Valborgsbröllop 2005

Visst är det underbart nu när våren kommer stegandes fram....det finns hopp om snöfritt Valborg....HURRA!!!!

Ja är det inte härligt. Solen skiner och det är skönt ute. Jag bryr mig inte hur många minusgrader det är bara solen skiner och det är klar himmel så är jag glad nog för perfektare kan det inte bli för det är ju den dagen man gifter sig med den man älskar. Oj oj oj bara en månad kvar snart. Men jag tycker att tiden går långsamt.

Har föressten haft världens gräl nu i ett par dagar. Vill inte dra upp allt här för det är för jobbigt och så har ni annat att tänka på. Okej vi har bråkat innan och det gör alla men han gör samma hela tiden. Han vet vad som sårar mig och gör mig otroligt ledsen och han gör det varje gång, varje gång vi bråkar. Och det gör bråken värre för han kommer inte ihåg vad det är han gör som gör att det hela blir värre under tiden vi bråkar men sen när det gått åt h-lvete rejält tex jag flippat ur och är ilsken och galen och gråter i floder (är väldigt känslosam av mig, sårar någon mig så får de minsann veta det och med besked, har blivit så efter alla mina år i skolan av mobbing så har jag blivit så känslosam nu, gud nåde den av mina mobbare skulle komma nu) och han gör samma saker om och om igen som gör att allt blir värre. När det har nått klimax och det har varit illa rejält ett par gånger så gråter han (han gör detta varje gång det blir så illa) och är ledsen och försöker göra det bra mellan oss men han försöker att göra det genom att göra samma sak som gör att jag ilsknar till igen (han vill röra vid mig och lugna mig när vi bråkar och tro mig att det vill jag inte) och då fortsätter det såklart. Så är det varje gång vi bråkar. Det ligger mycket bakom detta och kanske många frågetecken men det ligger mycket bakom som sagt. Eller jag tar den korta versionen. Han har aldrig behövt visa känslor och vet inte hur man gör det och vad man säger. Han har hållt sig för sig själv och inte varit alls känslosam (hans mor är likadan, han far inte bättre) under hela hans liv. Jag har fått fram honom och hjälpt honom under de första åren av vårt liv tillsamman. Först förstod jag inte varför han var så elak mot mig när vi bråkade. Var iskall och verkade som om han inte brydde sig. Kom fram till att han visste helt enkelt inte vad han skulle säga det slog slint i huvudet på honom och han blev elak mot mig istället. Nu har jag in många år hjälpt honom under tiden vi bråkar och det har blivit bättre vi har pratat mycket och han har det mycket lättare att beskriva känslor och sånt för mig (kunde det inte alls innan) och för ett år sedan var det jättebra mellan oss bråken gick lika till för oss båda och vi gav lika mycket båda två, inte bara den ena som pratade och den andra var tyst utan vi båda käftades med varandra, nu det senaste året så har det gått neråt. Han har närmat sig att bli den han var innan, gått tillbaka till det gamla och jag mår psykiskt dåligt för detta. Fick stå ut med mycket psykiskt under tiden då jag hjälpte honom, fick lägga mina känslor åt sidan för att kunna hjälpa honom juh, och jag vill heller inget annat för jag älskar honom, men nu så mår jag otroligt dåligt. Dessa dagar har varit hemska. Jag känner att han inte bryr sig. Vi bråkar rejält ett tag och sen försöker han göra det bra (föressten han som gjorde att det satte igång) men när det inte går som han vill och jag inte börjar bli mottaglig för hans försök att försonas så blir han förbannad på mig istället och skäller ut mig och får mig att må ännu sämre, detta för att jag mår mer dåligt och för att inte säga psykiskt, jag bryter ihopa och gråter mängder och sen efter ett bra tag så kommer han in igen och gråter och ber om förlåtelse för det han gjort igen. och igen och igen och igen. Men när jag inte accepterar det så blir han förbannad igen och så går det om och om igen det tag. Sen nu inatt så sade jag till honon vad han gör med mig och hur illa jag mår och att han gör samma saker hela tiden om och om igen och sen begär han att jag ska förlåta honom (det gör jag såklart till sist för jag vill inget annat än att vara tillsammans med honom och för att vara lycklig så måste jag känna att jag förlåter det och mår bra själv annars går livet tillsammans inte vidare) han förstår inte att jag inte kan det hur lätt som helst, han gör mig illa på samma sätt hela tiden och säger "förlåt förlåt för jag gjort det igen" "förlåt för att jag fått dig att känna så här igen" och jag är trött på att höra det. För det är samma hela tiden varje gång vi bråkar. Men nu inatt så sade jag det till honom och han sa inget alls utan bara låg i sängen och tittade på mig. Jag tittade inte på honom för då hade jag exploderat av hat mot att han gör så här hela tiden. Men han sa inget och gjorde inget utan jag somnade utan att han gjorde något och nu på morgonen så ville jag inte veta av honom och han försökte inte göra något alls utan att säga "förlåt förlåt" igen och igen och sen "jag älskar dig" innan han gick. Jag kunde inte se på honom, jag kände att jag hatade honom för det han gör mot mig och kunde inte få ut att jag älskar honom men för det gör jag innerst inne men, *gråter* jag har satt ner foten många gånger och sagt att nu räcker det och då gråter vi båda och ber om ursäkt och jag förlåter honom och det blir bra men jag vill inte bara svälja det jag känner längre, men jag måste tillsist för jag vill inget annat än att vara tillsammans med honom men det är det han inte verkar kännas vid att han gör mig så illa som han gör. Just nu går jag och drar mig undan honom och vill inte ens tänka på att han skulle röra vid mig. Inte ens intimt. Jag tittar inte på honom och visar verkligen att jag avskyr honom för för allt jag har kärt. Men *gråter* jag vet att jag måste svälja mina känslor som jag känner, det hatet och låta oss bli sams igen för jag vill inget annat. Är så fantastiskt när vi är sams. Vi är det mest älskvärda personer mot varandra annars. Men det är när vi bråkar som han är hemskt mot mig. *ledsen*

