1-night-stand/Långdistans

Jag har varit i precis samma sits som du!

I början av 2004 träffade jag en kille på nätet från Skottland. Vi pratade mer eller mindre varje dag och skickade en himla massa sms.
Jag bestämde mig för att åka dit en vecka över Påsk. Precis som du så föll jag head over heels :)
Samtidigt som man var superlycklig och glad över att ha träffat en underbar kille så grumlades glädjen naturligtvis av alla problem som ett lång distansförhållande för med sig.

Men vi bestämde oss för att satsa serisöt på det, och det fungerade jättebra! Vi sågs ungefär var tredje helg. Vi flög med Ryanair så det var hyfsat billiga flyfresor.
Vi höll på och for fram och tillbaka i nästan ett år. Sen tog avståndet ut sin rätt. Vi hade planerat länge att han skulle flytta hit, men plötsligt fick han kalla fötter och ångrade sig. Så det tog slut, lika överraskande fort som en blixt från en klar himmel.

Visst kan det funka, det finns det ju många bevis på! Men det kan vara viktigt att ganska tidigt reda ut om det finns någon framtid, om tex någon av er ens kan tänka er att flytta till ett annat land om ni nu skulle komma så långt.

Stavar som en kratta :D

Ja, det är ju det... eftersom vi bara träffades så kort och det ju egentligen inte var mkt mer än ett 1-night-stand så vet jag ju inte. och jag har ju ingen aning om vad han vill! han sa ju och skrev också i sina sms att han ville komma tillbaka hit men jag kan ju inte veta...

Det är jättesvårt att avgöra hur mycket man vill satsa på ett förhållande på avstånd... Och särskilt när det är en person från ett annat land.

Men iom att han hörde av sig så verkar han väl vara lite intresserad åtminstone? Tror inte det enbart beror på Den irländska hövligheten ;)

Skulle det funka för dig att prova ett tag? Har du tid/pengar att satsa och se om det fungerar?

Själv gick jag från ett långdistansförhållande till ett annat. Min nuvarande pojkvän bor i Sthlm och jag i Gbg. Men det är ju i alla fall i samma land :)

Jag skulle absolut kunna tänka mig att prova ett tag! pluggar just nu och det finns möjlighet att göra 5-månaders praktik i dublin (där han bor) och även plugga som utbytesstudent. som du sa är det inte särkilt dyrt med ryanair.
Räknade och på 1 helg skickade han 31 sms, och från början försökte han inte ens ha sex med mig (det var första gången för oss båda två att göra en sån här grej).. hoppas det betyder nåt iaf...

Och den irländska hövligheten ger jag intemycket för! när vi låg och sov på lördagnatten stövlade hans kompis in "för att se hur det gick", som tur var höll vi inte på med något då men ändå!

Oj!!! 31 sms... Det var nästan lite scary...

Om det känns rätt för er båda så tycker jag absolut ni ska ge det en chans.

En nackdel som jag ofta tänkte på dock är att när man ses så blir det som en minisemester varje gång. Förstår du vad jag menar?? Varje gång jag åkte till Skottland så var det liksom en kul grej, samtidigt som man träffade pojkvännen naturligtvis. Man får vara försiktig så man inte blir förälskad i själva "grejen" utan att det verkligen är av rätt avsikter.

Nu i efterhand har jag ofta tänkt på om jag saknade mitt ex mest eller om det var atmosfären, miljön osv osv...

haha! om jag ska vara ärlig var det ganska många om vart och när vi skulle ses och så... och som jag sa så vet jag ju inte vad han känner, han kanske bara skojade när han sa att han absolut skulle komma tillbaka.
har nästan bestämt mig för att om han hör av sig igen och verkar intresserad så ska jag ge det en chans, men jag ska inte ta några egna initiativ än.

Jag säger börja chatta ;)
Jag träffade min M2b på nätet juli 2000(ICQ), vi chattade i två månader, sen började vi ringa varandra och i November åkte jag över till Dublin en helg (han är från Nordirland) och vi spenderade hela helgen tillsammans, sen kom han till sverige för nyår, sen fortsatte det så fram och tillbaka några turer, men du vet själv innerst inne om det känns rätt eller inte.
Vi gifter oss om 18 dagar, och det känns fortfarande lika rätt, och jag får fortfarande fjärilar i magen när han tar i mig *lycklig suck*

har också tänkt på det men vågar inte höra av mig och fråga (är världens fegis), är rädd att han ska tycka att jag är löjlig eller barnslig (det skiljer 5 år mellan oss).
jag vet egentligen ingenting förutom att jag går omkring med ett leende på läpparna jämt och ständigt och att det pirrar i magen bara jag tänker på honom (=jämt). Det konstiga är att egentligen är det inget speciellt med honom, han är en helt vanlig kille men ändå så blev det såhär...