Hej tjejer!
Nu har de opererat mig. I hjärnan!
Jag åkte förra måndagen för inskrivning på tisdagen. då ville de skjuta upp min op till den 8 (alltså i förrgår), men jag lyckades att mer eller mindre tvinga dem ge mig en chans på stand by på fredagen, och med ett väldigt flyt blev det faktiskt av. Det innebar att jag slapp åka tillbaka hem och sedan upp igen ensam. Nu fick jag ha min sambo vid min sida medan jag låg och var som sämst, och dessutom är jag nu hemma istället fö att jag annrs skulle legat rätt nyvaken på avd idag. Jag kom hem till mig själv igårkväll, efter 10 dagar.
Jag har just nu inte ord för-eller ork att-beskriva hur fullständigt maxat det varit med allt jag fått veta, vänta på, underkasta mig och uppleva den här tiden, alltifrån yrseln i januari tills nu, när jag är hemma igen.
Det här smälter jag inte på en kafferast och vad gäller läkning, så är det bara sjukhusvistelsen som är klar. Allt har föralldel gått jättebra-tack och lov!, men det blir en tid av läkning och rehabiltitering där jag kommer att få ta det väldigt väldigt lugnt inser jag.
Spröd och skör är tillvaron och känsloläget och jag upptäcker att tårarna rinner rätt som det är utan att jag ens fattar vad som hände. Det ryms mycket blandade känslor i en liten människa!
Och vad gäller detta med hälsan-aldrig har det väl varit så konkret för mig vad som är själva kärnan i att försöka ta absvar för sin kropp så att man kan orka med,överleva och klara saker som just den här.
Man är ju rätt borta i huvudet och har ingen klar bild av livet precis, medan man ligger på uppvak. Men jag kommer föralltid att minnas rösten på den manliga sjuksköterska som på bred Linköpingsdialekt svarar mig när jag sluddrar fram att jag känner att jag inte får luft (jag var ju helt och hållet igentäppt i näsan, eftersom det var den vägen de gick)
"Du syresätter dig som Ingemar Stenmark-dä kan inte bli bättre, du ligger på hundra procnt!"
Då nådde mig en klar liten viskning om att jag kunde leva, att jag kunde lugna ner mig och veta att det var mentalt, inte fysiskt. att jag kunde ta ett andetag i taget och låta känslan av panik klinga bort. Och jag visste att jag gjort ett jobb i förväg som spelade roll. Inte minst när jag sakta sakta sakta stapplade fram i korridoren efteråt. Man ska ju helst komma på benen så snart det går, med propprisker och annat ni vet. Jag är så glad att jag gått alla mina promenader och crossat som jag gjort. Det hade varit stor skillnad utan det, det känner jag!
Hejja alla-det finns verkligen goda skäl att ta vara på våra kroppar så de kan hålla för allt vi kommer att utmanas av under livet-och för allt vi vill orka göra!
Det är så lätt att det blir fråga om kilot hit eller dit och jag har inte missat att vågen visar 2 kilo plus sedan jag åkte iväg-fast jag fattar att det är kortison, vätska, förstoppning (av morfinet) osv) fast allt egentligen handlar om något mycket större och mer fundamentalt.
Jo, jag vet, urkorkat...
