BT-Veteraner

Jahapp...
Jisses vilken rörig dag i går då.
Blev diregerad till fel avdelning först och när det upptäcktes så var jag 5 min sen och skulle vara på andra änden av lasarettet för 5 minuter sen alltså...
Sen blandade dom ihop mig med en annan patient (eller tja kanske inte, dom visste att jag var jag, men dom hade fått order om att köra ner "patienten med fotkirurgi" till OP och vi var visst två.
Dom frågade mig om doktorerna (plural) hade varit och ritat på benet, jag sa nej, bara en doktor. En äldre, lite grå? frågade dom.
Jepp, sa jag - för så såg min läkare ut.
När jag legat i sänghallen på OP i en halvtimme kom en sjuksköterska ut och sa att det hade blivit en miss och att dom behövde byta patient.
Så jag fick åka upp på salen igen...
Först 2 timmar senare var det min tur på riktigt.

När jag vaknar på uppvaket ser dom att jag har blött igenom bandaget rätt kraftigt, så dom lägger på ett till utanpå (dom vill ju inte bryta det sterila i onödan). Och så frågar dom om jag har ont.
Öööh ja  Brukar man inte ha det efter OP? Jag har haft det alla 14 gånger tidigare i alla fall, även om det givetvis gör olika ont beroende på vad dom gjort...
Så dom kommer med en flaska som dom kopplar till droppet. Jag frågar vad det är och får beskedet "Paracetamol".
Jag säger att det inte kommer hjälpa. Joho säger sköterskan. Det hjälper mot mjukdelsskador.
Ja om man får effekt av smärtstillande ja, men det får jag ju inte.
Hon lyssnar inte på mig utan pumpar i det i alla fall - vilket ju innebär att jag inte kan få något annat nu när dom ju ser att det inte fungerar... Men men... Jag är van, bara att bita ihop.

Upp på avdelningen och lite efterlängtat fika. Och prat med doktorn som absolut vill att jag är hemma i minst 2,5 vecka (bland annat pga att jag blödde så mycket efter OP).
Jag ska gå på foten säger han. Så när han har gått och jag fått byta om så använder jag kryckorna som stöd men går lite lätt på hälen och det känns rätt ok.
Så jag avböjer skjuts med rullstol till entrén och hoppar iväg.
Hallvägs inser jag att jag nog borde bett om hjälp då jag ju hade väska och påse att bära också.
Jag hoppar fram till cafeterian, beställer kaffe och kaka och får hjälp att bära det till bordet där jag ska sitta och vänta på maken som ska hämta mig. Och väl där bestämmer jag mig för att titta lite på hur foten ser ut (alltså utanpå bandaget, för det börjar kännas blött).
Jag tar av strump-skon jag har sytt.
Bara för säkerhets skull så hade sköterskan satt på en sån där blå plasttoffel utanpå bandaget innan jag tog på min hemsydda strump-sko och det var en jäkla tur. Det hade blött så mycket att det var blod i själva plasttoffeln och inte bara lite lätt rödfärgat bandage.
Jag stoppar en sköterska som är på väg förbi och frågar vad hon tycker att jag ska göra. Åka upp på avdelningen igen eller gå till akuten eller åka hem och avvakta.
Hon går och hämtar en rullstol, stoppar en läkare på vägen och frågar honom om råd och sen skjutsar hon upp mig på avdelningen där dom får byta bandage.
Så nu är det ju inte sterilt runt såren  

Vi ska upp till svärföräldrarna i helgen.
Jag tänkte kolla om min svägerska är ledig någon dag och höra om hon kan lägga om såret igen. Bandaget känns onödigt klumpigt och det klämmer.
Hon är ju sjuksköterska med funderingar på att bli operationssköterska och jobbar just nu på IVA. Så det är nog rätt person att be om hjälp känner jag.  

Om ni orkat ta er igenom historien till slutet nu så kan jag ju berätta att jag ändå mår rätt bra.
Har inte lika ont efter OP som jag brukar ha och det känns nästan bättre i foten redan nu än vad det gjort förut så jag har gott hopp om framtiden  

Lenblo: ställer du ut?

Har inte loggat in på ett tag, men jag läser i princip varje dag så jag hänger med på vad som händer. Hoppas verkligen att operationen gör foten bättre, Chicita! 

Förra helgen var vi till Umeå och shoppade. Det tog verkligen hela dagen och vi var så trötta när vi kom hem. Fick då med mig en massa julgrejer hem och lite fint till lägenheten. 

