Loanne, de där dagarna, de är bara att hålla i sig i "jag VET att detta går över, jag vet att det är PMS" och genomleva dem tills mankommer ut på sin mer normala sida. Det är hemskt. HEMSKT! är vad det är med PMS när den är svår. Fatta vad många dagar av ens liv det stjäl! *orättvist*
Och när du dessutom har en utmattningsdepression, så är det liksom inte mycket du kan göra mer än att på ett medvetet sätt göra små saker som du i huvudet vet är bra-vad än andra "demoner" skriker åt dig. be dem hålla käften så länge och var rädd om dig!
Och apropå den där utmattningsdepressioenen har jag länge velat påminna dig och uppmuntra dig att komma ihåg att du inte presterar dig ur en sådan-du läker! Och det du gör ska du se som medicinering. (iallafall tror jag själv att det är en väg att komma runt duktighetspressen som ju blir kontraproduktiv). Alltså, jag menar så här;
Du väljer att ge mig själv motion på recept. (med eller utan andra mediner, beroende på just din situation och diagnos)
En medicin är det inget duktigt med att ta-den tar man bara. För att man tror att den ska hjälpa.Man gapar, stoppar in den och sväljer-klart.
Om jag väljer promenaden på exakt samma sätt och bara helt sonika bestämt att klockan 8 tar jag mina tabletter varje dag-klockan 10 går jag min promenad tex, så är det inget att jobba upp ångest runt, eller behöva sträva så mycket med. Och om jag begränsar den till en rimlig dos, behöver jag helleer inte hålla på och stressa mig att överdosera. dvs två tabletter är inte bättre än en-det var en jag skulle ta!!
Alltså, jag har vägt in de positiva effekter jag tycker mig se av att komma ut i ljuset, få cirkulation i kroppen, vara lagom aktiv, hitta rutiner fast sjukskriven etc etc och så ordinerat mig vad det nu är för summa tid jag anser vettig.
All ANNAN tid jag gör saker eller är ute, promenerar, eller vad det nu är, är utöver "medicineringen" och behöver alltså inte vara något som adderar till att den här duktighetsfällan. Man sipper det där "mer vore bättre"
Hänger du med på hur jag menar?
Det är iaf min erfarenhet av just utmattningsdepression, att man ibland får sådan panik av att vara i den att man helt sonika försöker tok-jpobba sig ur den genom att baka, städa och vika tvätt tills man bryter ihop totalt i en våt fläck på golvet och iser att man nog inte mår helt bra-och att alla den där aktiviteten var beviset på det. Samtidigt ska man då försöka hantera sin tillvaro så att man tar ansvar för att bli bra, och inte tillåter sig att sjunka ner i passiviteten och bara självutplånas. det är förbannat svårt! Därför ville jag bidra med en tanke jag själv försökt använda. Den fungerar bättre för mig idag, så här 12-13 år efter min värsta depression, men jag tror den kan vara användbar.
Ursäkta om jag är påträngande-det är inte upp till andra att peta i hur man ska göra och varje person har sitt läge och sina förutsättningar. jag var själv otroligt sårbar inför att andra trodde sig ha lösningar på hur jag mådde. Det som framförallt var väldigt uppenbart var för mig att DET TAR TID!-mycket mer tid än man tror eller vill, och man har fullt upp med hantera hur just det känns. Med skuldkänslor, meningslöshet ensamhet och allt sådant.
Så, ta det varligt med dig själv och bestäm varje dag att din medicin är bra, rätt och lagom-och vill du sedan just den dagen göra saker utöver det-fine! Då är det väl tecken på en bra dag! 
Har i alla fall sett till att röra på mig och fikat med en kompis. Hoppas att det blir bättre imorgon, inte minst för stackars mannens skull... 
