Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Jodå det har jag. Det är ju inte så dum idé att skicka med den :) 

På grund av överdriven stress de senaste veckorna har jag utvecklat panikångest, så sedan tisdag har jag varit hemma från jobbet på grund av utmattning och feber. Det känns så jäkla onödigt, och jag har god lust att bara sluta prata med de personer som orsakar mycket av stressen.

Stackare... jag vet hur det känns. Jag tror att jag lyckades bromsa i tid dock.
Om du har energitjuvar i ditt liv så gör dig av med dom.
Det är också jobbigt, men välbehövligt. (har du läst min tråd "en sten föll från mitt bröst" ?

Jag hade skrivit en föregångare till den tråden också, men minns inte vad jag kallade den för så jag kan inte söka... 
Stressen som personerna GER är inte värd det eventuella utbyte man har av att behålla dom i sitt liv.
Man kan göra ett nytt försök en annan gång, men du måste först orka med dig och ditt liv innan du ens kan tänka på att i så fall försöka igen...

Jag har fått lite positivt besked i dag.
Min handläggare på AF vill inte att jag går tillbaka till hotellet pga hur dom behandlat mig där. Hon har beviljat arbetsträning istället (och jag får välja i princip vad jag vill och vart jag vill) 
Så det kommer att bli spännande :) 

Enda problemet är att det är väldigt nära familjemedlemmar som stressar mig och som ignorerar när jag sätter ner foten och säger ifrån. Och jag står väldigt nära min familj, även om de får mig att vilja slita mitt hår ibland.

Nu har jag inte lika mycket kontakt med dem som jag haft tidigare, men varje gång jag varit hemma så minns jag varför jag är det så sällan. Jag har alltid försökt väldigt mycket utan att få något tillbaka, och nu känns det som att det räcker. Panikångest är ett tydligt tecken på att något är fel, och det beror delvis på att en person som står mig nära diagnostiserats med inoperabel cancer, men också allt drama åt höger och vänster. Jag är så j*vla less. Det räcker med ett av dem, båda delarna blir för mycket.

Funderar på om jag måste be min läkare om deltidssjukskrivning eller om jag ska bita ihop och fortsätta som vanligt. Det är ju inte så länge till semestern nu.

Och grattis till att AF förstår dig :) Det är bra att veta att det fortfarande finns människor kvar som jobbar där. Inte bara känslokalla robotar. (Jag har sett för mycket Almost Human den här veckan.)

Sjukskrivning... defenitivt. 
Du vinner inget på att "vara shysst" och "bita ihop" för risken är att du kraschar helt då och att det tar ännu längre tid att ta sig tillbaka.

Man väljer inte sin familj, den finns där varesig man vill eller inte.
Men om du inte får ut något av att umgås med dom så kan du ju begränsa det till ett minimum :) 
Fokusera på dig själv, du kan inte finnas där för andra om du inte orkar med dig själv ens. Nästa prio skulle jag säga är personen med cancer som kan behöva ett stöd och ett ljus i mörkret. Men du orkar inte vara det stödet om du kraschar själv.
Din familj kan vänta. Mår du inte bra av dom så prata inte med dom :P 

Det är 33 grader varmt i Umeå och jag måste sitta på ett kvavt kontor och jobba  Känns som ett lyxproblem eftersom jag ändå fått ha min semester, men det tar emot något fruktansvärt att sitta inomhus just nu.

vet hur det är. jobbat 4 dagar nu och det är VARMT att jobba, speciellt när man dessutom kanske ska springa en massa, lyfta folk, ta på dem väldigt jobiga stödstrumpor, bädda sängen etc.. :P 

Min dator kräver inga sådana ansträngningar, det mest fysiskt ansträngande jag gjort var att cykla till jobbet  Och eftersom det säkert är 35 grader i skuggan just nu så hade det inte varit skönt att ligga och sola heller. 

Jag sitter och syr och syr och syr så att vår nya garderob ska vara klar till medeltidsveckan.

Även om den inte börjar förrän om typ 1,5 vecka så har jag bara 1 vecka på mig. 
Men det är i alla fall något som för det mesta är roligt :) 
Försöker att inte stressa.

Fick dock en riktig setback här förra veckan då en kille ringde från AF och talade om att han är min nya handläggare och började ställa frågor som jag uppfattade som "men du är väl inte så sjuk, varför ska du ha rehab-träning?"

Så när vi hade lagt på så fick jag en panikångestattack.
Har inte haft någon sån sen 1999 (tror jag det var) när jag först blev utsatt för rån på jobbet och sen inom 1 månad blev av med sambo samt hann få 2 hotbrev i brevlådan (dock inte från fd sambon, han var supersnäll).

Så nu har jag mått svindåligt ett tag men börjar klättra uppåt igen från dikeskörningen så att säga...