Oh nej detta blev jättelångt. *gråter* var inte meningen. Och ändå är det inte ens bråkdelen av vad som hänt. *suck* Jag är bara glad att jag fått skriva av mig till er och hoppas att ni inte suckar när ni ser inlägget och tycker "oh nej inte en snyftare till" Har ingen annan att vända mig till annars, ingen nära kontakt med mina föräldrar på känsliga nivån (beror på annat som hänt mig när jag var liten, jag hatar dem för det, men det är mina föräldrar)och min syster har fullt upp med problem men sin sambo. Så jag har ingen annan än min älskade och vi har ingen annan än varandra. Vi är bästa vänner och de mest älskande personerna mot varandra. Vi vill inte ha någon annan än varandra att prata med. Inte dela med oss av varandra till andra. (vi är lite enstöringar av oss ) Men nu känner jag att jag var tvungen och det är mycket lättare att skriva här på forumet än att prata med en ansikte mot ansikte. Jag hoppas att ni inte hatar mig för all denna text i inlägget och att ni har förståelse att jag behöver skriva av mig. Alltså jag vet inte hur jag denna gång skall göra för att få bort mina sårade känslor. Det är ganska fullt inom mig av sårade känslor som jag trycker undan för att kunna fortsätta älska honom. Har ofta panikångest och det är farligt för mig det vet jag men vad ska jag göra jag älskar honom och får skylla mig själv det vet jag för jag stannar kvar men varför fortsätter han om han älskar mig så mycket och ångrar hela tiden det han gör mot mig. *gråter igen* Tur att jag är ensam för tillfället för att annars hade jag fått gå hem för så dåligt mår jag. Hade mest lust att anmäla mig sjuk idag men var sjuk för en vecka sedan och skulle nog bara göra mig illa om jag var hemma. *suck* Varför..

Jag vill inget annat än att gifta mig med han och leva hela mitt liv tillsammans med honom men har problem just nu att förlåta honom och gå vidare. Det ända han måste göra är att vänta på att jag läker inombords och sen gå vidare med livet tillsammans. Han behöver inte göra något. Det är jag som skall läkas och han bara väntar och väntar på mig. Men det är svårt när jag vet att nästa gång är det samma vers igen. Jag skriker nästan rakt ut så som jag känner just nu. Nej nu får det räcka och jag har sagt tillräckligt hoppas jag. Förlåt att jag tog upp så mycket av tråden och nu fortsätter vi med bröllopsplaneringen

