Vill inte längre

Men gumman, det är klart att vi inte tröttnar, vi är med dig alla dagar och nätter så länge du vill och behöver! Skönt att du känner att du kan vara öppen här.

Även om du inte ska/behöver känna skuld så är det nog heeelt normalt (som de skulle sagt i gamla "Bullen") tyvärr.

Som du skriver så är det ofta två steg framåt och ett tillbaka i alla processer där man bearbetar någon sorts sorg. Visst är det tungt och visst är det jobbigt när sorgen väller fram ibland mitt i ett skratt eller på t-banan eller varsomhelt. Ändå så är det ju faktiskt bra att det är två fram och ett tillbaka, då är man ju på väg framåt iaf!

Hang in there honey, du vet att det bli aningens bättre för varje dag och att det går åt rätt håll! Och att vi är här, hur mycket du än är ledsen, arg eller fylld av (onödiga) skuldkänslor. Vi lyssnar, det vet du vid det här laget!

Vi tröttnar absolut inte utan finns här för dig. Det är normalt med att bli överlumplad av sorg sådär. Man kan känna sig helt ok och utan att man förstår varför så är sorgen över en och man bara gråter och känner sig så tung, liten och väldigt ensam. Jag har inte gått igenom det som du har men har förlorat en nära anhörig och även efter alla dessa år kan sorgen välla över en och göra livet tungt. Sen går det över igen och man kan se livet från en ljusare sida igen. Ju längre tiden går desto längre blir det mellan attackerna men första tiden är väldigt jobbig. Det bästa sättet att må bättre är att ta sig tid att sörja, gråt när du behöver, prata när du känner för det men tillåt dig att vara ledsen. Så småningom blir det lättare, men tills dess finns vi här. *kram*

Klart vi inte tröttnar på dig......hur skulle man kunna det. Jag är som alla de andra som har skrivit til dig bara jätteglad att höra av dig. Skönt att veta att du är uppe å rör på dig. Tänker på dig.

Kram kram

Varför skulle vi tröttna på dig? Absolut inte! Vi vill gärna höra hur du har det.

Oavsett om man är helt säker på sitt beslut eller inte, så är en abort en komplicerad sak att handskas med. Oftast är många olika känslor inblandade.

Om du har skjutit undan dina känslor länge för att klara dig igenom processen är det säkert naturligt att de väller upp när du börjar slappna av.
En del av känsligheten är säkert hormoner, men det är ju i alla fall känslor, vad de än beror på.
Gråt om det känns så, ingen människa mår bra av att gå med en massa tårar inombords...;)
Kämpa vidare. Vi finns här. Du blir inte av med oss mera...

Kram, T

Hej. Jag har inte läst om allt det här innan, men efter att ha tittat på alla meddelanden måste jag bara skriva.

Först och främst är jag så himla rörd över allas engagemang, jag känner precis likadant och jag bara önksar att jag kunnat vara med och stötta innan..

Jag hoppas att du mår bättre nu. Jag hoppas att du fått lite stöd ifrån exex och mostern. Jag känner igen mig exakt i din situation, kan förstå alla känslor du har haft och hur man liksom verkligen letar efter ljus och sen blir man ledsen för man undrar hur fan man blev en som fick leta efter minsta lilla glädjekällan. Jag hoppas att kroppen är ok nu, det kan ta ett tag. Jag hoppas att du aldrig ångrar aborten, jag har aldrig tänkt en sån tanke. Man är ju fel ute om man skaffar ett barn till världen när allt är upp och ner, det är ju värre. Och man ska inte se det som en stor sak tycker jag, det är ett avbrott av något inget annat.

Jag vet inte ens vad jag ska säga, har så många känslor efter att ha läst allt. Det är jobbigt att det blir fel med din mamam så ofta, hoppas ni kan hitta en balansgång som fungerar - jag tycker hon måste anstränga sig för dig nu, om hon tycker det är jobbigt annars får hon strunta i det nu.

Ditt ex är ju asknäpp! Tycker absolut inte att du behöver nån som helst kontakt med honom. jag menar att bara lämna nån sådär, det är ju helt bisarrt! Även han skulle behöva lägga sitt åt sidan för din skull nu. Synd att folk inte fattar det här. Jag hoppas att du har stöd hos nån "verklig" person nu. Och oss har du ju alltid.

Tycker du ska göra en lista på saker som gör dig glad: kanske hyra film och äta choklad eller vad som helst.Små och stora saker. Och så gör dem så ofta och mycket du kan. Läs bra böcker, se skitprogram på tv, ta en promenad, sätt på en skiva och gråt ut... Låt den här tiden bli din tid, där du lagar digsjälv. Bli ego och läk nu.

KRAM på dig.

Less? Sällan bruden! :D

Det är bara att konstatera att du är en överlevare och trots alla bördor du fått på dina axlar så klarar du dem galant! Okej, det känns inte alltid så. Men många skulle knäa bara för en sak och du bär en massa.

Man får tycka synd om sig själv och man får beklaga sig. Vi som stödjer dig här vet det och därför skulle det aldrig falla någon in att lessna. We are committed som de säger därborta.

Kramar!

Petra

Men gumman! Klart vi inte trottnar! skriv pa du, det ar ett bra satt att fa ut jobbiga kanslor ur kroppen och funderar igenom hur man kanner sig.

Sorgearbete *ar* ofta tva steg framat och ett bak, det ar inte en rationell, linjar process dar man blir 'lite battre for varje dag'. Du kommer att ha dagar nar du mar ratt bra och tom. kan le och skratta, och sen dagar nar allt plotsligt kanns sk*t igen. Det ar helt normalt. Lat det ta sin tid - du kan, ska, inte 'stressa igenom' den har processen, om du forstar hur jag menar.

Aven om beslutet var helt ratt for dig - och det vet jag att det var - sa ar det ocksa helt vanligt och normalt att kanna skuld, tvivel, sorg, ilska, saknad, forvirring, ledsnad, 'varfor hande det mig', hat mot honom och mot varlden... ibland allt pa en gang. Det ar inte latt. Men det blir lattare.

Kram! Jag tanker pa dig.

"Två steg framåt och ett steg bak"

Det betyder ju fortfarande att du kommit ett steg frammåt! ;)

Jag förstår att du haft ett h-te men du måste låta hjärtat få hinna ikapp tanken.
Att smärtan och sorgen går över om du inte tvingar bort den -det är DÅ den fastnar hos dig och förgiftar framtiden...

Du tar dig igenom -vi är här!!!

Sänder dig en tanke så här på fredagsmorgonen.
*kram* till dig från mig

*kramar tillbaka* idag är en lite sämre dag...men det kan ju bli bättre...är så glad att ni finns...ringde gynekologen igår och frågade om det är normalt att jag blöder så mycket fortfarande...ska avakta ett par dagar till, annars får jag åka in igen. Gör som ni säger , försöker ta hand om MIG...önskar bara att det fanns någon som kunde krama om mig "på riktigt"...

kämpar vidare,kramas med er alla,
Brudzilla