Känns som att det är mycket just nu. Både skolan och jobbet är intensivt men inte mer än att jag klarar av det, tack och lov. Men vi måste planera inför jul och så ska vi åka till London i mellandagarna och har i princip inte planerat någonting! Är ju bra om man åtminstone vet hur man ska ta sig från flygplatsen till hotellet, liksom.. Men det hinner vi säkert sedan.

Idag pluggar jag en massa, men tror att jag kommer hinna utan några större problem. Studierna känns så mycket roligare sen jag bytte lärosäte, och kurserna känns verkligen inspirerande. Hurra!  

Haha förlåt, men jag kan inte låta bli att skratta lite.. vilken dag! Kaos från början till slut kändes det som. Skönt ändå att du mår rätt bra nu och jag tycker tycker det lät som en bra idé att ta hjälp av henne. Jag hoppas att ni haft en bra helg och att du mår ännu lite bättre nu :) Hur känns det?

Vad mysigt det lät med lite julshopping och en resa sedan :) London skulle jag också vilja åka till.

Skönt också att det känns bra med studierna nu, att det blev bra ändå :)

Jag tultar på här hemma med halsbränna, foglossning och andra krämpor. Dotter fick lite feber i veckan, och jag hade en klipptid, så maken fick vara hemma en dag med henne. Hon var överlycklig! Min klipptid var en sådan "gör om mig" och därför helt gratis. Jag åkte dit vid 09.00 och kring 14.30 var jag hemma igen. Då med ca 10cm kortare hår och med tre olika hårfärger :P Det blev dock jättebra, supernöjd är jag :)

Lite tråkigare är att vi i helgen upptäckte att dottern, för första gången, åkt på löss! Ila iväg på apoteket och köpa lusmedel. Jag fick tvätta håret 3 gånger med Yes och två gånger med schampo för att ur den där oljan. Tvi!

Maken kom ju hem från jobbet i fredags också och hittade mig gråtandes i sovrummet. Han frågade ju genast vad som hade hänt och jag snörvlade fram att alla mina klänningar (fick en från underbara Chicita till julfesten förra året, fått en av mamma och köpte en till min farmors begravning) är alldeles för stora! Då börjar han gapskratta åt mig och säger "Men, ville du inte gå ner i vikt? Borde du inte vara glad?!" och hade jag upptäckt det för en månad sedan, eller om klänningarna hade blivit för stora om ytterligare en-två månader, så.. ja, då hade jag blivit jätteglad. Nu har vi dock en familjefotografering inbokad under sista veckan i november och julfesten med makens jobb i början av december.. och jag har inget att ha på mig! Då får man gråta över att ha gått ner i vikt :P

Då skulle du höra historien om den andra fotoperationen (när dom tog ben från höften också)  eller i alla fall vad som hände efteråt, när dom skjutsade upp mig på avdelningen 
Det mesta kan man skratta åt i efterhand. Och jag tog det rätt så med jämnmod. Det är ingen idé att bli arg eller upprörd. 
Det kostar bara massa energi  Du kan fuska.
Det är ju en statisk fotografering och ingen filminspelning 
Ta den klänning som funkar bäst att i princip bara nypa ihop i ryggen, men som fortfarande ser snygg ut framifrån även om du har ett par klädnypor i ryggen 
Man gör ofta så på modeller i tidningar, eller på skyltdockor för det är sällan som kläderna passar perfekt och då fuskar man sig till en "perfekt" passform.
Så det löser sig säkert 
 

Nej, har du varit med om något ännu värre? Nu måste du ju berätta om det! Och du har så rätt, oftast tar det bara energi från en själv som man kan spendera på andra, bättre, saker :)

Funkar kanske för fotograferingen, men klänningarna får skärningen för magen på helt fel ställe. Börjar få en fin kula nu, som ställer till det lite gällande kläder :P Och till julmiddagen funkar det inte att nypa ihop klänningen. Men, jag hittade den här klänningen (i svart) på ASOS www.asos.com/New-Look-Maternity/New-Look-Maternity-Lace-Bodycon-Dress/Prod/pgeproduct.aspx&cid=5813&Rf900=1465&Rf-200=4&sh=0&pge=0&pgesize=36&sort=3&clr=Black&r=2 Den är väldigt billig, så jag beställde den :)

Hoppsan, Chicita. Jag hoppas att de gjorde rätt operation på din fot nu då. Jag är också nyfiken på dina andra upplevelser i vårdens irrgångar.

