• Anonym

    Jag måste lätta på hjärtat! Vad ska jag göra?!

    Jag har hamnat i en hopplös sits nu och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Vi gifter oss om drygt en månad och utåt sett så är vår relation toppen. Jag får många kommentarer om hur bra jag har det, att dom är så glada för min skull osv. Verkligheten är att våran relation är riktigt dålig. Jag mår verkligen skit.


    Jag skall försöka fatta mig kort. 

    Jag har växt upp med skilda föräldrar. Pappa dricker och var rätt aggresiv mot mamma så hon lämnade honom strax efter min lillasyster föddes. Under åren har mamma haft MÅNGA olika killar, hon går alltid "all-in" o en relation, och när det tar slut så har det några gånger slutat med självmordsförsök och/eller depressioner.

    Jag själv var rätt mobbad i skolåldern, jag var väldigt blyg och inte speciellt söt. Om man skall beskriva mig med några ord idag så är de positiva: Alltid glad, familjekär, arbetsmyra, hjälpsam och generös. Mina negativa sidor är att jag är så förbannat godtrogen, FÖR snäll och en person som kan ta hur mycket skit som helst. I relationer vänder jag ut och in på mig själv för att behaga min man. Jag är rädd att misslyckas och lever hellre i en dålig relation, än att göra slut då jag ser det som ett misslyckande.

    Om jag skall sammanfatta  det negativa med alla mina dejter/relationer jag har haft:
    1. Drack väldigt mycket, runt 5-7 dagar i veckan.
    2. Aggressiv typ som slutade med att min syster polisanmälde honom när han slog mig...
    3. Efter några månaders dejatande visade det sig att han hade fru och barn.
    4. Snäll kille men han var aldrig intresserad av en relation, har senare kommit ut ur garderoben...
    5. Efter en tid berättade han för mig att han var dömd för bankrån. Då tackade jag för mig.
    6. Jag märkte snabbt att han hade aggressiva tendenser, idag sitter han inne på livstid.
    7. Dejatande en kille en kort tid som var superhemlig av sig. Fick inte träffa hans vänner/familj osv...
    8. M2B
    (Jag vill dock poängtera att killarna ovan givetvis har haft många positiva sidor också, men de negativa sidorna har varit mer utmärkande än de positiva. Jag har ingen komntakt med någon av de här killarna idag, förutom nummer 6 som envisas med att skicka brev då och då som jag inte besvarar.)

    Om jag nu kort skall berätta om min relation med M2B, han som jag snart skall gifta mig med. Som sagt, utåt sett är allt toppen. Han är väldigt generös, en bra pappa, en riktigt "man" som tar hand om sin familj. Vi har varit ihop i 4 år. Ända sedan start har han ibland "råkat" kalla mig slampa, hora, fitta osv. Men alltid bett om ursäkt och sagt att han inte menar det. Jag har satt ner foten både en och fem gånger men när han ber om ursäkt så har jag bara lagt det bakom mig. Han har varit väldigt bestämde med att jag abslout inte får ha några killkompisar, ingen kontakt med killar överhuvidtaget (undantaget släkt). Han poängterar ofta "Hur bra jag har det och att jag borde vara så tacksam att han vill vara med en sån WT tjej som jag är". Jag har gjort slut ett antal gånger MEN HAN FATTAR INTE!!! Han skrattar åt mig, vägrar gå (det är från början min lägenhet, mina möbler osv.)  Sen kommer han med världens ursäkt och någon fin present. Och jag förlåter och glömmer som vanligt.

    Han har ett kassaskåp och sina kläder här, det är allt. Så sist vi bråkade så sa jag till han att ta sina grejer och dra. Då öppnar han sitt kassaskåp och drar ut massa vapen. JAG HADE GIVETVIS INGEN ANING OM ATT HAN HADE DETTA! I alla fall, han drar ut två pistoler, knivar och massa andra grejer som jag inte vet namnet på... Jag blir såklart asrädd och efter mycket om och men så "blir vi vänner" igen. Kassaskåpet har han nu gjort sig av med, men nu vet jag att han uppenbarligen har tillgång till vapen. Jag är livrädd för honom! Jag vågar verkligen inte lämna honom.

    Vi har ett barn tillsammans. Gemensam vårdnan. Jag vågar inte heller lämna honom för jag är rädd för vad han kan göra mot vårt barn för att få mig dit han vill. Jag skulla aldrig kunna lämna vårt barn hos honom varannan helg eller varannan vecka om vi gick isär. Jag vågar inte heller polisanmäla M2B, han hade hinna ha ihjäl mig innan det hade blivit något av detta.

