Jag måste lätta på hjärtat! Vad ska jag göra?!
Jag har hamnat i en hopplös sits nu och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Vi gifter oss om drygt en månad och utåt sett så är vår relation toppen. Jag får många kommentarer om hur bra jag har det, att dom är så glada för min skull osv. Verkligheten är att våran relation är riktigt dålig. Jag mår verkligen skit.
Jag skall försöka fatta mig kort.
Jag har växt upp med skilda föräldrar. Pappa dricker och var rätt aggresiv mot mamma så hon lämnade honom strax efter min lillasyster föddes. Under åren har mamma haft MÅNGA olika killar, hon går alltid "all-in" o en relation, och när det tar slut så har det några gånger slutat med självmordsförsök och/eller depressioner.
Jag själv var rätt mobbad i skolåldern, jag var väldigt blyg och inte speciellt söt. Om man skall beskriva mig med några ord idag så är de positiva: Alltid glad, familjekär, arbetsmyra, hjälpsam och generös. Mina negativa sidor är att jag är så förbannat godtrogen, FÖR snäll och en person som kan ta hur mycket skit som helst. I relationer vänder jag ut och in på mig själv för att behaga min man. Jag är rädd att misslyckas och lever hellre i en dålig relation, än att göra slut då jag ser det som ett misslyckande.
Om jag skall sammanfatta det negativa med alla mina dejter/relationer jag har haft:
1. Drack väldigt mycket, runt 5-7 dagar i veckan.
2. Aggressiv typ som slutade med att min syster polisanmälde honom när han slog mig...
3. Efter några månaders dejatande visade det sig att han hade fru och barn.
4. Snäll kille men han var aldrig intresserad av en relation, har senare kommit ut ur garderoben...
5. Efter en tid berättade han för mig att han var dömd för bankrån. Då tackade jag för mig.
6. Jag märkte snabbt att han hade aggressiva tendenser, idag sitter han inne på livstid.
7. Dejatande en kille en kort tid som var superhemlig av sig. Fick inte träffa hans vänner/familj osv...
8. M2B
(Jag vill dock poängtera att killarna ovan givetvis har haft många positiva sidor också, men de negativa sidorna har varit mer utmärkande än de positiva. Jag har ingen komntakt med någon av de här killarna idag, förutom nummer 6 som envisas med att skicka brev då och då som jag inte besvarar.)
Om jag nu kort skall berätta om min relation med M2B, han som jag snart skall gifta mig med. Som sagt, utåt sett är allt toppen. Han är väldigt generös, en bra pappa, en riktigt "man" som tar hand om sin familj. Vi har varit ihop i 4 år. Ända sedan start har han ibland "råkat" kalla mig slampa, hora, fitta osv. Men alltid bett om ursäkt och sagt att han inte menar det. Jag har satt ner foten både en och fem gånger men när han ber om ursäkt så har jag bara lagt det bakom mig. Han har varit väldigt bestämde med att jag abslout inte får ha några killkompisar, ingen kontakt med killar överhuvidtaget (undantaget släkt). Han poängterar ofta "Hur bra jag har det och att jag borde vara så tacksam att han vill vara med en sån WT tjej som jag är". Jag har gjort slut ett antal gånger MEN HAN FATTAR INTE!!! Han skrattar åt mig, vägrar gå (det är från början min lägenhet, mina möbler osv.) Sen kommer han med världens ursäkt och någon fin present. Och jag förlåter och glömmer som vanligt.
Han har ett kassaskåp och sina kläder här, det är allt. Så sist vi bråkade så sa jag till han att ta sina grejer och dra. Då öppnar han sitt kassaskåp och drar ut massa vapen. JAG HADE GIVETVIS INGEN ANING OM ATT HAN HADE DETTA! I alla fall, han drar ut två pistoler, knivar och massa andra grejer som jag inte vet namnet på... Jag blir såklart asrädd och efter mycket om och men så "blir vi vänner" igen. Kassaskåpet har han nu gjort sig av med, men nu vet jag att han uppenbarligen har tillgång till vapen. Jag är livrädd för honom! Jag vågar verkligen inte lämna honom.
Vi har ett barn tillsammans. Gemensam vårdnan. Jag vågar inte heller lämna honom för jag är rädd för vad han kan göra mot vårt barn för att få mig dit han vill. Jag skulla aldrig kunna lämna vårt barn hos honom varannan helg eller varannan vecka om vi gick isär. Jag vågar inte heller polisanmäla M2B, han hade hinna ha ihjäl mig innan det hade blivit något av detta.
Ibland funderar jag på att bara ta vårt barn och gå under jorden. Jag har lite pengar undansparade och hade kunnat klara mig ett tag. Men det är ju lättare sagt än gjort. Ibland tänker jag att det är bättre att stanna i skiten...
Och som sagt. Hans släkt och min släkt är alla helt underbara, dom är så glada för våran skull. Och jag vet att dom hade fått världens chock om vi helt plötsligt ställde in bröllopet. Och dom hade aldrig trott på mig om jag hade berättat sanningen om M2B heller, för jag har spelat så lycklig i alla år och inte visat ett tecken på sanningen. Och min rädsla att misslyckas och göra alla besvikna kommer krypande igen... Vanligtvis så skriver jag en del inlägg här på BT. och antagligen låter vldigt glad och positiv, men egentligen så ljuger jag faktiskt om min fantastiska M2B,...
Gud va skönt detta var, att skriva av sig! Jag hoppas inte på några mirakel genom denna tråden.
Tack för att du tog dig tid att läsa! Och ursäkta för alla stavfel ovan!
