Jag måste lägga mig i igen, nu har jag läst hela tråden, vill inte hoppa på dig smultronet, men det låter i mina öron som om du faktiskt inte är tillräckligt motiverad till att verkligen, verkligen gå ner i vikt. Det är ingen dans på rosor, jag vet, för jag har haft MYCKET mer övervikt än jag har nu. Jag har oxå bristningar, de sitter på axlarna(!) och på magen. Hur kul är det tror du att aldrig kunna ha ett linne om jag inte är solbränd??? men inte gråter jag för det! Jag accepterade min kropp som min egen när jag hade extremt mkt övervikt och beslutande mig för att jag inte ville "bo" i den, men oxå att man inte kan byta över en natt. Däremot jobbade jag heltid och tyckte att det var svårt att hinna träna som jag ville så jag skulle gladeligen vara ledig eller arbetslös ett halvår för att få TID att träna, gå långpromenader, leta recept, osv. För jobbar man heltid och har sambo/barn (nu har inte jag barn) men sambon tar oxå en massa tid ju!! De dagar jag är ledig, och inte sambon passar jag på att handla den mat jag vill, och gå ett par timmar, och kanske gå en vända till på eftermiddagen, bara för att jag faktiskt har tid.
Men det jag tänkte prata om här var hur jag gick ner mina 19 försa kilon. För det första köpte jag ett par stringtrosor minns jag som var såååå läckra, de passade perfekt, men var givetvis i en väldigt stor storlek. Sen tog jag en spegel och tittade hur jag såg ut från "baksidan" och jag brast i gråt, det såg hemskt ut, det kändes inte som jag själv byggt upp en bild i min hjärna på att det skulle se ut när jag köpte trosorna i affären.
DÅ slog jag näven i bordet!
SÅ jag började med att ha två "frukt-och gröntdagar" måndag-tisdag, för att "rensa kroppen" Jag fick alltså äta obegränsat med frukt och grönsaker under dessa två dagar, och kände mig oerhört fräsch på onsdagen, det var dessa två dagar som fick mig att hålla modet uppe. Sen gjorde jag ett matschema, med fem mål mat om dagen som jag följde slaviskt, det gäller att göra det i början och inte "unna" sig något. Tänk på, att du unnar inte dig själv något utan bara övervikten. Ville jag äta gott så åt jag popcorn.
Jag började gå två timmar/dag fast jag jobbade heltid, det tog en massa tid, men detta var 2001 och då var jag singel så det var lättare. Sen efter ett tag började jag löpträna, första gången orkade jag bara 500m, sen gick jag de restrerande 6km som jag gav mig fasen påatt jag skulle klara en vacker dag.. Det tog flera veckor/månader innan jag ens orkade 1km. men till slut gick det och i och med det lossnade både kilona och kilometrarna.
Sommaren -03 pajade båda mina knän (pga inlinesolycka) så jag har inte kunnat springa sen dess och kilona smög sig på. Jag var aldrig riktigt smal innan det heller, men inte direkt mullig heller,fast i kroppen men storväxt. Sen nu så är jag med i vk för de sista 10 kg, har nu gått ner 5,8 kg på 6,5 veckor, och det är jättebra, det är som så många andra säger, det går inte bra med pulverdieter, det är bara att inse att dessa bara ger ett tillfälligt resultat.
Men tro mig, jag har försökt allt som finns, speciellt i mellanperioden nu mellan den stora viktminskningen och den här jag håller på med nu och allt jag försökte med höll bara i ett par dagar. Det gäller att vara ÄKTA MOTIVERAD, annars går det inte, och man måste tycka att det är roligt! Annars går det inte heller. Att gå och köpa kläder i mindre strl som man vill komma i är inte heller rätt ide tror jag, för det är inte sagt att man kommer att passa i den modellen iallfall när man når sin målvikt.
Oj detta blev nog långt, men slutligen,
LYCKA TILL och har du inte äkta motivation så är det lika bra att vänta tills den infinner sig. Det är den krassa sanningen, det går inte att tvinga sig själv att gå ner i vikt utan man måste vilja från hjärtat... och därefter tvinga sig! ;) hoppas du och ni förstår vad jag menar!!
