Walk a mile!

Hehe... ja i högstadiet tränade jag så mycket att jag slet ut mina knän.
Simning före skolan, sen efter skolan gym (fria vikter) eller så cyklade jag till stallet 1 mil bort och red.
Jag hade simning + gym ca 10 pass i veckan (alltså totalt, inte 10 sim, 10 gym) och jag red 4 dagar i veckan.

Mina kusiner slängde upp mig på en häst när jag var 3 månader gammal.
Första gången jag släpptes ut i skogen ensam var jag 3 år. Och på ett fullblod  
Jag har jobbat på trav, jag har varit med om ett galloplöp (håll i dig i halsremmen och blunda om det går för fort, han klarar det där själv - vi kom trea  )
Jag har jobbat på ridskola, stuteri och haft 2 egna hästar...
Jag har testat western, jag höll på med så kallad "horsemanship" innan någon visste vad det var (så jag dömdes ut som hästplågare och knäpp till en början innan det blev modernt här  sen blev jag poppis istället)

Jag saknar både hästarna, simningen och ju-jutsun.
Men hästarna mest.
Det finns inget som går upp emot en varm hästmule när man är lite ledsen... 

Oj, vilken träningshistoria du har! Och inte minst hästhistoria... Blir lätt nervös när jag läser det där med ensam i skogen på fullblod vid 3 års ålder  Men uppenbarligen gick det ju bra!

Känner igen det du skriver om att folk trodde man var hästplågare för att man höll på med westernridning... De tog väl fasta på hur sporrar och bett såg ut, och de snabba stoppen osv. Naturligtvis finns det avvikelser inom alla områden, men i det stora hela upplevde jag western och horsemanship som mer hästvänligt än "vanlig" ridning. 

Jag saknar också hästarna! Jättemycket! Särskilt när jag tänker på det, så försöker att inte tänka på det för då blir jag lite ledsen... Håller helt med om att en varm mule, som snusar lite så där försiktigt på en, är den bästa trösten av alla!

Här regnar det idag, mycket och ihållande. Sååå trist, men ska ut på en halvtimmas promenad i eftermiddag i vilket fall, får bli regnkläder

 

Det var en snäll häst  Och jag hade ridit honom förut, fast innanför staketet i paddocken.
Ridskolechefens privathäst som hade ont i benen. Hon brukade rida ner honom till en bäck och så fick han svalka benen där. Den här gången var vi på ridskolan med dagis.
Ingen från dagis visste väl att jag brukade vara där med mina kusiner. Så när alla andra 3-åringar blev uppsatta på varsin stadig fjording och leddes runt innanför ett stadigt staket, med en stadig person som kunde hålla i barnet också.... så trodde väl personalen att dom skulle göra samma med mig...
Men inte då. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon kom och sa "nejmen Marie var du med här... jag ska bara sadla Pommac så får du rida ner honom till bäcken en stund medans vi tar hand om småbarnen"
 
"småbarnen"... Och jag var visst inte en av dom
 

Det är ju det som gör det så surt liksom. Jag har varit väldigt väldigt aktiv. Och nu kan jag inte göra något alls 
Måste försöka damma av promenadbandet. Det funkade ju så bra ett tag.

Ja i vissa stall verkar det inte betyda något vilken kunskap du har heller. Om du inte har råd med senaste Malin Baryard-prylarna så är du en idiot och skulle inte få ha häst liksom.
En fd jobbarkompis hade en häst som hade väldiga problem med sadlar.
Den som passade bäst var en 999:- komplett-sadel från Börjes Tingsryd. Men hon ville ha en Malin Baryard. Så hon investerade massa pengar i specialgjutna paddar för att sadeln inte skulle skava allt för mycket.
Hon ansågs som en väldigt kompetent och duktig hästtjej och många såg upp till henne....
Jag har hellre en billig sadel som ligger bra och som gör att hästen kan utnyttja sitt rörelseregister till max utan att det gör ont. Än en dyr märkessadel som hindrar hästen och gör den illa.
men jag vet inte... jag är väl bara korkad  

Ja jag brukar också undvika att tänka på hästar. Men när jag gör det så gör jag det ordentligt så att säga 

Jag blev inringd till jobb här. Hade räknat med en längre promenad när maken kom hem i dag. Men det hann jag inte. Hoppas jag är pigg i morgon bitti så jag kan ut och gå en längre vända då

Ha ha, kul historia det där med dagiset och "småbarnen"... 

Förstår att det måste vara jättejobbigt att vara så aktiv och plötsligt (?) bli begränsad. Kroppen (och psyket) vänjer sig ju vid att vara igång mycket, så det blir förstås en jätteomställning på alla möjliga sätt. 

Å, det där med snobberi inom hästsporten är riktigt pissigt... Folk som ser ner på andra för att de inte har de dyraste eller senaste prylarna, det är jag så himla less på  Och det gäller naturligtvis inte bara hästsport, utan tyvärr finns det ju på alla områden. Kan inte folk bara ta och fatta att det inte är pengar som gör oss till bra människor??!

