Jag måste lätta på hjärtat! Vad ska jag göra?!

Jag förstår att allt inte är lätt. MEN hur kommer du att må om en månad, två månader, tre månader...när bröllopet har varit och du sitter fast i äktenskapet med 6 månaders betänketid på skiljsmässa. Vad ska släkten säga då, om ni ska skiljas efter bara en kort tid? Han kommer att bli förnedrad hur du än gör. 

Ta kontakt med kvinnojouren  som så många andra skrivit. De vet, har kunskap och gör bara det du vill. Du får hjälp att snickra ihop en plan. Kan vara bra att ha den kontakten hur du än gör, så lyft luren och bara ring! Säg det du har skrivit här, varför du tvekar ,kan vara bra att bara få dryfta det med en riktig människa.

Du skrev i ett annat inlägg att du inte får ha fb och liknande, efter bröllopet stängs nog även denna kanal för dig....han kommer att se till att han har full kontroll över dig.....så gör något nu medans du har chansen!!!!
Kram

Jag ska vara ärlig så mycket jag kan,  min orsak att vara anonym är mitt ex.

Jag gifte mig med honom trots att alla mina varningsklockor ringde, jag trodde det skulle bli bättre OM jag gjorde det eftersom då skulle ju veta att jag var hans.

Istället blev det värre, nästan noll kontakt med om världen, endast de folk han gillade, endast det han tyckte om att äta och göra, allt handlade om att göra honom lycklig. Jag  fick inte ens ha kontakt med  handläggaren på socialen eftersom det var en man.

Sedan när han blev tvingad att låta mig  gå arbetsåtgärder så såg han till att jag var endast med tjejer, om det fanns en kille i gruppen blev han rasande.

Jag skade mig svårt och istället för att hjälpa mig så gnällde han över att tvätten inte var tvättad, maten var inte på bordet och så vidare, så det var bara att hugga i  och ja nu  så säger det att om 10 år så kommer jag nog inte kunna gå för att skadan har blivit värre.

Ensam är jäkligt stark, det tog mig 7 år att ta mig därifrån,  7 år av att vara en värdelös hora,  3 år av terapi för veta att jag är värd mer än så .

Vad jag har kvar efter de sju åren är ärren på handen när han försökte få mig att begå självmord, 2 vänner som kom tillbaka efter jag kom iväg ,  alla hans vänner tog hans sida för han är ju så rar....

Och så har jag något som är viktigare,  jag har mitt liv, jag lever, jag har en man älskar mig och numera så skrattar och ler jag på en daglig basis.

Så tro inte att  äktenskapet ska ordna allt eller att det ska ge dig tid, det blir värre mycket värre.

 

Just nu är förhållandet jobbigt men du överlever. Men du befinner dig på ett av trappstegen som slutar med att du inte överlever. Ingen är våldsam på första dejten. Det är en lång process där partnern isoleras, självförtroendet bryts ner tills man inte tror man är värd bättre och inte kommer att klara sig utan sin partner (känner du igen dig?), och DÅ kommer första slaget. Och sen följer ett helvete som kan pågå i många år och i många fall slutar med döden. Och även om det inte gör det kommer du att vara levande död, det är inget liv att ha det så, varken för dig eller ditt barn.

Ditt barn far illa av att höra dig kallas olika tillmälen, och kommer att växa upp och tro att det är så förhållanden ska vara.

DU far illa nu och kommer med mycket stor sannolikhet att fara ännu mer illa om du gifter dig med denne man.

RING KVINNOJOUREN. Du behöver inte ha en plan eller ens veta vad du ska säga, och du behöver inte säga vad du heter. De fattar. Men ring dem. De kan hjälpa dig mycket mer än vad vi kan.

