• Brudzilla

    Vill inte längre

    Jag orkar inte med mer smärta...
    Känner mig helt ensam utan stöd någonstans.
    Jag har hanterat så många hemskheter i mitt liv men den här gången känner jag att energin är totalt borta.
    Min kropp är så sjuk och mitt hjärta så trött.
    Som vanligt när jag sökte stöd hos den som bör stödja och älska en, min mamma, så gör hon det som är sämst för mig men bäst för henne.
    Trodde att hon skulle förstp den här gången och nu känner jag mig lika lurad och bedrövad som jag alltid gjort.

    Jag fick i måndags veta att jag är gravid.
    Jag är i det sämsta läget möjligt för att ta hand om ett barn.
    Kan/orkar ju inte ens ta hand om mig själv.
    Bokade en tid för abort.
    Jag har aldrig varit gravid förut och har alltid varit försiktig.
    Är själv adopterad och med den kunskap jag har KAN jag inte sätta ett barn till livet utan att veta att jag kan och har möjlighet att ta hand om det och ge det de bästa jag har förmågan att ge.

    Min mamma kallade mig självisk.
    Trots att det är precis det jag inte vill vara.
    Jag orkar inte mer smärta...
    Vill inte leva själv längre.
    Skulle aldrig ta mitt eget liv, det är inte min uppgift.
    Men inte heller vill jag vara kvar här längre.
    Konstigt...BT var det enda stället jag kände att jag kunde säga vad jag känner.
    Önskar just nu stöd mer än npgot annat...för jag har inget.

    kram
    Brudzilla

  • Svar på tråden Vill inte längre
  • Brudzilla

    *gråter igen*
    Min mamma, stöd,jojo...det blev inget med det. Hon tyckte jag var jobbig som behövde skjuts hem igen(hon bor nästan 3 timmar från mig)- hon hade ju inget ärende till stan...att jag beordrats att vara i still i 5 dagar tyckte hon var överdrivet. Hon tyckte jag krävde för mycket trots att det var hennes idé att jag skulle komma ut till henne i ett par dagar.
    Att jag hjälpt henne genom hela hennes sjukdom unde flera år och åkt framoch tillbaka för att finnas för henne verkar inte räknas. Att jag målat halva hennes hus och skaffat hjälp åt henne för att hon inte orkat, inte det heller.
    Men på sätt och vis är jag inte förvånad, hon har alltid varit en martyr och ibland undrar jag om hon uppfostrat mig att klara av allt själv så att hon skulle slippa. Är så besviken- igen.Vad ska jag göra?
    Tar det aldrig slut?
    Naturligtvis blev kroppen helknäpp av min frustration så nu blöder jag ännu mer och har ännu ondare.

    Miniängeln, Tack för din påminnelse...jag ber hela tiden. Bara en paus,bara EN bra sak att glädjas över...det här är så FÖRJ-VLIGT!!!!Jag vet att man aldrig får mer än manklarar av men...
    Allt på en gång...jag orkar inte mer nu...

    Brudzilla

  • madelyn

    Åh, usch- nu blir jag lessen oxå!!! Fan vilket dåligt stöd du får! Kan det inte finnas nån som bara kan vara snäll och gullig och trösta å ta hand om dig?! Nu blir jag arg!
    Kram kram kram på dig, Brudzilla! Mitt hjärta värker när jag tänker på din orättvisa!

  • Jennifer E

    Gumman! Vad synd att inte vi kan komma och stödja dig "på riktigt", man skulle då ha ett schema så att det alltid var ngn där. Jag blev också ledsen...

    Som jag skrev tidigare en gång, jag önskar att jag kunde vara mitt roliga jag och få dig att skratta om så bara för en stund men det är svårt att vara rolig nu...

    När du så småningom börjar repa dig ska jag försöka, det lovar jag!

    Så länge kan jag bara säga att vi är med dig i tankarna åtminstone. *KRAM*

  • titioo

    Å nej! Så tråkigt att din mamma inte klarade av att stöda dig! Sjutton också!
    Blir som de andra här frustrerad av att inte kunna komma dit och hjälpa dig mera påtagligt.

