Jag måste lätta på hjärtat! Vad ska jag göra?!

Om du söker skydd  för dig och barnet är det ej olagligt att ta barnet och flytta.  Det mer olagligt att ha vapen hemma och har han ens license för de vapen han har?

Ts, om du vill vara säker, kan du ju kolla med en jurist eller med polisen innan, eller kanske vet kvinnojouren?.Men om man inte tar hänsyn till att mannen visat fram vapen och hotat(jag uppfattar det som att han ville säga att om du lämnar honom, dödar han dig) med, så förstår jag inte hur samhället är funtat, iaf.  Jag hoppas verkligen att du har någon du kan anförtro dig åt, en kompis, jobbarkompis eller så? Tänkte på stöd, när du funderar över hur du ska gå vidare mm. Men du ska inte stanna i denna relation, för det riskerar att ta en ände med förskräckelse, och vi läser redan tillräckligt ofta om kvinnor som blir dödade av sina "älsklingar". Bli inte ännu en av dem, snälla!!!

Ta kontakt med kvinnojouren och socialtjänsten och berätta hela din historia. Ställ dessa frågor och be om råd. Samla in så mycket "bevis" du kan angående din sambos beteende, hans vapen etc. Reglerna om gemensam vårdnad är inte huggna i sten, man gör nya bedömningar när situationen förändras.

Och angående era släktingar tvivlar jag på att ALLA kommer anklaga dig för att vara en lögnhals om du berättar hur du har det. Varför skulle du ljuga liksom? Som redan nämnts så finns det säkert några som redan anat att allt inte står rätt till. Börja med att berätta för din egen familj, de ska ju i första hand stå på din sida. Och oavsett vad reaktionen blir från dina närmaste så måste du utgå från ditt eget bästa och ditt barns bästa.

Men för vad du gör, gift dig inte! Då minskar din trovärdighet och din chans att få hjälp.

Hej vännen!
Bra att du tar första steget till att lämna genom att skriva om din situation här ( så ser jag det i alla fall)
Det är en farlig situation du befinner dig i och i mönstret ingår att han bryter ner din självkänsla mer och mer. Det blir inte bättre av att vänta. Tvärtom. Om du ser till att få maximalt stöd ( kvinnojour, polis, juridik, vänner och familj) kommer du att ha styrka att genomföra detta. När man MÅSTE, får man oanade krafter. Jodå, du också!!!
Jag känner verkligen med dig. Välj livet!
många varma kramar till dig!!

Tack igen för att ni tar er tid att läsa och svara!

För att svara på några frågor: Nej han har ingen licens för några vapen. Det här med familj och vänner att anförtro sig åt, tyvärr så har jag ingen näramre än 5 mil bort. Och jag vill ogärna vara en börda för någon, söm jag anser att jag blir om jag tar barnet och flyttar in där, eller ringer och behöver stöd i tid och otid.

Jag har precis försökt prata med honom. Han blir sådär manipulativ och jobbig... "har du varit otrogen, skall du låta vårt barn växa upp med en annan pappa, hur kan du göra så här mot vårt barn, jag har inte kallat dig något fult på flera dagar, jag försöker verkligen, vad vill du att jag ska göra osv osv"... Han fattar inte att jag inte vill att han skall göra något längre,,., jag har gett upp om vårt förhållande...

Det jobbiga är att se hur bra pappa han är. Vårt barn lyser verkligen upp så fort han leker med h*n och h*n älskar verkligen sin pappa... Jag har så svårt att h*n ifrån sin pappa...

Vill du att  ditt  barn ska lära sig att det är okej att manipulera, hota och kalla flickor fula ord ?
Det är vad du gör om du stannar,  ditt barn lär sig att det normalt att kalla någon man älskar hora och slampa.

Och nej du blir inte en börda, du måste tro det. 