Du anar inte hur mkt du faktiskt skadar ditt barn nu när du inte tar dig därifrån. Spelar ingen roll om han e snäll mot barnet MAN TAR SKADA AV ATT SE SÅNT! Och barn e inte dumma. Dom ser när man tror att dom itne gör, dom förstår när man tror att dom inte gör, dom hör när man inte tror att dom gör!! Jag vet detta själv, att det är så, vart med om det o jag va så arg på mamma som inte bara tog oss o stack!! Du gör inte ditt barn nån tjänst genom att stanna kvar, TRO MIG! Jag har fått en jättesne bild av hur de ska vara i ett förhållande. Jag är konstant rädd för att bli sårad o annat i ett förhållande.

Jag önskar jag hade en hemtelefon. Då hade ja kunnat ringa åt dig o fråga lite grejer. Så kanske du hade fått reda på en del saker utan att själv behöva ta första steget. Jag hade kunnat ta den åt dig o förhoppningsvis skulle det gett dig kraft o ta nästa själv.
Är det ingen på denna tråd som kan tänka sig o ringa? Om det är ok för TS alltså.

Hade ringt sj om jag hade haft möjlighet! Men som student utan ens csn lån så kan jag verkligen inte! =(

Jag har följt din tråd ända sedan du startade den och nu känner jag att jag måste skriva några rader då jag själv har vuxit upp som barn i ett sådant här förhållande.

Min mamma gifte sig med min pappa i hopp om att det KANSKE skulle bli bättre om de gifte sig, men nej. Hon blev gravid, men fick missfall. Pappa brydde sig inte så mycket alls faktiskt. Men så blev mamma gravid snart igen (med mig) och hon såg då ett nytt ljus. Bara pappa får ett barn att ta hand om så blir det bättre. Blev det bättre? Självklart inte. Blev det bättre med 2:a barnet? Nej, absolut inte!
Men tredje då? Mamma var så säker på att nu måste det bli bättre. Min yngsta syster kom och pappa struntade i barnet helt.
Pappa har aldrig tagit till fysiskt våld, men psykiskt. Att han är narcissist gör saken inte enklare. Han kallar mamma ofta för idiot och dylikt.

Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag som barn hoppades på att allt bara var ett skämt. Hur mamma och pappa en dag bara skulle säga att de egentligen älskade varandra och bara gjorde så här för att "skoja".
Hur jag önskade att mamma bara tog oss därifrån.
Mamma och pappa hade visst sagt att ska de inte skulle skilja sig för det skulle bli så jobbigt för oss barn. Men tänk om de hade skilt sig? Då hade vi förhoppningsvis sluppit en uppväxt med en ständig rädsla för pappa och fått slippa trösta mamma på sängen. 
Nu har mamma levt så här i 25 år. Hon vågar inte lämna honom för hon är så psykiskt nedbruten. Jag gråter varje gång jag tänker på hur hon har det. Mamma är nog den mest varma person jag har träffat, hon är full av energi när hon är glad och hon har så mycket kärlek att ge. Men det är dött och alla hennes utstrålning är som bortblåst.

Nu kanske jag har skrivit lite för mycket, men jag hoppas så att du tar mod till dig och lämnar din kille. Om inte annat för ditt barns skull. För att växa upp i ett "sådant här" förhållande är inte sunt för ett barn, och själv har jag fått jobba mycket med att få en sund inställning till livet igen.

Styrkekramar till dig! 

Har inte läst alla inlägg, men håller med de andra.
 
VI är många fler än du tror som lever eller ha levt med en man som misshandlar, både fysiskt och psykiskt.
Jag är en av dem.

Jag har 5 barn med mitt ex och levde i hop med honom i 15 år från det jag var sjutton till jag var trettiotvå.
Det blir inte bättre och jag kan lova att mina barn har farit illa av att jag stannade så länge, då de blev ett vapen för honom.

Jobbar själv inom kvinnojouren idag och jag ber dig, kontakta dem om just bara för en pratstund.
Om du inte är redo att lämna din man nu, så förstår dem det.