    Ibland funderar jag på att bara ta vårt barn och gå under jorden. Jag har lite pengar undansparade och hade kunnat klara mig ett tag. Men det är ju lättare sagt än gjort. Ibland tänker jag att det är bättre att stanna i skiten...

    Och som sagt. Hans släkt och min släkt är alla helt underbara, dom är så glada för våran skull. Och jag vet att dom hade fått världens chock om vi helt plötsligt ställde in bröllopet. Och dom hade aldrig trott på mig om jag hade berättat sanningen om M2B heller, för jag har spelat så lycklig i alla år och inte visat ett tecken på sanningen. Och min rädsla att misslyckas och göra alla besvikna kommer krypande igen... Vanligtvis så skriver jag en del inlägg här på BT. och antagligen låter vldigt glad och positiv, men egentligen så  ljuger jag faktiskt om min fantastiska M2B,...

    Gud va skönt detta var, att skriva av sig! Jag hoppas inte på några mirakel genom denna tråden.

    Tack för att du tog dig tid att läsa! Och ursäkta för alla stavfel ovan!

  • Svar på tråden Jag måste lätta på hjärtat! Vad ska jag göra?!
  • shakynose

    Ta barnet och dra! Helt ärligt! Vad spelar det för roll om det är olagligt? Ni skall inte bo med en man som är så labil och dessutom har vapen!!!


     


    Även om du tror att alla älskar din man, och inte kommer att tro dig, så måste du hitta folk som gör det! Jag avslöjade att ett ex slog mig för min bror som avgudade mitt ex, och det var ingen tvekan om att han trodde mig ändå. Anförtro dig till någon som du VET är på din sida, kvinnojouren är också ett bra förslag, men ta inte detta mer!!!

  • Anonym (omtanke)

    Även jag har varit i en liknande sits. Det började efter ca 1 år med ord och någon knuff, men blev bara värre och värre med åren. Jag stannade hos honom trots att han en kväll slagit mig och jag ringde min bror som kom och de två började slåss, min bror bröt näsbenet på mitt ex, det var blod överallt och väggar hade hål i sig. Polisen kom och jag sov hos min syster den natten. Bara för att nästa dag, efter ett samtal från honom där han grät och bad om ursäkt, gå tillbaka till honom i nästan 3 år till av samma skit. Han var endast en elak jävel när han var full. När han var nykter var han världens mes och jag bestämde allt i vår nyktra värld. Jag trodde nog att jag kunde få honom att sluta dricka och därmed skulle allt bli bra igen. Men han drack bara mer och mer, oftare och oftare... 
    Mitt ut var att jag blev med barn, jag grät av förtvivlan. När jag berättade det till honom grät han av GLÄDJE. Det var som en smäll i ansiktet att han skulle bli far till mitt barn! Inte en chans! Och hur kunde han bli lycklig? jo för i hans ögon så hade vi det inte så fasligt illa.
    Jag gjorde slut samma kväll som jag gjorde abort. Jag kunde ju ta mig ut när han var nykter, då var han ju som sagt en mes. Men att komma hem och känna direkt på hans lukt att han druckit skrämde mig nåt fasligt. Jag daddade med honom. Jag höll med om allt han sa och gjorde allt han bad om, för jag var livrädd för vad han kunde ta sig till.
    Han ljög mer och mer och så här i efterhand så tror jag att han var otrogen mot mig. Några vänner sa till mig att dom sett honom flirta och stöta på andra tjejer men jag sa bara att dom missförstått situationen.
    I mitt fall så visste många av mina vänner att han kunde bli ond på fyllan, men inte riktigt hur mycket. Det var det bara jag som visste. De visste inte heller att han drack flera gånger i veckan.
    Han friade till mig flera gånger och till slut sa jag ja. Men ringen hade jag inte på mig länge. Från han frågade till hans nästa fylla... sen åkte den av och aldrig på igen.
    Jag är glad att jag fick min aha-upplevelse innan det var försent. Han hade svårt att släppa mig i början, men sen hanterade han det på ett alldeles eget sätt, han drog hem till Sri Lanka (han har släktingar där) och gifte sig i ett uppgjort äktenskap med en kvinna han inte träffat innan... well well, det gjorde inte mig nåt.