Ja jag gick ju från att rida mellan 3 och 5 hästar om dagen, mocka åt 32 djur (och fodra, släppa in och ut osv sånt man gör på ett ridläger / stuteri) till att bli i princip sängliggande eller i alla fall stillasittande i 3 år bara över en natt...
Så ja det är mest jobbigt för psyket.
För ena sekunden känner man ju "åh vad kul det skulle vara att dra iväg och göra det här och det här" och nästa sekund inser man att nehepp... det går ju inte...  
Man tror ju att man är friskare än man är liksom  

Jamen exakt...
Jag tror det syns tydligare inom hästsporten (om man bara pratar sport nu). För där kan det ju skilja extrema summor bara på vilken häst man har. Avdankad travare eller Svenskt Halvblod liksom...
Sen spelar det ingen roll att travaren kanske är högre skolad än halvblodet (i just det stallet). Den är ju fortfarande bara skräp enligt många.
När brorsdottern ville börja träna ju-jutsu så köpte jag en ny nybörjardräkt åt henne. Den billigaste jag kunde hitta. Men ny.
Bara för att jag vet att hennes pappa inte har råd med sånt, och att dom blir lite utanför när dom tränar i vanliga kläder även om tränarna gör allt dom kan för att det inte ska bli så. Och dom begagnade barndräkterna är oftast gula av svettfläcka som inte går att få bort och alltså inte så fräscha...
Man använder ju liksom dräkten i träningen. Man drar i kragen eller skärpet osv. och det kan man inte göra lika lätt med en T-shirt och ett par mjukisbyxor.
Jag blev själv utanför när jag började träna eftersom jag inte hade senaste baddräkten eller dyraste ridstövlarna. Och då vill jag i alla fall att brorsdottern ska ha rätt utrustning - även om den inte är den dyraste så är den i alla fall fräsch, hel och ren... Jag vill samtidigt att hon förstår att man inte måste ha det för att kunna vara med och att om ju-jutsudräkten ligger i tvätten så kan hon träna i t-shirt och mysbyxor någon gång. 
Det är en balansgång när det gäller att inte skämma bort henne känner jag. Hon måste förstå att man inte kan få det man pekar på (och hon vet ju att inte pappa har pengar liksom) men samtidigt så kan jag inte låta henne bli mobbad för att hon bara går i begagnade kläder i skolan...
Barn kan vara så otroligt grymma.... 

Oj, då var det verkligen en snabb och omvälvande förändring. Kan förstå att man inte riktigt hänger med, utan "tror" att man ska kunna fortsätta som förut... tills man i nästa sekund kommer på att det inte går. Fy vad frustrerande! Det måste varit en lång tid av känslomässig bearbetning för dig, förmodar jag. 

 Ahh, fattar precis vad du menar när du beskriver det där med ju-jutsu-dräkten. Det är verkligen en avvägning - man vill ju ge signaler till barnen om att de duger som de är, samtidigt som det är så mycket press från andra att de ska ha "rätt" saker... Jag minns själv hur jobbigt det var att känna sig utanför för att man inte hade fått exakt de rätta kläderna osv. Barn kan verkligen vara grymma!
Men vår västerländska kultur med modeindustrin i spetsen driver ju på det hela ordentligt också, barnen får lära sig från att de kliver ur vaggan att de måste ha de rätta sakerna - annars är de inget värda. Hemskt, hemskt, hemskt!  Vi behöver hjälpas åt att ge våra unga bättre värderingar!!

Ja det blev verkligen en snabb förändring... 
Men men, saker händer av en anledning

Ja precis.
Hade jag köpt en av dom där märkesdräktena som finns så hade hon kanske fått signalerna att man kan köpa populäritet. Och det vill jag inte att hon ska tro eller känna.
Både jag och brorsan försöker dels lära henne värdet av arbete och värdet av pengar. I precis som vi lär henne att man måste vara en vän - för att få vänner. 
Men det är ju svårt när mamman och mormor har helt andra åsikter och agendor *suck*.

I dag blev det i alla fall en kort promenad (ca 20 min) nu på kvällen.
Jag måste gå och sova om någon timme för att orka upp strax innan 5 i morgon igen och jag har inte fått sova i natt. Så jag är glad över det lilla jag har fått ihop på motionskontot i dag  

Köpte en smartphone igår och har laddat ner appen Runkeeper. Så nu kan jag mäta hur långa promenaderna är och hur lång tid det tar att gå dom. Lite kul, faktiskt

Ja vi körde något liknande när vi blev med hund för några år sen. Den vi hade räknade ut ungefär hur många kalorier man hade brännt också (den kände av höjdskillnader också och räknade med att det tog mer energi att gå upp för en backe än ner)  så man blev mer motiverad att äta nyttigt med. 
För när appen berättade "bra jobbat, du har förbränt ett halvt äpple" så blev man ju inte så sugen att gå och ta en kaka till kaffet liksom  

Yes, kalorierna fanns med här också. Fast jag och sambon hade bägge på appen samtidigt och gick samma runda. Hans telefon började dock räkna efter nästan en kilometer. Ändå hade han bränt mer kalorier, fastän han "hade gått kortare".. Undrar hur bra det stämmer det där ;)