Majbrudar 2005 del 3

Jag har också blivit "hippad"!
Förra söndagen skulle jag träffa min kompis i stan för att gå till "make up store" på sminkkurs. Vi hade pratat om det för någon månad sen då vi hade ett erbjudande via jobbet. Men lite förvånad blev jag dock när hon hade ordnat att gå dit en söndag...
Min sambo lyckades dock inte hålla hemligheten utan jag fattade att nåt var på gång.
Så när jag kommer in till stan så dök ena vännen efter den andra upp, och plötsligt var alla mina "jobbvänner" där.
På med slöja, tiara och en vattenflaska med vin. Och sen bar det iväg på sminkkurs som tur var för det ville jag verkligen göra. Efter det blev det lite shottar och iväg på middag på Hard Rock cafe. Där blev det drinkar, middag, öl och efterrätt. Sen var det nån som var tvungen att åka hem då vi all e småbarnsföräldrar. Så innan dagen var slut fick det bli en avskedsdrink på ett utecafé. Jätte mysigt verkligen!
Jag är så glad att mina vänner fixade en snäll möhippa så som jag ville.
Hoppas ni som inte fått er får lika trevlig som jag hade.
Kram Fia

Allvarligt talat.... Det här med möhippor/svensexor...
Efter min hippa blev jag alldeles apatisk och ledsen. Jag skämdes över det för jag kände mig så otacksam. Nu, efter svensexan så känner min fästman likadant. Han har fortfarande inte hämtat sig (inte pga mycket alkohol!). Marskalken, som ordnade svensexan sa att han efter sin egen varit "helt borta" ända tills efter bröllopet.
Känner ni igen detta? Är det för att vi vill ha kontroll som vi känner såhär??? Om inte fästmannen också känt såhär så hade jag trott att det var jag som knäpp... Vi fick båda gå på stan måttligt utklädda, vilket vi båda tyckte var hemskt jobbigt, marskalken fick dessutom göra jättejobbiga uppdrag.

Ejlis: Jag tycker synd om er, jag anser att en möhippa/sensexa ska vara något som alla tycker är kul och som du kan minnas tillbaka på med glädje. Själv hade jag en sån tur att jag fick en lugn hippa. Först blev jag kidnappad och sen fick jag blåsa glas, sen fortsatte de med en tjejkväll med mat och dryck hemma hos min syster. precis min stil.

Ejlis
Usch vad jobbigt, man ska ju bli glad av möhippor egentligen!
Jag förstår känslan, jag hade ju en väldigt snäll möhippa och slapp klä ut mej i allt för tokiga kläder och gjorde bara roliga saker, men jag känner efteråt lite ångest över att ha blivit filmad och fotad hela dagen även på morgonen en halv timma innan jag hade en aning om möhippan, i smyg. Jag skulle mått jätte dåligt om jag varit tvungen att gå omkring utklädd och göra pinsamma saker dess utom.
Jag vet att min kille kommer få göra snälla saker också som tur är.

Jag är dock rädd att jag kommer känna mej deppig efter bröllopet istället...när allt är klart. tur att vi ska på Bröllopsresa ganska direkt efter.

Jag som inte ville bli hippad kan nu längta efter att bli det, man blir ju lite avis på alla er som har blivit det.

Jag vet dock att det planeras en hippa och vilken datum.
Men inte vad.
Jag har talat om att jag inte på ng plan tänker acceptera att bli utklädd och stå på stan och sälja kyssar eller vad det nu är.

Jag litar helt på tjejen som fixar min hippa.

Nu är det inte så långt kvar till den 28 Maj.
LÄÄÄÄNGTAR!!!!