Misshandlade kvinnor lämnar sin man i genomsnitt tre gånger innan de klarar av det för sista gången.
OCH glöm inte att många hinner inte lämna förräns de faktiskt blir ihjälslagna, då om någonsin far barnen illa.
Det är så mkt psykologiskt i detta som ingen annan som inte har varit där, kan förstå.

Jag hör att du inte är redo och att du är orolig och känner att du klarar av din situation som du lever idag.
Det är för att du har kontroll, det har du inte om du lämnar...men ta hjälp och skit i vad alla tycker och tror.
Mitt ex polisanmälde mig för barnmisshandel (vilket inte är sant) och tvingade mina 2 äldsta barn till polisen för att anmäla mig. ALLA trodde honom till en början, och jag kan tala om för dig att det inte var kul att gå till föräldramöten och bli uttittad på. Eller förklara för släkten.
MEN idag skiter jag i det...JAG vet vad som är sant och inte, och de som står mig nära vet. Det är viktigast.

Sök ensam vårdnad, det fick jag av min charmerande manipulerande man som de genomskådade, tack o lov

KRAM

Men snälla, snälla TS, du säger ju emot dig själv! Ena stunden vågar du inte lämna eftersom du är livrädd för din sambo, i nästa stund tycker du att det är helt ok att stanna för han är ju snäll större delen av tiden!

Jag och alla vi andra ber dig av hela vårt hjärta att lämna honom!! Klart att det kommer bli tufft att bygga upp en ny tillvaro någon annanstans, men du MÅSTE tro på att det är värt det, att det blir bättre och att ett liv utan din galning till fästman är bättre både för dig och din son.

Du kan ju som påpekats ovan lika gärna bli ihjälslagen inom hemmets & äktenskapets fyra väggar, bara för nån bagatell i stil med att en manlig kollega råkar ringa hem till er i ett jobbärende!

Och dessutom tycker jag inte du ska ha dåligt samvete för att du valde relationen med honom framför vännerna i första läget, det gör alla i större eller mindre utsträckning. RING några av dem och förklara läget, de flesta kommer garanterat förstå! Vi har alla läst Liza Marklunds Gömda och hört Magdalena Graaf berätta, ALLA kan relatera till ämnet och varför skulle man haka upp sig på en sån oväsentlig detalj som att man tappat kontakten?

Om någon av de vänner jag tappat kontakten med ringde mig och berättade vad du har att berätta, då hade jag fan lånat ut pengar till rum på vandrarhem på stående fot!

Dessutom är du ALDRIG helt ensam, du har din son och han gör dig per automatik starkare! Någon av dina gamla vänner lär bry sig, och kvinnojouren bryr sig definitivt. Alla vi här bryr ju oss, redan där är du ju inte helt ensam även om allt är anonymt?

Jag har svårt för att ringa från jobbet och jag har ingen som helst erfarenhet av detta ämne. Men om intresse finns ringer jag gärna kvinnojouren hemma (från min mobil) när min sambo är på gymmet. Skulle detta vara OK med dig TS?

Ni som har mer erfarenhet får gärna tipsa om vilka frågor man bör ställa vid ett samtal.

Om det är AKH (kvinnojouren)  du ska ringa, behövs inga frågor. Berätta bara situationen.

Det är ju TS själv som måste ta tag i detta, med hjälp och stöd av andra.
JAG vet att hon fixar detta om hon måste, men hon verkar inte vara REDO att ta steget ännu.

Vi kan finnas och puscha henne, för hennes son far faktiskt illa. Men det är inte bara att GÅ som många tror, tyvärr.

Önskar så att jag hade gått tidigare men jag klarade inte av det. MEN hade jag haft hjälp ch STÖD av andra så hade jag nog gjort det.
Jag var rätt så ensam och detta med kvinnojour trodde jag gällde andra som var mer misshandlade än mig..suck...va dum man var.

Men det skadar ju aldrig att ringa för att få mer konkreta råd.
Jag uppmanar till det. RING