Lapinette - Jag började också gnälla väldigt tidigt att det inte blir några barn, men det var kanske någon form av intuition i mitt fall. Gynekologen sade i alla fall att vi skulle komma tillbaka till honom om jag inte blev med barn efter pergoturen, men jag vet inte om jag vill. Jag blev ett monster när jag åt de här tabletterna, först hysteriska gråtattackerna i två dagar och sedan var jag överlycklig; kände mig verkligen som ett äkta psykfall. Jag försöker tänka mig vad läkaren kan föreslå nu... dubbelpergotime (nej tack! ;)), insemination eller IVF. Känner mig inte tillräckligt desperat för pröva något av det, och sedan vet jag ju att vi kan få barn. Det bör nog tilläggas att jag inte vill offra makens och min relation för ytterligare möjligheter att skaffa barn. Inte ännu i alla fall ;) jag kan ju alltid ändra mig, typ imorgon.
Som tur är har jag en mor som också är läkare och som säger att vi ska låta bli att springa till doktorn. Hon menar att barn kommer när de vill (lite existensialistiskt och lite irriterande, jag vet...) och att vi inte kan styra den processen alltför mycket. Jag kan bli riktigt arg på henne, men det är ett alternativt sätt att se på saken.
Man ska ju ha försökt få barn i ett år för att få hjälp, men jag tror lite att det beror på framför allt kvinnans ålder. Har man tur så kan man få hjälp tidigare. Statistiken säger att det krävs i genomsnitt 7 försök.
Ni kan ju alltid göra en undersökning för att se om allting är som det ska. Sedan
Nåja, jag får väl skaffa en hundvalp först. Är riktigt riktigt sugen att skafa en kanintax (den minsta sorten; en lapinette tax ;)) eller toypudel.