Ejlis
tråkigt att du blev ledsen.
Var det utklädseln, den bristande kontrollen eller vad?
Jag fick en ledsenhet efteråt men jag tror inte det var av samma anledning som du?
Jag fick en bra möhippa, lugn och snäll utan pinsamma uppdrag eller utklädsel så jag var väldigt glad. Kände mig lite ledsen efteråt att jag gick upp så mycket i varv när jag blev kidnappad och över att jag inte visste vad som skulle hända att jag hade svårt att slappna av och njuta under dagen och inte riktigt förrän på kvällen. Har väldigt låg stresströskel just nu och trivs inte med det. Det var alltså inte själva möhippan utan min stressnivå. Nu har jag bestämt att jag ska vara stenlugn på bröllopet. Om vi så ska komma försent till vigseln så ska jag inte stressa upp mig utan njuta av varje minut!

Usch... jag har haft ett par tuffa dagar när jag överhuvudtaget inte alls velat gifta mig, gråtit och gråtit och gråtit. Låter sunt va? Speciellt 3 dagar innan bröllopet... =/
Bättre nu i alla fall. Vet inte vad det var som gjorde att jag kände olust inför alltihopa...
Nåja, det känns som sagt bättre nu och börjar så smått glädjas igen.
Någon annan som fått någon sån här dagarna innan ångest?

Det känns ganska dumt att klaga på sin möhippa, eftersom det är en present... Men, det som gjorde mig ledsen var att de två som anordnade den hade frågat mig om vad jag "skulle vilja ha om jag någon gång gifte mig", för flera år sedan. Då sa jag att det värsta skulle vara om jag blev utklädd och fick gå på Drottninggatan och göra uppdrag. Visserligen fick jag ha mina egna, fulaste, kläder och jag behövde "bara" fota look-alikes till min fästman. Sedan så vet alla mina vänner (trodde jag) att jag helst inte badar, och de tog mig till Centralbadet. Där var det smockat med folk, (men det visste ju inte mina kompisar!), så det var hemskt. Man fick trängas med nakna tjejer i duschar och omklädningsrum. Sedan sa de att jag hade två uppdrag kvar redan från början, så jag oroade mig för att de skulle vara i samma klass som de andra. Nu var de inte det, men det visste jag ju inte...
Så det var aktiviteterna tillsammans med att inte veta vad som skulle komma och att bli "snuvad" på en härlig lördag och söndag (eftersom jag blev så ledsen...)

Hälsningar från otacksamma Ejlis...

Ejlis jag kan förstå att du blev besviken. Om man tycker att folk borde känna en tillräckligt väl och dessutom har garderat sig med att i förbifarten nångång berätta att man inte skulle vilja göra uppdrag på stan, och så blir det så ändå. Ja, jag skulle nog också känna mig ledsen. Man är ju så laddad hela tiden som toleransnivån är ju inte så hög heller.

Annars tycker jag att de flesta möhipporna ni har fått verkar trevliga och lagom snälla.

Själv har jag ställt in mig på att inte få nån möhippa, för mina kompisar är så utspridda över landet. Visst har jag en del kompisar här i Uppsala, men de är inte lika nära kompisar som dem i Umeå och Sollefteå tex.

Inte har jag hört ett ord om svensexa för min blivande heller...

Det är bara 3½ vecka kvar.

Men jag pratade med min bästa kompis i helgen och nämnde att jag inte tror mig få någon möhippa. Då log hon lite finurligt och sa att det skulle jag nog inte oroa mig över.
- Vaaa?! Men det klart att hon inte sa mer än så. Så nu är jag jätte nyfiken. Jag ska på tjejmiddag den 14:de, det blir kanske då...

För övrigt har vi pissmycket kvar att fixa (förlåt uttrycket, paniken stiger...).

Han som skulle göra tårtan bangade ur igår, så nu måste vi runt och jämföra konditoripriser och se vad de gör för slags tårtor. Jag är inne på choklad. Men hon som gör chokladtårtor (och dessutom är ganska billig) hon har panna cotta i mitten för att göra dem stadiga. Blä. Jag gillar inte panna cotta. Hmm...

