Byter ni namn? Jag bestämde mig igår...

Vi ska ta min mans efternamn, det namnet är hans farmors flicknamn. Hans familj är de enda som heter just så (från hans släkt)... vi blir de enda som för namnet vidare... Hans systrar är gifta och har bytt namn, hans bror är homosexuell och lär inte få barn (enl. han själv)...

Vi vill ha samma namn, för mig är det en samhörighet! Att kunna skriva Familjen J.... på julkort mm. Jag längtar massor ! 

Jag har ett vanligt svenskt namn, och byter till min blivandes namn som är ett eget släktnamn från finland :)

Tyckte i början av planerna att de skulle kännas konstigt att byta namn och fundera på om jag skulle behålla mitt som mellannamn men struntar i det!

När vi fick vår dotter valde vi hans efternamn direkt till henne eftersom jag ändå ska byta namn när vi gifter oss, så blir det lättare med efternamn till nästa barn!

Vi tar mitt efternamn. För mig känns det viktigt att heta samma sak och det vet min m2b. Egentligen ville han inte byta men gör det för min skull.
Han har kommer inte ha kvar sitt efternamn som mellannamn 

Jag vill inte byta efternamn, inte killen heller. Men eftersom jag är den enda som bryr mig om att vi ska ha samma namn, och att de framtida barnen ska ha samma namn som båda föräldrarna, så blir jag tvungen att ta hans namn.

Kan inte alls identifiera mig med det men blir tyvärr tvungen om jag ska ha det på "mitt" sätt.

Jag skulle också behöva hjälp med detta..
Vi har pratat jättelänge om att vi skall ta ett nytt namn tillsammans, jag har redan bytt från min pappas efternamn till min mammas en gång och hon verkar inte alls positiv till att jag skall ta bort det,speciellt inte till något nytt utan är väldigt negativ mot idén.
Min sambo säger iaf att han inte bryr sig jättemycket om sitt och jag bryr mig inte jättemycket om att ha kvar mitt även ifall jag identifierar mig starkt med det. (Båda två har ovanliga efternamn)

Jag känner dock inte att jag vill byta till hans efternamn, det är inget fel på det. Men, det är ju hans namn, det är hans systers namn - inte mitt!  Så känns det, varför jag vill att vi skall ha ett nytt... Det är dock svårt att komma på ett nytt som passar oss båda. Känner mig jätteförvirrad...

Jag känner stolthet att jag nu hetat min mans namn i snart en vecka =) Visst känns det jättekonstigt, och jag kommer sakna mitt gamla efternamn som också var ett ovanligt namn, men jag gillar idén på att jag och min man nu skapar något ihop även om det är med hans efternamn. Jag har nog aldrig varit så förtjust i idén att byta till något helt nytt, och jag tycker det är viktigt att man heter samma sak när man nu ska börja skapa en egen familj tillsammans. Kan man slå ihop är väl det en bra lösning, men båda våra är alldeles för långa och låter inte alls bra tillsammans =) Och min svärfar höll ett väldigt vackert tal till mig och välkomnade mig in i familjen på riktigt, jag blev verkligen rörd till tårar.

Hoppas ni alla löser hur ni vill ha det så att det passar er =)

Efter ett halvårs fundering så har jag beslutat att ha mitt efternamn som mellannamn och hans som efternam. Mellannamnet nämns oftast först, vilket jag märkt då mina barn har mitt som mellannamn, och folk rent generellt brukar alltid använda deras mellannamn som efternamn. Ibland tom myndigheter. Och så lpter det mer melodiskt att ha hans efternamn sist.

Jättesvårt detta! Jag har ett son namn just nu...men jag och min sambo har båda väldigt fina släktnamn. Han har sitt redan och min mor har det på min sida. Men vi har tillslut valt att ta hans namn som mellannamn och mitt som det andra. Blir långt men vi kommer endast skriva ut mellannamnet med första bokstaven. Och då känner ingen av oss att vi "överger" våra ovanliga släktnamn!