    Har du ingen snäll mormor/farmor, kusin, vän som skulle kunna hjälpa dig?
    tycker inte att du borde vara ensam!
    Du kan ju svimma eller nåt och ligga där ensam.

    Hoppas hoppas hoppas att du har nån som kan vara med dig!!! Håll ut! Vi är med dig i tankarna!

    Kram, T

  • Blacklizzard

    ....nä fy f*n rent ut sagt. Jag blir så arg när jag hör hur din mamma behandlar dig. När du behöver henne som mest....

    Men som alla andra säger här...vi är med dig i tanken och stöttar dig på vårat vis.
    Hoppas du kan koppla av nu när du är hemma. Försök ligga ner och ta det lungt så mycke som möjligt. Drick vatten och glöm inte bort att ta dina värktabletter. Försök göra lite nyponsoppa om du inte orkar äta riktig mat....så får du i dig nått iallafall.

    Hoppas du snart blir piggare. Sköt om dig. Vi tänker på dig....*kramar om dig*

  • July

    Vad ledsen jag blir att din mamma ska vara en sådan martyr och inte kunna finnas där för dig när du behöver stöd.

    Finns det ingen annan i din närhet som du vågar släppa in och ta hjälp av? Önskar det fanns mer vi kunde göra, jag skulle så gärna komma över och sitta med dig, pyssla om dig med lite soppa, tidningar och någon film som får dig att tänka på annat en stund. Skulle gärna sitta med dig också och bara prata eller vara där som en vän... Har du ingen du kan ringa till? Vi finns här via nätet i alla fall så kom till oss när du än kan tänkas behöva lite extra kramar eller tröst.

    Sköt om dig gumman och se till att få i dig något att äta, även om du kanske inte har någon aptit och mat inte lockar. Men får du inte i dig någon näring så känns allt ändå jobbigare. Massor med värmande och tröstande kramar från July (vi är ju nästan inne i september men ändå ;)).

  • July

    Förlåt det dåliga skämtet där på slutet angående månader!
    *kramar om dig* och hoppas du ska få tillbaka styrkan snabbt.

  • Cheri

    Min mamma är inte heller den "prjoskiga" typen.

    Om jag vill bli kramad och pysslad ringer jag alltid till min syster! Om jag behöver någon som kör mig så ringer jag en vän till mig som äääääälskar sin bil (gillar ursäkter att få åka omkring i den).

    Alla omkring en är inte perfekta (eller äns i närheten) så man får samla folk på hög ;)
    Mamma -för goda råd om tvätt och matlagning
    Syster för massor av kramar och gos
    Bästis för skvaller, fnitter och bus
    kompis som chaufför

    Man får be den som vet vad de håller på med. Om du vet att din mamma har tendenser till att vara martyr kanske det inte är nyttigt för dig att vara kring henne just nu.

    "Ensam är stark" känns mycket fel just nu men det finns en gnutta sanning i det i alla fall: Om de andra får dig att må sämre är det bättre om du får vara ifred. Det sista du behöver just nu är att brottas med någon annas ego.

    Omge dig med kravlösa människor som vill hjälpa dig.

    Vi är här!

  • CyberPet

    ACK!!! Snälla du, kan du inte komma upp till Luleå så får jag pyssla om dig i några dagar. Du får ligga på soffan och käka praliner så fixar jag te och annat vi behöver. Vet inte ens var du bor, men så här ska du ju inte ha det!

    Petra

  • Miniängeln

    Strunta i din mamma, strunta i omvärlden. Tänk bara på dig själv och din läkandeprocess!

    DU HAR RÄTT ATT VARA EGOIST i det här läget och slicka dina sår. Skit i alla andra.

    Och som någon sa här innan. Umgås inte med de som mer stjälper än hjälper.

    Och minns, hur för j-vligt tungt det än känns nu så skulle du må ännu sämre om du inte hade Gud att vända dig till. Lita på att han hjälper dig, han bär dig, för det gör han!

    Drick mycket vätska och se till att få järn i dig om du blöder ofta/mycket (jag har ingen aning om hur det är men det verkar det enda förnuftiga att göra). Vila, vila och vila.

    Vaaaaaarrrrmmmm kraaaaamm!
    /M

Svar på tråden Vill inte längre