Byter ni namn? Jag bestämde mig igår...

Jaa, det här med efternamn har nog varit vårt största problem med vårt kommande giftemål. Ingen av oss vill ta den andres efternamn, vi har släktforskat lite i hopp om att hitta ett efternamn vi båda gillar. Jag föll för min mormors flicknamn, men sambon tycker inte det är klockrent. Vi har även bakat ihop våra befintliga efternamn och kommit fram till två olika förslag, men inte heller dom föll honom i smaken. Vi har pratat om att vi (eller någon av oss) har båda våra efternamn, men då kan vi inte bestämma oss för vilket som ska vara mellannamn och vilket som ska vara efternamn.

Vi vill verkligen inte att det ska kännas negativt inför vår bröllopsdag, så vi har beslutat oss för att behålla de efternamn som vi har nuför att släppa diskussionen. Lite trist att det inte kommer synas utåt att vi kommer vara gifta, men vi är ju samtidigt inte mindre gifta och har inte mindre samhörighet för att vi har olika efternamn heller. Lite dumt dock tycker jag det blir om vi får barn någon dag, det kommer ju bli någon av oss som blir "outsider".

Sen har jag faktiskt tänkt tanken på att ta hans efternamn. Han har ett -sonnamn, inte jag och därför tar det emot. Men samtidigt har han samma efternamn som min mamma hade som ogift, och mina morföräldrar heter så. Därför har tanken slagit mig, liet kul att "återanvända" det efternamnet. Men åter igen, det är på topp 3 bland Sveriges vanligaste efternamn, och mitt förnamn är dessutom bland Sveriges vanligaste flicknamn. :/
Jag vet att det är jag som måste känna hur jag vill göra, men jag är ändå lite nyfiken på hur ni skulle resonera. Hur skulle ni gjort?

Vi hade också problem med det där för vi har båda fina ovanliga namn. Min mans anledning till att inte byta var pga att hans pappa dog när han var 12 så han ville ju så klart ha kvar det efter honom...vilket jag också tyckte....även om jag aldrig har träffat hans pappa så vill jag ändå hedra honom på något sätt.

Så då var lotten på mig......mitt riktiga flicknamn är ett son namn men jag älskade det eftersom det var farmor och farfars namn (Det är så jag förknippar det). Sen när jag var 16-17 bytte min familj till ett gammalt släktnamn som höll på att dö ut. Det var jobbigt redan då men jag ville ju heta samma som mina föräldrar och samtidgt ville ha det gamla.Vi bytte i alla fall.

Jag var länge inne på att ha mitt som mellannamn tills jag satt med pappret från skatteverket. Då valde jag min mans efternamn bara! Det käns bra och jag ångrar mig inte jätte mycket ;). Mitt släktnamn som vi tog lever kvar i många andra familjer nu eftersom vi, två av mina mörbröder och min mormor och morfar tog det också. mormor och morfar lever inte längre men det gör ju de andra. Det gjorde att det kändes tryggt att lämna det!

Jag hade från början ett finskt efternamn, när jag var 18 så ville mina föräldrar göra detta namn svenskt, och även fast jag flyttat hemifrån redan så valde alla i familjen, även jag, att byta till detta svenska namn. Vi är därmed de enda i sverige som heter så. 

När jag gifte mig med mitt ex, tänkte jag att det därför inte var lika viktigt för mig som inte haft detta namn hela livet, som för honom, och bytte till hans. Och även om det inte störde mig kanske så mycket, så saknade jag mitt efternamn. Det hade ju blivit en del av min identitet, något jag i mitt arbete presenterat mig med varje dag.
När så vårt äktenskap inte höll bytte jag tillbaka till mitt efternamn, dvs det jag haft sedan jag var 18 år, och kände sån glädje. Jag är jag igen.

Nu när jag har en ny man i mitt liv och det här med bröllop och namn kommit på tal, så vill jag heta mitt namn. Han vill heta sitt namn. Båda två tycker att det är en så stor del av ens identitet att vi inte vill ge vika för det.
Dessutom har jag två barn med mitt ex, barnen heter mitt efternamn som mellannamn och hans efternamn. Jag kommer aldrig ta bort mitt namn även ur den aspekten då jag och barnen ska heta samma sak. Deras efternamn ska kunna stå på dörren.

Kanske kan jag tänka mig att lägga till hans namn så jag heter mitt efternamn som mellannamn och hans som efternamn, men jag vet inte. Det känns romantiskt att heta varandras namn men det blir så långt och även fast han är en stor del av mitt liv är inte hans namn en del av min identitet .

Nu är vi inte gifta ännu så jag behöver ju inte bestämma mig nu, som tur är :) 
 

Jag idenifierar mig också mycket med mitt efternamn, jag kommer ha hans som mellannamn.

Mallis12 - Ja, så kan man ju göra, har jag inte tänkt på. Ska fundera vidare på det...

Jag vet inte vad som hänt, men jag tänker mer och mer på om jag ska byta till min sambos efternamn när vi gifter oss, just för att det även är ett efternamn som ligger i min släkt också. Det som tar emot är just att det är så vanligt efternamn plus att kommentarer som har antytt på förväntningar att JAG ska vara den som byter efternamn har gjort mig vresig och ännu mer motsträvig till att byta, hehe.
Men jag vet inte, det kanske inte är sån big deal... hmm, svårt!

Nä nu är det bestämt, vi behåller våra efternamn! Så får vi se om vi känner för att byta vid ett senare tillfälle, för det kan man ju faktiskt göra. Vi behöver mer tid och kanske lättare kan tänka klart i den här frågan när inte alla andra beslut ska tas som tex ringar, gravyr och sånt, hihi. :)
Det känns som ett bra beslut! Så himla skönt att stryka ett stort streck över det här problemet! :)

Våra söner heter som min blivande, jag frågade vad som fick min mamma att byta efternamn och det var just för att heta likadant som oss.
Jag känner likadant men samtidigt vill jag heta mitt efternamn, jättesvårt! Och båda är ganska tråkiga -sson namn men nu när jag väljer hans som mellannamn så behåller jag mitt som efternamn, samtidigt som jag heter som mina barn och min blivande, "i smyg", namnet finns där i alla fall! :)
Mellannamnet nämns väl lika ofta som sina andranamn antar jag... 

Min blivande man heter Andersson i efternamn, hur kul är det? Men jag vill iallafall byta till det. Jag vill bära min mans namn helt enkelt, jag låter inte bli att byta bara för att jag inte får ett flott namn Jag har varit gift innan och då hittade vi på ett namn av våra efternamn som båda slutade på qvist. Men jag tog tillbaka mitt flicknamn när vi skilde oss. Mina barn heter mitt tidigare namn, som deras pappa. För mig gör det inte något. Våran samhörighet sitter inte i namnet. Kanske för att jag bytt namn två gånger som det känns oviktigt.

Min blivande velar dock lite. Han funderar på om vi ska lägga till varandras namn. Men då får vi inte heta samma om jag förstått rätt. Då skulle jag heta Andersson-Blomqvist och han tvärtom? Nej, det känns konstigt. Vi får se. De senaste gångerna vi pratat om det har han sagt att det blir smidigt för honom att slippa byta. Tur vi har ett år kvar att fundera

Vi har bestämt att ta mitt efternamn. Hans är fint också, mitt är lite ovanligare men inget märkvärdigt. Men vi ska ha ett enda efternamn.