Jag har inte bestämt vad jag ska ha för blommor, bara hur formen på brudbuketten ska se ut, och att jag vill ha trollhassel i den.

Jag har hela tiden tänkt mig vitt, men nu kläcker min blivande ur sig att han tycker det är urtråkigt och skulle föredra en färgglad bukett... Jag kanske tar röda rosor ändå, fast jag ville vara lite annorlunda. Ahhh... beslutsångest.

Och håret... men i helgen har jag i alla fall tittat på gamla balfoton på mig själv (som nationsaktiv student har jag varit på ett gäng) och raskt uteslutit några slags frisyrer i alla fall. Det är ju vackert så. Det blir kanske en låg uppsättning i nacken och slöjan fäst ovanför. Men då vill jag kunna ta bort slöjan innan middagen så att frisyren överhuvudtaget syns. Jag måste gå och prata med honom.

När jag tittar i tidningar så tycker jag bara att frisyrerna som är gjorda på tjejer med riktigt mörkt hår är fina. Jag som är mellanblond skulle säkert inte alls se lika fin ut i dem. Blä.

Nåja, dags att boka konsultation och hoppas att killen är lika duktig som han är dyr!

Vi har inte spikat huvudrätten än. Och därmed inte valt vin heller, det börjar brinna i knutarna.

Ringen är inte graverad, och hur gör vi med min blivandes förlovningsring? Den ska ju uppgraderas till vigselring, men efter den är graverad med vigseldatum, ska han inte ha på sig nån ring förrän efter vigseln då? Han vill inte ha två ringar, därav dilemmat. Hur gör ni?

Vi har inte bestämt musik till vigseln ännu, men vi måste ändå snacka med tjejerna som ska spela och se vad de kan för nåt. De sa att de kan sjunga också, hoppas att de kan Av längtan till dig. Efter många om och men känner jag att jag vill ha den under vigseln.

Ain´t no mountain high är annars en favorit, men det blir svårt för dem att göra den rättvisa utomhus med fiol ackompangemang. Så vi sparar den till dansgolvet efter brudvalsen istället.

Vi har inte snackat med Vigselförättaren än heller, men min blivandes namnbyte har gått igenom, vår son har redan bytt till det namnet och vi har anmält att jag ska ta det också efter vigseln. Hindersprövning och vigselintyg ligger hemma.

Vad var det mer? Jag måste hitta en slöja, jag har inte provat klänningen med skorna heller. Jag skulle önska att klänningen blev lagom lång med skorna på, men den måste nog tas upp lite är jag rädd, så då blir det till att boka tid hos skräddaren i Stockholm och usch vad knöligt att ta sig dit. Barnvagn på tåg är inte att rekommendera.

Bordsplaceringen kommer ju att bli jätte svår. Det kommer ta en hel helg att fixa den så alla blir nöjda är jag rädd.

Hjälp.

Det är mycket kvar och så lite tid...

Hoppas ni andra har bättre koll än jag!

Vero
Vad trist att det inte fungerade med tårtan!! Ett litet tips (kanske har nämnt det förut)om man bor i Uppsala och gillar choklad: Anneli K (chokladaffären vid Stora torget) har chokladtårtor och de är inte särskilt dyra. De har fyra olika varianter: moussetårta, kolatårta, fransk chokladtårta och tryffeltårta. Vi har beställt den franska chokladtårtan till vårt bröllop i helgen och den är jättegod! Dessutom är den inte heller särskilt dyr, de tar 138 kr för en tiobitars (som räcker till ca 12 personer) och lite extra för ev dekorationer. Vill man ha tårtställningar så har de det också, ingår i priset.

Och du, du ska se att det ordnar sig trots att det känns som om det är mycket just nu. Försök att inte stressa upp dig, det är fortfarande (relativt) gott om tid kvar. Skriv listor så känner du att du har koll på vad som behöver göras och när, då riskerar man i allafall inte att glömma bort saker och ting (vilket jag själv tycker är stressande). Lycka till!