Vill inte längre

Hej alla mina underbara BT-vänner!
Jag mår sådär...har spenderat mycket tid med att inte tänka(känns ju ändå som de nog tog bort en del av hjärnan också),dricka mycket vatten och titta på allt värdefullt jag verkligen har i mitt liv. Jag har fått lite mer stöd från bla mitt ex-ex som är en underbar kille. Cch från min moster. Jag har en vän som varit med genom allt detta och i helgen tog hon med mig ut till sitt landställe där jag bara fick sitta och inte behövde göra något. Det var skönt. Mamma och jag har försökt "lappa" ihop vår situation och det känns lite lättare. Jag har bett till Gud och änglarna varje dag och jag tackar min inneboende bevarelsedrift att jag ändå orkat tänka något positivt varje dag. Men det är just så jag gjort/gör ta en dag i sänder.
Han som gjorde mig gravid, vill jag helst inte ha nån kontakt med. Varför ska jag det? Han har skickat nåt sms och frågat hur jag mår men det är allt.
Fysiskt så blöder jag och har fortfarande lite ont. Tanken på att någonsin ha sex igen känns väldigt långt borta.
Egentligen har jag svårt att FÖRSTÅ att jag gått igenom det jag gjort. Tror inte min hjärna ens orkar bry sig just nu.
Orkar/vill liksom inte prataom det helst...det gör jag bara här på BT....

Magmusklerna funkar inte riktigt än.Hormonfinnarna har inte gett sig än och det känns fortfarande konstigt i kroppen, som den inte riktigt är min, svårt att förklara. Matslusten är helt borta dock...

Ni som varit med om detta förut, hur länge tar det innan man blir "normal"?
Försöker ta en liten promenad varje dag men blir så himla trött och underlivet känns liksom tungt...

Alltkänns inte svart längre,men helt plötsligt kan det gripa tag i mig och jag vill vara vem som helst utom mig själv.

Så glad och tacksam för att ni fortfarande är med mig...det betyder SÅ mycket. Jag vet att många skriver så många intressanta trådar här, och ändå är ni "med" mig...kan inte tacka er nog. OC jag hoppas att ni känner hur MYCKET just det betyder för mig.

*kramar om er alla*

Brudzilla

Gumman, vad glad jag faktiskt blev av att läsa! Du är på väg upp nu, det märks tydligt, hoppas att det även känns!?

Det är klart att du då och då ramlar ner i det svarta hålet igen, så kommer det säkert att vara ett tag men du kravlar dig upp! Och du ramlar ner mer och mer sällan. Det ljusnar lite, lite för varje dag!

Beträffande det fysiska så har jag som tur är aldrig varit med om det själv men en vän gjorde abort i sista tillåtna veckan (hon födde slltså fostret, hemskt ) och hon var sjukskriven i ca tre veckor. Jag minns att den första veckan mådde hon inget vidare fysiskt men sedan lättade det för varje dag. Jag tror att det är rätt vanligt att man känner sig risig fysiskt ett tag. Vad sa de på sjukhuset?

Skönt att du haft en så bra vän där hela tiden och vad mysigt det lät att åka till hennes land. Bra även att du och din mamma gör era små försök. Om du inte orkar med det just nu så hoppa över och ta det när du repat dig ännu mer. Samtidigt kan det säkert vara skönt med hennes stöd och kärlek nu. Gör det som känns bäst för dig i alla lägen, det är bara DU som gäller nu gumman, det är viktigt att du alltid har det i huvudet!

Säkert bra och skönt med ditt ex-ex också, kan vara bra att få en killes stöd och perspektiv på det också och då särskilt någon du känner såpass väl och har förtroende för.

Vilken bra tisdagsförmiddag detta känns som nu. Jag blir så lycklig i hela kroppen av att höra att du är på väg upp igen!

Välkommen upp som min underbara morfar alltid sa om man råkade rapa!

KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM!

Brudzilla,

Vad skönt att se att du iaf orkar skriva lite!
För att svara på din fråga: Jag tror att det är olika för alla men för mig så tog det e bra tag innan jag var "normal" igen. Fysiskt tog det väl några veckor innan kroppen gick tillbax (iof har jag tex fått mensvärk, pms- nåt som jag aldrig haft innan aborten!)
Psykiskt tog det längre tid.. Jag ville ju knappt göra abort så det tog tid att bearbeta min sorg.
Men jag hade som tur var underbara vänner som hjälpte mig.
Och sen träffade jag min underbara sambo- han hjälpte mig genom mycket av sorgarbetet!
Jag hoppas verkligen att allting ordnar sig för dig, Brudzilla! Säg till om du vill prata/ maila!
Stor bamsekram!!!

Roligt att höra av dig igen Brudzilla!

Du låter målmedveten och stark, beredd på att arbeta dig ur det här. Det kommer du att klara fantastiskt bra!

För mig tog det nog ett par månader innan kroppen fungerade någotsånär normalt igen. Psykiskt tog det lite längre tid även om jag aldrig tvekade inför valet att göra abort, och inte ångrade mitt beslut efteråt heller. Även om det känns mörkt, vet du att det inte alltid kommer att vara så. Ljuset finns.

Sköt om dig vännen!

Många kramar, T

Att du går ut på promenader tycker jag låter superbra!

Oh vad underbart att höra att du inte varit ensam utan du haft vänner omkring dig som pysslat om dig. Det låter som om du är en enormt positiv person, vad härligt att du trots allt detta jobbiga orkar se positiva saker! Det låter verkligen som om du är på bättrings vägen. :)

Skönt att du varit på landet ett tag och även tagit små promenader. Precis som med vilka ingrepp som helst så kommer det nog ta några veckor innan du återhämtar dig fysiskt och sedan tar det ytterligare tid att bli "hyfsat normal" (vad det nu innebär) psykiskt också. En dag i taget så är du snart ur det hela! Jag blir så glad att du orkar skriva en rad till oss så att vi vet hur du har det.