Daniiel: Det där med att graviditet inte är en sjukdom är för de flesta skitsnack. Jag känner ingen som inte åtminstone en del av graviditeten haft besvär som normalt sett klassas som sjukdom. Själv har jag aldrig knaprat så mycket tabletter som under graviditeten. Man måste bara kolla att de funkar för gravida först.
 www.janusinfo.se/Beslutsstod/Lakemedel-och-fosterpaverkan/, FASS är värdelöst på det. Omeprazol går bra.
Har du ett foglossningsbälte? Hjälpte rätt bra på mig, i alla fall i början. Funkade framförallt bra mot ländryggsvärken.
Vill du ha så vet jag ett antal ställen där de säljer snygga mammakläder på nätet. Jeansen var klart svårast att få tag i.

Soldemor: Jag har börjat ställa ut så smått. Min honkatt fick ett certifikat och gick vidare till bästa honkatt-finalen på första försöket så jag hade tänkt se om hon kunde bli champion på någon dubbelutställning nu i höst. Då fick jag en kull ungar som ju spolierade alla planer i den stilen. Men i vår förhoppningsvis.

Snowstars: Vad kul att det känns bra med studierna! London låter trevligt. Jag har bara varit där en enda gång, trots att det ligger så nära. Men vi funderar på att åka till Goa med Lilla älsklingen ganska snart. Lagom varmt och sjukdomsfritt - och billiga sistaminuten biljetter.

daniiel Det var ett bra pris på klänning. Hoppas den sitter snyggt nu också 

Jag har opererats 14... eller nej vänta... 15 gånger blir det ju nu  
Så det har ju hänt en del. Jag brukar berätta om mina operationer om någon är nervös inför sin, för jag kan se det roliga i misstagen. Och det här som hände nu senast kommer att bli en riktigt bra historia längre fram när jag fått känna lite på den  

Men något mindre roligt är ju när narkosläkaren satt på min sängkant när jag vaknade efter en av fotoperationerna och frågade om jag minndes något. Och jag sa ju nej, vad skulle jag minnas?
Jo jag hade satt mig upp under operationen och skrikit "aj aj min fot aaaaaj!" så jag hade skrämt slag på den blivande narkosläkaren som var med. Fick höra att hon efteråt ångrat sig och pluggat till något annat istället...

Och så var det ju den där gången då dom tog ben från höften och la in i foten (gången före ovanstående om jag minns rätt).
Dom hade glömt att säga att dom skulle ta ben från höften. Så när jag låg på salen innan OP och det kom in en läkare och skulle rita på höften så undrade jag ju vad dom höll på med. Det var ju foten som skulle ritas ut...
-Jaa den med, säger läkaren  Hade vi glömt berätta för dig att vi måste ta en bit från höften eftersom det inte finns något kvar av benet i din fot som kan läka ihop? 
-Öh jaa det hade ni glömt ja.... 
Så det började ju bra  
När jag var färdigopererad och vaken så skulle jag upp på en avdelning då jag inte kunde åka hem samma dag. Salen jag skulle bo i var inte tom, för personen som skulle åkt och lämnat plats till mig satt och väntade på sin skjuts. Så dom ställde min säng längst ner i korridoren i ett dagrum och drog för ett draperi så att jag skulle få lite skydd från nyfikna blickar i alla fall.
Sen kom dom med en sån där gammaldags koskälla av mindre modell och sa att jag kunde plinga på den om jag behövde hjälp.
Dom ville också sätta en kateter (i dagrummet bland massa folk?) vilket jag sa absolut nej till, jag ville upp på toan.
Så då kom dom med ett bäcken och tyckte att jag väl kunde ligga där i sängen och pinka... bakom draperiet med folk på andra sidan...
Hmm?  
Efter många om och men så kom dom med en sån där toalett-rullstol och hjälpte mig upp ur sängen och körde in mig i närmaste städskrubb. Innan dom stängde dörren så la dom koskällan i knäet på mig och sa att jag kunde ringa när jag var klar 

Annars har vi ju gången när fd svågern skulle opereras. Han var jätterädd så jag försökte muntra upp honom.
Han är tävlingsmänniska också så jag sa att jag brukar komma till 5 (när man ska räkna ner från 10 när dom söver en) och så brukar dom bli lite oroliga och ge mig en dos till, så somnar jag när jag kommer till typ 3-2...
Han sa att han skulle komma HELA vägen till 0 
Efter operationen så frågade jag "hur långt kom du då?"
Han muttrade lite buttert... 9...