I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Oj! Jag kan inte på onsdag! Min käre Batman fyller år!

Hvidis, jag tänker också i de banorna-inte minst för att jag skottade så in i bomben med snö förra helgen.
Pratade med syrran (som är läkarsekreterare på akuten) och hon sa att jag def ska prata med vårdrådgivn. De brukar ta yrsel på allvar sa hon och nu väntar jag på att bli uppringd. Skulle inte bli förvånad ifall de vill kolla tryck, sänka osv, men heller inte ifall det bara är ihopkört i nacken. Men man är ju dum om man bara gisar själv, för plötslig yrsel kan också vara symtom på allvarligare saker, som hjärnhinneinfalmmation. Men vi får se vad de säger. Under tiden ska jag försöka stretcha ut mig, det vore ju skönt om det bara är det. Tack gumman!

Nu ska jag äta, så det är gjort ifall de tycker vi ska åka och kolla ngt.

Sköterskan vill att en läkare tittar på mig, så vi drar till akuten nu då. Fast lite fånigt känns det-jag mår ju inte dåöigt för övrigt. men, jag hade ju antagligen sagt till ngn annan att den självklart skulle kolla upp det, så då gör jag väl som de sger åt mig då...

Vi hörs!

Hur gick det blommis? Vad sa de? Är du ok?

Nu är jag hemma igen. De har kört mig i en sådan där tub där de gör ct-röntgen  och kollat hjärnan och tagit sänka, ekg, blodtryck och hela killivitten. jag har bra tryck, ingen hjärntumör och vaad de kan se ser allt bra ut so far-fast de konstaterar att jag har påtaglig yrsel och tex inte klarade att blund och peka på näsan och sådant där.
Så de sa att jag får åka hem för tillfället, men ska vila och om jag fortfarande är yr imorgon sa läkaren att hon vill att jag åker in igen.

Så, jag är ju glad att jag inte verkar ha något av det där värsta som då tex hjärntumör.
Å andra sidan är det ju otrevligt att ha något de nte kan se vad det beror på-och typ antingen nästan inbilla sig, för att det är så diffust, elelr så går det inte att hitta.
tycker det räcker med min värk och alla andra sådana där "ja och så har jag ont" men de kan inte säga varför. Man känner sig lätt som en som hittar på då.
men just nu tänker jag bara vara tacksam att de inte hade något att meddela med allvarliga miner.
För, som jag sa till min sambo-det finns faktiskt värre scenarion i våra liv än att vi just nu båda är arbetslösa. Mycket värre! Just nu (och eg sedan flera år tillbaka) är han nämligen mycket dyster över alltings varande. Det är såååå meningslöst och hopplöst allting i hans ögon sett. Och kanske kan en sådan här kväll på akuten påminna och sprida ljus över att det faktiskt trots ekonomi och jobbläge finns en hel del att se på som vi HAR också. Jag hoppas det funkade som en sådan reminder för honom.

Det skulle btw inte förvåna mig om pressen jag har att hela tiden vara den som tror och hoppas och håller ihop, ställer till det i min kropp med både värk och yrsel-någonstans tar det ju liksom vägen.
Jag tror för den delen att det bland kvinnor är en oerhört utbredd situation. Det har i årtusenden räckt att mannens bidrag är att dra hem oxen, och försvara mot yttre hot. Det är än idag märkbart i mönster och beteenden, trots att vi kommit till en viss förändring i hur vi lever familjeliv. Men trösta, peppa, pyssla om och vårda, sköta, lyssna och muntra upp, lugna, vaka och dela ut ömhet i rätt dos åt alla, är fortfarande något vi är starkt fostrade och övade i, sedan generationer, medan män knappt fått börja öva på sina egna barn förrän nyligen.

Nu ska jag sova!

Kram på er

Så läskigt, Blommis! Skönt att det inte var något av de allvarligaste scenarierna, men obehagligt iallafall. Jag tror mässandet mycket väl kan bero på inre stress och annat som hopar sig. Hoppas du mår bättre idag och att det kom något gott ur det i form av tankeställare för sambon. Kram på dig!

Också det, inte mässandet.

Vad synd att du inte kan på onsdag Hvidis! Hur ser det ut de andra dagarna?

Hej allihopa! Tack för all omtänksamhet ang min mamma ♥. <RB> Jodå hon har blivit bättre på ett sätt, men samtidig sämre på ett annat...     

Jag ska förklara: EFter att de satt in antibiotika så blev hon piggare, så det var nog lunginflammation och inte metastaser i lungorna. Hon var t o m upp och gick med rullatorn. Helt plötsligt föll talet på plats också som varit helt obegripligt några veckor.<br<Men så började läkarna titta över alla dessa mediciner som hon får, varav en del gör henne dåsig, svag och snurrig. De skrev ut henne och skickade hem henne (hon var jätteorolig på sjukhuset och skulle bara hem hela tiden). Dessutom skar de ner drastiskt på den medicin hon har ätit hela livet (som är beroendeframkallande) mot ångest och sömnbesvär, samt någon antidepp. När jag hörde det blev jag alldeles kall... för sist de gjorde det höll hon på att dö. Tynade bort, slutade äta, försökte ta livet av sig mm. Och mycket riktigt. Pappa ringde igår och sa att hon är jätteorolig, depressionerna har kommit tillbaka. Så pappa har rådgjort med läkaren och ska öka upp dosen litegrann på den ångestdämpande medicinen.<br> <br>