Du är verkligen en enormt stark person och när du väl mår helt bra igen så kommer du ha lärt dig så mycket om dig själv och din omgivining och du kommer att vara en ändå starkare person. Jag vill bara poängtera att det är en styrka att visa när man mår dåligt och behöver hjälp, inte att låtsas som om allt är bra och försöka klara av det ensam. :)

Det låter bra att du och din mamma försöker lappa ihop saker igen men var noga med att sätta dig själv i första hand. Blir kontakten med henne för mycket så skydda dig själv och undvik henne ett tag. Det är inte värt att må sämre bara för att ha en relation till mamma. Om hon inte kan hantera att du mår dåligt så kanske det kan vara bättre att vänta tills du är starkare innan du tar itu med henne? Men du känner efter själv och gör det du tror blir bäst, vi kan ju inte veta hur ni har det.

Jag tänker i alla fall på dig och undrar hur du har det så tack för att du orkar logga in emellanåt och skriva en rad eller två. Massor med kramar till dig!

Brudzilla, jag har läst din tråd och resten av inläggen men inte orkat skriva så långt som andra så jag har avstått, men nu vill jag ändå önska dig ett varmt lycka till med framtiden och dig själv. Du skriver hemska saker och jag tycker att du verkar vara en väldigt stark människa som tydligen klarar att zickzacka dig igenom dina svårigheter med klara tankar och ord och reflektioner över din egen situation! Du verkar också ha en hel del stöd kring dig så luta dig mot dem, man ska vara till för varandra när det känns svårt. Och den där killen du skrivit om som gjorde dig gravid: synden straffar sig själv om man säger så...Styrkekramar till dig! //G

Jag tycker -när jag läser dina inlägg- att du reagerar på ett väldigt sunt och förnuftigt sätt.

Jag tror att när man genomgår ett sånt här "trauma" i sitt liv så måste man skärma av omvärlden och tankarna lite grand för att orka med, för att koncentrera sin energi till att läka. Det verkar helt friskt det du skriver att "du inte orkar tänka eller prata om det just nu" etc.

Koncentrera dig bara på att bli ditt normala jag igen, bli hel igen. Tillåt dig själv att vara självisk, att vara svag, att vara stark, att gråta, att skratta och att gråta en liten skvätt till..

Att du sköter om dig själv och går promenader är så hälsosamt bra och starkt av dig! Det är så viktigt att inte fastna i sängkammaren och tycka synd om sig själv. Komma ut i friska luften och solen är ovärderligt!

Du e så bra, Brudzilla! Jag blir bara mer och mer imponerad av dig (och nyfiken också på vem du är eg..).

Ha det så bra nu, sköt om dig!

Pust, nu mår jag lite bättre när jag vet vad du gjort och vad du gör för att må bättre. Promenader är perfekt! Dels så är det såklart bra för dig fysiskt, men även psykiskt är det bra.

Jag tror det gick ganska fort för mig att återhämta mig fysiskt. Men jag har en äckligt bra förmåga att läka sår. Men visst, det tog ju ett tag för hormoner och sånt att balanseras rätt. Sen lägg därtill hur man mår psykiskt. Själv mådde jag faktiskt bättre efteråt när det var över, för att jag var så himla rädd innan det var gjort för min hälsa. Så även om jag mådde dåligt kändes det som en himla lättnad.

Det är också friskhetstecken att du har kontakt med ditt ex och att du försöker med din mamma. Klart mycket snabbare framgång än jag hade förväntat mig att du skulle orka med. Du är ju en stålkvinna! :)

Kramar!

Petra

tack snälla ni...stålkvinna, det vete 17, men tack snälla...

Har just gråtit för första gången efter aborten...helt plötslig välde en massa sorg upp och jag fick skuldkänslor blandat med att något "tagits" från mig...VET att jag inte gjorde fel val och att jag inte borde känna skuld men ändå dök det upp.
Sorg, bara en massa sorg. Och en tomhet.
Som att jag inte är samma person som jag var förut...som jag förlorat något oskuldfullt inom mig.
Är det hormoner? eller bara faktumet att jag fokuserat så mycket på att ta mig igenom det här att jag inte låtit sorgen komma fram.
Eftersom jag överlevt så mycket i mitt liv har jag en tendens att inte tillåta mig att ge processen tid utan istället ta till alla medel för att "ta mig upp" istället...
Så nu känner jag mig sådär liten igen...och har inte en aning vad jag ska göra åt det.
Kanske är det normalt??
Blev bara så överrumplad av att hela bröstet bara välde över av ren sorg...

Behövde bara skriva av mig...
Undrar hur länge jag ska känna så här...
Det är liksom 2 steg fram,1 bak osv...

Tack för alla fina råd och kramar, ni är så underbara och ALLT ni skriver hjälper mig, så är det bara. Så öppen som jag är här har jag inte kunnat vara med någon i min närhet. Det är på nåt sätt svårare...
Ibland undrar jag "de kanske blir trötta på mig...vågar jag skriva igen?"
Om det är så så har allt ni gjort för mig hittils varit ovärdeligt, bara så ni vet...

*gråter av sorgen men litar på ljuset efteråt*

Brudzilla

Brudzilla,

vi blir absolut inte trötta på dig, tvärtom! Jag blir glad att se att du orkar skriva lite då och då! Tänker på dig och hoppas att du för varje dag mår lite bättre.
Stor kram vännen!