Jag måste lätta på hjärtat! Vad ska jag göra?!

För att gå ifrån en partner som har stor känslomässig makt över en och där det dessutom finns barn med i bilden, behöver man hitta inre motivationen för att klara av att ta det steget. Det är tugnt. Verkar som att du haft en ganska tuff uppväxt och hamnat i en del knepigt sällskap. Om din syster varit till hjälp när du haft relationsproblem tidigare kanske du kan prata med henne, hon känner er båda och kanske kan ge adekvata råd?
I övrigt skulle jag vilja tipsa om att prova interpersonell psykoterapi, hos en terapeut som är legitimerad av socialstyrelsen.

Hm.. du skriver att han svarade "jag har inte kallat dig något fult på flera dagar". Det säger en hel del tycker jag. Flera dagar? Min MB säger aldrig någonsin något elakt till mig, och vi har varit tillsammans i 6½ år. Det elakaste han har gjort är typ när han busar och lägger isbit innanför tröjan på min rygg. De allra flesta män (faktiskt) gör inte särskilt elaka saker mot den de älskar. Skulle min MB säga "jävla hora" eller liknande och mena det så skulle det bli hårda konsekvenser här hemma. Tyvärr har er relation passerat det stadiet med ljusår och det känns försent att sätta ner foten och enbart säga "du får inte kalla mig det". Med tanke på vad han verkar kapabel till.

Ni har barn och som många säger så är det inte en bra miljö för barnet att växa upp tillsammans med sin pappa. Även om h*n blir glad när h*n är med sin pappa så lär sig barn att ta efter sina föräldrar. Vill du att ditt barn ska bli som sin pappa? Vet ju inte hur gammalt barnet är men det kan bli problem redan i förskole- och skolåldern. Tänk om h*n börjar kalla sina klasskompisar för "hora", "slampa" eller "fitta".

Jag har också en väldig respekt mot ensamstående föräldrar och skulle tycka det var väldigt läskigt att vara det. Men är det inte ännu läskigare att leva det liv du nu lever? Med en man som är elak, som har tillgång till vapen, som förbjuder dig att träffa de du vill, som inte är en god förebild för ert barn, som får dig att ljuga om hela ditt liv och låtsas vara lycklig när du uppenbarligen är djupt olycklig. Sover du gott om nätterna nu? Tror du att, om du stannar, du kommer sova gott om nätterna om några år? Står du ut att leva som du gör, tom gifta dig med honom, resten av ditt liv? Är dina svar nej på en enda av dessa så måste du förändra din situation. Du är tyvärr inte ensam och kvinnojourer har rutin för detta. Du måste kontakta dem. Kan du samla bevis mot hur er relation är utan att han blir misstänksam eller märker något så gör det. Det är aldrig fel att ha lite bevis, för jag antar att han kommer neka till allt du säger (han är väl inte korkad?).

Lycka till! Ta hand om dig och ert barn. Ni två är de viktigaste som finns och ni måste få en trygg tillvaro. H*n må sakna sin pappa om du flyttar, men saknad är bra mycket värre än vad som annars kan vänta! En vacker dag kommer h*n att förstå...
Kramar

Man kära älskade vän! Sluta be om ursäkt för din man, för dina stavfel, för dina före detta (som "har goda egenskaper också"), du har rätt att få finnas, få dina behov tillgodosedda och att slippa bli kallade fitta och slampa. Du måste be om hjälp, din syster verkar ha hjälpt dig förut, Du måste ta bladet från munnen, sluta hålla uppe en fasad. Berätta allt för din syster, tillsammans kan ni söka hjälp, börja kanske med en kvinnojour, de borde veta vilka steg du behöver ta för att kunna lämna den här mannen på ett säkert sätt.

Tänk på ert barn, visst är det pappan och pappan är viktig för barnet, men vad sätter du för exempel när du låter någon trampa på dig så? VIll du att ditt barn ska ta efter ditt beteende?

Var stark! Du fixar det här! Ta hjälp, det är du värd! Kom ihåg att du är precis lika viktig som vem som helst annars, du har rätt att ta plats och finnas till på dina villkor.

Jag önskar dig all lycka till!

Tillägg till min förra kommenterar. Om din syster ringde till dig och berättade att hon var i din situation, skulle du tycka att hon var en börda då? Skulle inte du släppa allt du har för händerna och hjälpa henne?

Ibland är man mer börda än tillgång för sina vänner och för sin familj, men därimellan är man en tillgång när de har de svårt, det är det som är vänskap.

Du måste agera innan ni gifter er, då blir allt så mycket svårare. Tänk efter hur du vill ha det, vill du ha honom kvar, kan han bättra sig? Kommer du kunna lita på honom om han ändrar på sig?

Gör inte detta bara för dig, gör det för ert barn.

Du verkar redan ha fått jättefina svar och råd. Det här är inte ok, du är värd ett fullgott liv fri från fruktan för den som ska stå dig allra närmast. Att han halar fram och visar upp vapnen på det sättet är ett väldigt starkt, och medvetet, statement från hans sida. Kontaktar du kvinnojouren syns inte det på telefonräkningen, så han kommer inte få reda på att du varit i kontakt med dem. De vet exakt hur du skall gå tillväga, och de har kvinnofrids hus dit du kan ta vägen. Män får inte komma in i lokalerna så din kille kan inte få tag på dig där. Snälla se till att få stopp på det hela innan bröllopet. Stå upp för dig själv och din son. Kraam

Herregud som jag har gråtit idag. Jag blir så rörd och tacksam av era stöttande ord. Det känns så skönt att höra från er som har varit med om liknande (även om det är tråkigt att höra att det finns fler såklart), och hur ni tog er ur förhållandet.
Jag har börjat kolla på en mindre längenhet i smyg, för ekonomins skull så är det bättre för mig och barnet att bo i en mindre lägenhet. Och som någon skrev, hade en vän/mamma/syster kommit till mig med liknande problem hade jag självklart stått där med öppna armar och inte känt det som en börda, tvärtom så är det bästa som finns att hjälpa människor, både i nöd och med småsaker!
Jag har funderat på att gifta mig med honom först för att slippa alla ögon mot vår relation som självklart blir samband med sådana här "festligheter", men jag börjar inse att jag gräver mig en ännu djupare grav om jag gifter mig. Är det inte så att man har betänketid och likanande på skilsmässa när det finns barn med i bilden?

Tack igen till alla underbara som tar er tid att svara! Ni anar inte vad det betyder!!  

6 månaders betänketid för att skilja sig om man har barn.