriär och tusen andra aspekter... man kan faktiskt vara feminist (=motståndare till könsmaktsordningen) och samtidigt rumsren/pragmatisk!

Ang tvåspråkighet - jag misstänker starkt att mitt barn (om jag någon gång får barn, tvivlar starkt :( kommer att vara helt svenskpråkigt om mormor typ inte bor här. På något sätt känns det onaturligt att prata "mitt eget" språk. Förmodligen behöver jag någon annan vuxen, typ min mamma, som gör det hela mer självklart. Har faktiskt alltid känt det så, även när jag var riktigt riktigt dålig på svenska. Egentligen är det ganska konstigt *kliar mig i pannan* men vi får se hur det går. Hade hund här en gång i tiden och hunden var ju svenskspråkig. Lärde honom kommandot *gå ut* på "mitt" språk innan min mor skulle komma på besök för att de skulle kunna "kommunicera" med varandra innan behoven uträttades :)

Har en väninna som har varit hemma i 8 år med 3 barn. Hon jobbade inom vården och trivdes inte och hennes man har klättrat och tjänar pengar för dem båda. Hon är superaktiv och säljer smycken och annat så det är inte så att hon inte gör något men hon bestämmer helt över sin tid och är inte anställd någonstans.

Jag tycker att alla gör sina val och inget är bättre än något annat. Själv är jag inte alls karriärskåt längre. Var det betydligt mer för ca 5-6 år sedan då jag pluggade vid sidan om jobbet. Sen åkte jag på några nitar (jobb som jag vantrivdes på) så nu värderar jag helt andra saker. Har idag ett bra jobb, en bra lön men framför allt...en mycket flexibel chef som litar på mig.

Ang dagis så har jag heller aldrig gått på dagis. Jag var dagbarn hos min mormor.

Oj, så mycket jag har skrivit om mig själv idag! Nu ska jag jobba lite. Bye girls!

heja mindre!!

Jag har jobbat sen studenten - dvs 10 år i sommar. Hur trött som helst på det, även om jag haft många olika jobb, hade gärna pluggat ett tag så att man haft tid att fika. *hohoho, jag skojar bara. Lite*

Vi ska nog oxå dela lika, vi tjänar nästan lika mycket och min man vill verkligen vara hemma. Men jag antar att han vill sno åt sig sommarmånaderna... hehehe, my ASS att han kommer att få det. Men han är ju så snäll... Han är ju bara konsult så där är det inga problem att vara hemma.

Å vad fint och så att tänka på hans karriär, men er egen då? Det är så kort tid som aldrig kommer tillbaka, och om man tappar lite i lön för att man varit borta några månader - vad ggör det om några år?!?! Det verkar ju som att de tjänar rätt fett ändå så helt barskrapade blir ni nog inte.
Men det är ju iofs en sak om det inte GÅR att vara ledig för att de inte har koll på svenska regler och möjligheter. Men bor ni inte i Sverige, eller?

nu kanske jag låter dum och enkelspårig och det är möjligt, men jag bara filosoferar lite om hur jag tycker.

Japp - ÄL idag med största sannolikhet.

Nu smiter jag!