Walk a mile!

Vad skönt att höra från dig igen passionsblomman.
Jag har undrat över hur det har gått.

Dom har alltid envisats med att sätta på mig en syrgasmask på uppvaket och jag klarar det inte, jag får klaustrofobi. det känns hemskt. så dom sista två gångerna har jag sagt det till dom och fått antingen en "grimma" eller en ny typ av mask som är öppen på sidorna. Så jag känner igen det där med när man är lullig efter operationens alla narkotiska medel så känner man att man håller på att dö av kvävning.

Ja det är viktigt att ta hand om sin kropp av många olika anledningar.
Din historia bekräftar bara det.
Hoppas du fortsätter tillfriskna i rask takt och att du inte behöver gå igenom det här igen.
Kram på dig  

Tack ska du ha Chicita!

Jag har just varit ute på min första och ganska nervösa micropromenad (hunden måste ju faktsikt få gå ut) och det är verkligen påtagligt hur svag jag är och att det minsann inte går att veta i förväg hur långt krafterna räcker. Det är ganska otäckt att uppleva hur det är som att någon plötsligt bara drar ur proppen och all kraft bara lämnar en utan att man kan göra något åt det! Det går så himla fort! Då gäller det att man inte gapat över för mycket.
Just den biten är ju svår att förstå från sidan också, så som igår, när sambon tyckte att vi väl kunde handla på väg hem från sjukhuset (istället för att han givetvis borde ha fixat den detaljen själv dagen innan, så allt ar klart och vi bara kunde åka raka vägen hem)och han inte förstår att den extra minut han tog på sig för att titta på något extra, höll på att göra att jag svimmade.

Jag har fått många kloka sms av många kloka vänner och en av dem påminner mig om att ta det lugnt nu! Detta är ingen duktighetstävling i vem som snabbast gör vad efter en op. Det är nog bra tt försöka komma ihåg det-jag har iallafall själv en tendens att vilja vara duktig. Gärna lite duktigare än rimligt. Det är dumt. det får faktiskt lov att vara imponerande nog att man ens är med-och det svåra kanske kommer att vara att hitta en lagom takt och balans-både att våga sig ut igen, men samtidigt inse gränserna inann man överskrider dem för hårt.
Det här lilla kvarteret jag gick var mer än nog. Det tog tre gånger så lång tid som vanligt och jag rann nästan bort-jag har inte riktigt fattat hur varmt det hunnit bli de här dagarna. Men jag klarade det!

Oh ja.. det där känner jag igen och det är den biten som är så svår att förklara...
Men för mig är det ju yrseln (ja och att foten kan säga "nu kan du inte gå längre").
Men helt plötsligt kan benen bli som gelé och allt snurrar och svartnar framför ögonen. Då vill man inte ha långt hem...

Men det är ju inget som syns utanpå och därför är det svårt för omgivningen att sätta sig in i den situationen.
Min make förstod när jag jämförde det med magsjuka.
Man kan må rätt bra och vara ute, men helt plötsligt måste man ha en toalett Nu!!
Och det är lite liknande med yrseln. Jag måste sätta mig eller i alla fall vara så nära hemma att jag kan ta mig hem om jag så måste krypa... 

Åh, vad roligt att få höra ifrån dig passionsblomman. Har verkligen undrat över hur det har gått!

 

Jag känner mig mer peppad att ta hand om min kropp efter att ha läst det du skriver. Att vara i bra form - att orka - är oerhört viktigt, mycket viktigare än alla kilon.

Jamen eller hur! alltså, det är så helt grundläggande att ens hjärta och lungor funkar så man pallar när det blir skarpt läge. Och även när det bara är meningen att det ska vara roligt läge. och vanligt. Så att man inte dör på ett operationsbord i onödan för att man var för klent underhållen och hjärtat gav upp. Eller att man inte kan delta i sina barns liv för att man inte orkar gå. Eller att man inte kan knyta skorna, ta på sig strumporna eller handla hem lite mjölk för att man legat sig sönder och samman i en soffa medan man ätit halvt ihjäl sig.
Nä. Jag har de senaste årens del av resvägen verkligen på allvar insett att jag vill leva. Och i det ingår att jag vill kunna röra mig. Så mycket det bara är möjligt.
Just nu innebär det tex att vi igårkväll köpte en rosa baden-badenstol på ica maxi, för att jag ska kunna gå ut i min trädgård och sitta där och titta på våren.
Vi hade räknat med att min sambo skulle finnas på hemmaplan den här tiden fram till 1/6, men han fick börja jobba en månad tidigare, så jag kommer att få kalra mig själv härhemma, vilket faktiskt var en besvikelse. Mina möjligheter att komma ut krymper ju då. Men det är jätteviktigt att jag vilar aktivt så att säga, så att jag åtminstone kan vara ute och inte bara hamnar i min säng är bra.

Vad härligt att höra att du är hemma igen och att operationen gått bra, passionblomman! Har tänkt på dig många gånger! 

Det är så kloka ord du skriver om att vi behöver värna om vår hälsa, den är ju det viktigaste vi har. Och tänk vad bra att du rört på dig så mycket innan operationen, jag är helt övertygad om att det spelar jättestor roll för återhämtningen.

Känner igen det där duktighetskomplexet du beskriver, sån är jag också. Men som sagt - ta dig nu all tid du behöver för att vila och återhämta dig i din takt! Tråkigt att din sambo var tvungen att börja jobba tidigare än planerat. Hoppas i alla fall att du får fina dagar i baden-badenstolen, och att den vackra våren skänker dig läkning

 

Jag sitter här och laddar nu för en förmiddag (7-15,15) i morgon och en eftermiddag (15-23) på söndag och därefter två nätter (22,30-07,15).
Jag har inte jobbat nätter på flera år och jag har väldigt svårt att sova på dagarna efter att ha jobbat natt så det är inget jag vill göra så ofta.
Men för att kunna göra det alls när någon är sjuk eller så, så måste jag ju veta rutinerna dom har här...

Det kommer bli tufft dock, och jag ser inte riktigt fram emot det...

Så nu laddar jag batterierna med sol, luft och vila så att kroppen ska orka med trots förlorad sömn... 

Vad glad jag blir av era gulliga ord! Tack!

Chicita, har du börjat på nytt jobb? Jag har nog inte riktigt läst allt märker jag? Jag vet att du slutade i klädbutiken nyss, är det ett nytt hotell du är på nu eller?

passionsblomman: Ja jag fick ju in en fot på ett hotell i samma stad som butiken låg i (2 mil från min stad) innan jag ens blev uppsagd från butiken. 
Och det gick snabbt från "typ 10 timmar i månaden" till nästan 50-60% (fast ingen fast tjänst. bara extra vid behov). Och nu kommer ju sommaren så jag kommer nog jobba ungefär 75%, vilket alltså är mer än i butiken.
Så jag är relativt nöjd ändå...  

Chicita, ahaaa! Jaha, ja jag spår dig "jobba arsle" i sommar och fortsättning till hösten. Hoppas du får pass som passar din hälsa och ork och att du får trivas och ha kul på jobbet-några glada att garva lite med och så tänker jag.

Det är arbetsamt att vara den där extraresursen, för oftast får man jobba som en gnu, men kan inte planera ledigheter och så. man har också svårt att tacka nej, för man vill ju så gärna och behöver visa att man är intresserad och jada jada. Och det är man ju-fast man kanske också vill ha lite helg och lite sommar eller bara veta att man kan tacka ja till en fest eller och och och. Men skitbra att få jobba ju!

Undrar när jag själv kommer att jobba nästa gång?

...det lär väl visa sig