OO herregud gumman detta måste du ta dig ur på ett eller annat sätt !!!! 
Hur vet jag tyvärr inte men du har fått många tips av andra .
Jag kan bara berätta ett jag har varit i ett förhållande där min sambo börja dricka mycket o det sen spåra ut o dett gör det för eller senare TRO mig först var det "bara  " psykiskt sen blev det fysiskt o jag tyckte jätte mycket om honom o det var så svårt att gå ifrån honom ille ju bara att han skulle bli sig själv igen i detta förhållande var jag nog inte väldigt rädd för mitt liv hmm fast han tagit strup tag på mig ett antal gånger men tror aldrig att han skulle gå hela vägen men men det var av hjälp av mina vänner som jag till slut tog mig ut ur detta förhållande !!!
O när jag var på väg ut ur det förhållandet så fick jag en ny vän som hjälpte mig o det slutade med att vi blev tillsammans underbar kille men det var något som inte känndes helt rätt så den dag jag bestämmde mig för att säga att det var slut ja då förstod jag vad det var han blev HELT tokig han tog fram STORA knivar o massa annat o hota mig  med  att han skulle ta livet av mig om jag träffa någon annan o han skadade faktiskt vänner till mig med riktigt ordentligt  mmmm du fattar  det var riktigt jobbigt o ta sig ur det förhållandet men det gick !!!

Du måste gumman  var stark du klarar det !!!!!! 

 

Du kommer att bli en verkligt stor börda för familj och vänner om du dör och de är kvar att grubbla över varför du kände att du inte kunde komma till dem och be om hjälp.

RING KVINNOJOUREN NU! De kommer inte att tvinga dig att göra någonting, men de har stor erfarenhet av destruktiva förhållanden och hur man tar sig ur dem, och de kan vara ett ovärderligt bollplank för dig när du bestämmer dig för hur du ska göra.

När jag läser din text känns det hela väldigt bekant, tyvärr... Jag levde i ett liknande förhållande i 5 år och tro mig, jag vet vad du talar om.

Mitt ex var en mycket charmerande människa och väldigt manipulativ. Jag var mycket ung och föll för honom fort. När det med tiden visade sig vilken man han var så var det för sent att lämna... Han hade ett sådant tag om mig att det var omöjligt att gå, och då hade vi ändå inga barn ihop. Mitt ex var en mycket farlig man, som är högt uppsatt inom en mycket känd brottslig organisation i Sverige och Europa. Misshandeln mot mig var relativt sällan fysisk -men det är, enligt mig, den psykiska som är värre. De spåren sitter kvar än idag, drygt 4 år senare...

jag var livrädd för att lämna, var väl medveten om vad han var kapabel att göra mot mig och mina nära och kära. Pga min familj vågade jag aldrig lämna, jag skämdes också för att berätta för dem. Jag väntade helt enkelt ut honom och såg till att han tröttnade på mig, tog skiten och försökte (i smyg) bygga upp ett framtida liv utan honom. Efter att jag tagit det beslutet tog det väl ett drygt år innan vi gemensamt valde att avsluta vår så kallade relation. Detta året kändes som 10 år TS, tro mig, gör inte som jag..

Även något år efter uppbrottet fick jag ständigt försöka hålla mitt ex borta och levde fortfarande under rädsla av honom. Sakta, sakta började han ge upp tanken om oss två och började lämna mig i fred.

Jag skriver om min historia för att visa att detta inte är något ovanligt, det är inget du ska skämmas för och du har ingen skuld i detta. Jag vill inte få någon sympati utan endast få dig att göra annorlunda än vad jag gjorde. Du måste kontakta kvinnojouren och lämna din man, för din egen skull men framförallt för ert barn.

Berätta även för hans föräldrar om er situation, oavsett om de är på din sida eller ej bör de få veta hur det ligger till. då kommer de har mer förståelse för att du och ders barnbarn lämnar. Ta även styrkan och våga berätta för din familj, det är svårt, jättesvårt men jag tror att du behöver göra det.

Jag hoppas verkligen att du tar till dig av de råd du fått här i tråden och söker hjälp, snarast!! Gift dig inte för allt i världen och tänk på att ett liv ensam med ditt barn kommer att vara miljoner gånger bättre än ett liv med den mannen. Är rädd för din skull att det kan sluta väldigt illa annars...

Utöver vad alla andra skrivit reagerade jag oerhört starkt på att du skrev att din sambo har vapen hemma.
Hur många vanliga "svennar" har det? Om han inte går till skytteklubben varje vecka så är det någonting som är skumt. I själva verket skulle jag säga att det låter som att något han gör på sin fritid kanske inte är helt lagligt.  

Filmtips: Enough med Jennifer Lopez, inte världens bästa men det ska inte gå så långt att du måste fly.