Kramar Anica

>Anica, förstår att du är ledsen och känner behov av att prata. Du beskriver att du och din blivande har problem båda två, kanske skulle ni må bra av att tala med någon båda två? Familjeterapi vänder sig ju inte enbart till dem som har barn, ibland kan det hjälpa ett par med sin relation genom att "tolka" i mellan liksom, man blir ju liksom "hemmadöv" om du förstår vad jag menar. Du skriver att ni älskar varandra, så då kanske ni kan fokusera på detta och söka hjälp? Kommunen på din hemort har säkert famijerådgivning, vänd er till dem, det skall vara kostnadsfritt. Ibland hjälper det med ett eller ett par samtal för att måla in problemet och hitta vägar runt det. All lycka! /Sandra

Hmm vi har pratat om att gå på samtal men sen när det är bra så känner vi att det är hur bra som helst och inte så illa längre. Men så är det vel alltid. Hmm funderar verkligen på att fråga honom igen för att se hur det kan hjälpa oss. Men hur kontaktar man någon som har hand om familjerådgivning. Man vill inte att alla vet om att man har problem. Utåt är vi det perfektaste paret och alla säger att vi är kärleksfulla mot varandra och jag det är vi det mesta av tiden men sen är det de stunder. Men vi skall klara det. Har vi klarat av snart 7 år tillsammans så har vi sagt att de vi har gått igenom så älskar vi verkligen varandra och kommer att klara vad som helst. Men tack för rådet och jag tror att vi kommer att följa det.

Vi började närma oss varandra igår och det gick någorlunda bra. Vaknade i natt av att han låg och kammade mig i håret och höll min hand. Han låg och grät intill mig. Jag har fortfarande svårt att acceptera det han gjort mot mig men det känns som om det är lite bättre. Men det kommer att ta tid denna gång att bli bra mellan oss det känner jag. Det gick för långt denna gången. Ska se när jag kan ta upp detta med att gå på rådgivning. Han är inte alls emot det mer för det för att han vill att vi har det bra. Så om vi denna gång gör det och går igenom med det så är jag säker på att det kommer att bli jättebra. Vi vill inget annat än att det blir bra.

Nej hur går det för er. Hur många dagar är det kvar nu!! Är ständigt inne på på www.kalender.se för att kolla hur många dagar det är kvar. Kollade precis och det är bara 31 dagar kvar sen är man gift.

Zandrisen:

Grattis till en lyckad möhippa! Ni verkar ju ha haft hur kul som helst...
Jag tror nog att min blir i mitten av april, så jag väntar och bävar...

WhiteBride:
Det gör inget alls att du skriver ett långt inlägg! Det är ju det fina med såna här forum, att man kan skriva av sig (någorlunda) anonymt och prata med folk som står utanför hela historien.
Jag håller med om att familjerådgivning skulle vara en bra idé. Det verkar ju lite som att ni kör på i ett ekorrhjul, han sårar dig utan att egentligen vilja det men gör det ändå av någon anledning, och du får ju såklart svårt att förlåta ett beteende som upprepas hela tiden.
Det är ju positivt att han är välvilligt inställd till rådgivning, det är ofta ett stort problem i såna situationer, att den ena inte vill.
Vad jag vet har de på socialtjänsten tystnadsplikt, så ingen ska behöva få reda på att ni varit där och pratat med dem. Fast det vet väl Zandrisen säkert mer om (var det inte du som jobbar inom detta eller liknande? ).

Jag tackar jättemycket för att ni varit här som stöd för mig. Allt känns mycket bättre nu. Pratade men honom i för ett tag sen och vi har bestämt att vi går på rådgivning och jag ringde i middags för att boka en tid. Så nu går saker framåt och kan bara bli bättre. Härligt. Tackar så jättemycket för att ni finns.

White bride, jätteskönt att ni kommer iväg! Och, precis som umebruden sa, så har alla som arbetar inom sådana här områden fullkommlig tystnadsplikt! Jag är ju soc-kärring, så jag vet hur strikt tystnadsplikten är, även olika handläggare i mellan, så känn er helt trygga.

Angående min möhippa, så finns nu ett bildbevis från mina bravader inne på denna länk: photos.yahoo.com/sandrawibe

Under foton!

31 dagar kvar! Nu börjar det brännas!