    Det var min historia i sin korthet. Jag förstår att sitsen inte är helt densamma. Vi hade inget barn att tänka på. Men jag hoppas att du tar rätt beslut och INTE gifter dig! Jag hoppas den här tråden blir din väckarklocka!
    Och det finns vänner som vill hjälpa och ställa upp, jag tror inte någon kommer tycka du är en börda. Ingen vill se sin vän leva som du gör!

    Och det finns definitivt bra killar där ute! Jag har hittat min drömkarl! Tänk om jag fortfarande varit med exet då hade jag aldrig fått uppleva den totala lyckan jag har med min bm. Det finns så mycket bra där ute. Fastna inte i skiten och missa allt vackert!
    Till din fråga, det värsta han sagt/gjort mot mig är att glömma ringa upp eller möjligtvis glömma köpa mjölk på väg hem från jobbet :P Inget värt att nämnas med andra ord. Han har aldrig kallat mig ett fult ord.

    Dom finns, men du kommer aldrig träffa dom om du inte bryter dig loss!
    Massor med kramar till dig på din färd! 

  • Anonym

    Fasen det går inget bra för mig nu...
    Jag har pratat med min mamma och min syster, relationen till dom är väl lite halvdålig, dom bryr sig egentligen mest om sig själva. Min syster tyckte att jag får sluta "toffla" för honom så kommer det nog bli bra, hon fattar inte att jag inte kan vara med honom mer. Jag har frågat om det finns möjlighet för mig att komma till henne om det skulle behövas, fick til svar "ja, men de får inte bli under en längre tid, då får du betalaa för dig etc etc.." Fast hallå?? Dom bor i en stor villa och har gott om plats, självklart hade jag betalat för mig (även om jag med handen på hjärtat aldrig hade tagit en krona av min syster om hon var i samma sits...)
    Likanande visa med min mamma, hon bor nämligen hos sin nya karl, "nä det går inte, jag kan inte låta dig flytta in då det inte är mitt hus..." Kanske lite förståligt ändå...
    Min mamma och syster (plus pappa i perioder) är dom som står mig närmast. Bara för att ge er ett exempel på vad de svarade när jag berättade om bröllopet: SYRRAN: Jag kanske inte kan, jag kanske föder barn då (hon kommer vara i vecka 21), MAMMA: Får se om jag får ledigt, PAPPA: Nej tack..
    Konstigt nog så känner jag mig nästan mer omtyckt av M2B´s familj, men dom kan jag ju inte få hjälp av nu!!
    Jag blir så ledsen på min omgivning! Jag är alltid den personen som hjälper till med allt från kalas-fix, flytt, måla hus osv, jag betalar alltid mat, bensin osv när jag är ute å shoppar med min mamma/syster och jag klagar aldrig (förens i denna tråden då) och jag får aldrig någon tillbaka! Så fort jag ber om något så skall allt vara så himla jobbigt...
    Det underlättar ju dock om jag skulle få för mig att ta barnet och lämna landet, jag känner inte direkt att jag kommer sakna något..
    Ledsamheten, oroligheten  desperationen etc har sakta börjat bytas ut mot ren aggression, Nu är jag trött på detta och ingen kommer hjälpa mig så då får jag väl fixa det själv.


    Sorry att det blev långt snurrigt...

  • Anonym

    Bra ring  Kvinnojouren och ta dig ur sistuationen.

  • Anonym

    Jag säger precis som alla andra, du kan verkligen inte gifta dig med honom! Om du inte känner att du orkar/kan ta dig ur det här förhållandet för din egen skull - gör det för ditt barn. Du vet att h*n inte förtjänar att behöva genomlida det här under hela sin uppväxt. Vad är det för galen karl du hittat!?

    Ring Kvinnojouren nu med detsamma! Bara gör det. Ta ett djupt andetag och GÖR DET. Om du inte kan bo hos någon i familjen (knepiga relationer det där...) så vet jag två av mina vänninor som fick hjälp av kvinnojouren att hitta någonstans att bo så länge.

    Tänk på framtiden. Din framtid. Barnets framtid. Hur vill du att den ska se ut? Ta steget NU. Om du väntar och gifter dig med honom kommer det vara tiofalt så många steg att ta.

    Lycka till TS. Du förtjänar så mycket mer.

  • Anonym

    Ja fy vilka reaktioner från din familj! Det borde underlätta att både ställa in bröllopet och att flytta från stan med tanke på deras inställning! Tycker att du ska be att få komma till ett kvinnofridshus istället för att på nåder få sova hos din syster... Alternativt betala för rum på vandrarhem istället för att betala din syster...

    Ensam är stark, det här fixar du! Och förresten så är du inte ensam, du och ditt barn är en egen liten familj.
    När du startar om på annan ort kommer du lära känna nya människor och det kommer att kännas bra med en nystart, det är jag övertygad om.

  • Aniara4

    Om det är så din familj stöttar dig kanske det är därifrån du har fått uppfattningen att du inte förtjänar en man som behandlar dig väl? Men det låter bra att du börjar bli arg, ilska kan vara en mycket användbar kraft för att förändra sitt liv!

    Ring Kvinnojouren. Har du inte numret till en jour på din ort, ring kvinnofridslinjen (020-505050) som någon föreslog ovan så kan de tala om vad som finns där du bor. De kan också stötta dig i telefon och hjälpa dig komma fram till dina beslut, hur du ska göra för att ställa in bröllopet osv. Och kvinnojouren kan hjälpa dig med boende för dig och barnet akut, och sen hjälpa dig i processen att hitta ett nytt permanent boende.

    Om du på egen hand går under jorden med barnet kan det hållas emot dig, tyvärr, men om du vänder dig till kvinnojouren och får hjälp den vägen kommer det inte att ge dig några problem, tvärtom.

    Du behöver inte förlita dig på vad vi skriver här, om du ringer till proffsen kan de tala om precis vad som gäller och peppa dig att hitta din lösning.

  • Anonym

    DU FÅR INTE GIFTA DIG MED HONOM!
    Jag har läst alla kommentarer till den här tråden nu och jag håller med varenda en, du får inte gifta dig, jag tror att han kommer bli värre efter bröllopet.
    Jag har inte varit i närheten av din situation även om jag har haft pojkvänner som kränkt mig osv.
    Min tanke är att ditt barn kommer vara så märkt för resten av livet av att ha en pappa som beter sig som han gör. Barn ser och förstår mer än man tror. Hjälp ditt barn! Hjälp dig!

    Gör som alla säger nu och ring Kvinnojouren! Du kommer tacka dig själv om några år när allt är bra igen, utan ditt svin till sambo.
    Ge dig och ditt barn den största gåvan man kan ge sig själv! Ett lyckligt liv!

    Gör det nu!!!

  • EJMO
    Anonym skrev 2011-04-27 10:20:54 följande:

    Likanande visa med min mamma, hon bor nämligen hos sin nya karl, "nä det går inte, jag kan inte låta dig flytta in då det inte är mitt hus..." Kanske lite förståligt ändå...


    Nej! Det är inte förståeligt! Om ens dotter ringer och berättar något skulle majoriteten av mammor göra ALLT i deras makt för att hjälpa! Tänk själv om ditt barn ringde, skulle inte du göra allt för att hjälpa? 
    Jag blir så orolig för dig! Du måste ta dig därifrån! Gift dig inte med honom för allt i världen.  Och jag tror att både att försöka trötta ut honom (och få honom att vilja lämna dig) eller att ta med honom på samtalsterapi enbart skulle förarg honom och trigga igång våldsamheten som garanterat finns inom honom.!

    LYCKA TILL! Jag hoppas så att du tar dig ur det här <3 
  • Salat
    Anonym skrev 2011-04-25 22:01:19 följande:
    Äktenskapsförord har vi skrivit på. Det gäller för ALLT, både det vi ägde innan plus det vi kommer att äga under ett ev äktenskap. Detta var ett krav från min sida som inte alls var uppskattat från honom... Men det var jag stenhård på. Någon som vet hur det funkar, vid skilsmässa är ju alla mina saker/pengar mitt. Men om jag avlider, skyddar mitt äktenskapsförord mina pengar så dom går till vårt barn då? Eller får han mina pengar ändå? Jag har tänkt tanken ibland om han skulle ha ihjäl mig, och dessutom tjäna en del pengar på det  (fattar inte ens att jag skriver det här, när jag ser mina egna ord svart på vitt så börjar varningsklockor ringa...)
    Där der du, du är tuffare än du tror! Att du har stått på dig och fixat ett ektenskapsförord är inte många som gör! Nu blev jag imponerad!! Mycket bra! Något som är mindre bra är att du INNAN ni ens har gift er funderar på hur det går till vid en skillsmässa... och värre saker... Snälla söta rara... Tänk på dit barn, flytta! Lycka till!!
Svar på tråden Jag måste lätta på hjärtat! Vad ska jag göra?!