Anonym

Äldre 25 Apr 11:39

143 svar

Jag måste lätta på hjärtat! Vad ska jag göra?!

Jag har hamnat i en hopplös sits nu och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Vi gifter oss om drygt en månad och utåt sett så är vår relation toppen. Jag får många kommentarer om hur bra jag har det, att dom är så glada för min skull osv. Verkligheten är att våran relation är riktigt dålig. Jag mår verkligen skit.

Jag skall försöka fatta mig kort.

Jag har växt upp med skilda föräldrar. Pappa dricker och var rätt aggresiv mot mamma så hon lämnade honom strax efter min lillasyster föddes. Under åren har mamma haft MÅNGA olika killar, hon går alltid "all-in" o en relation, och när det tar slut så har det några gånger slutat med självmordsförsök och/eller depressioner.

Jag själv var rätt mobbad i skolåldern, jag var väldigt blyg och inte speciellt söt. Om man skall beskriva mig med några ord idag så är de positiva: Alltid glad, familjekär, arbetsmyra, hjälpsam och generös. Mina negativa sidor är att jag är så förbannat godtrogen, FÖR snäll och en person som kan ta hur mycket skit som helst. I relationer vänder jag ut och in på mig själv för att behaga min man. Jag är rädd att misslyckas och lever hellre i en dålig relation, än att göra slut då jag ser det som ett misslyckande.

Om jag skall sammanfatta det negativa med alla mina dejter/relationer jag har haft:
1. Drack väldigt mycket, runt 5-7 dagar i veckan.
2. Aggressiv typ som slutade med att min syster polisanmälde honom när han slog mig...
3. Efter några månaders dejatande visade det sig att han hade fru och barn.
4. Snäll kille men han var aldrig intresserad av en relation, har senare kommit ut ur garderoben...
5. Efter en tid berättade han för mig att han var dömd för bankrån. Då tackade jag för mig.
6. Jag märkte snabbt att han hade aggressiva tendenser, idag sitter han inne på livstid.
7. Dejatande en kille en kort tid som var superhemlig av sig. Fick inte träffa hans vänner/familj osv...
8. M2B
(Jag vill dock poängtera att killarna ovan givetvis har haft många positiva sidor också, men de negativa sidorna har varit mer utmärkande än de positiva. Jag har ingen komntakt med någon av de här killarna idag, förutom nummer 6 som envisas med att skicka brev då och då som jag inte besvarar.)

Om jag nu kort skall berätta om min relation med M2B, han som jag snart skall gifta mig med. Som sagt, utåt sett är allt toppen. Han är väldigt generös, en bra pappa, en riktigt "man" som tar hand om sin familj. Vi har varit ihop i 4 år. Ända sedan start har han ibland "råkat" kalla mig slampa, hora, fitta osv. Men alltid bett om ursäkt och sagt att han inte menar det. Jag har satt ner foten både en och fem gånger men när han ber om ursäkt så har jag bara lagt det bakom mig. Han har varit väldigt bestämde med att jag abslout inte får ha några killkompisar, ingen kontakt med killar överhuvidtaget (undantaget släkt). Han poängterar ofta "Hur bra jag har det och att jag borde vara så tacksam att han vill vara med en sån WT tjej som jag är". Jag har gjort slut ett antal gånger MEN HAN FATTAR INTE!!! Han skrattar åt mig, vägrar gå (det är från början min lägenhet, mina möbler osv.) Sen kommer han med världens ursäkt och någon fin present. Och jag förlåter och glömmer som vanligt.

Han har ett kassaskåp och sina kläder här, det är allt. Så sist vi bråkade så sa jag till han att ta sina grejer och dra. Då öppnar han sitt kassaskåp och drar ut massa vapen. JAG HADE GIVETVIS INGEN ANING OM ATT HAN HADE DETTA! I alla fall, han drar ut två pistoler, knivar och massa andra grejer som jag inte vet namnet på... Jag blir såklart asrädd och efter mycket om och men så "blir vi vänner" igen. Kassaskåpet har han nu gjort sig av med, men nu vet jag att han uppenbarligen har tillgång till vapen. Jag är livrädd för honom! Jag vågar verkligen inte lämna honom.

Vi har ett barn tillsammans. Gemensam vårdnan. Jag vågar inte heller lämna honom för jag är rädd för vad han kan göra mot vårt barn för att få mig dit han vill. Jag skulla aldrig kunna lämna vårt barn hos honom varannan helg eller varannan vecka om vi gick isär. Jag vågar inte heller polisanmäla M2B, han hade hinna ha ihjäl mig innan det hade blivit något av detta.

Ibland funderar jag på att bara ta vårt barn och gå under jorden. Jag har lite pengar undansparade och hade kunnat klara mig ett tag. Men det är ju lättare sagt än gjort. Ibland tänker jag att det är bättre att stanna i skiten...

Och som sagt. Hans släkt och min släkt är alla helt underbara, dom är så glada för våran skull. Och jag vet att dom hade fått världens chock om vi helt plötsligt ställde in bröllopet. Och dom hade aldrig trott på mig om jag hade berättat sanningen om M2B heller, för jag har spelat så lycklig i alla år och inte visat ett tecken på sanningen. Och min rädsla att misslyckas och göra alla besvikna kommer krypande igen... Vanligtvis så skriver jag en del inlägg här på BT. och antagligen låter vldigt glad och positiv, men egentligen så ljuger jag faktiskt om min fantastiska M2B,...

Gud va skönt detta var, att skriva av sig! Jag hoppas inte på några mirakel genom denna tråden.

Tack för att du tog dig tid att läsa! Och ursäkta för alla stavfel ovan!

Anonym (pep-talk)

Äldre 2 May 10:18

#101

Anonym skrev 2011-05-02 09:35:17 följande:

Får jag bara fråga några frågor hur era respektive och ni hade reagerat på olika situationer?

1. Han hittar kort på dig som är tagna innan ni blev tlllsammans, några är med killar på. Inga hångelbilder alltså utan typ lite party- / semester- / vardagsbilder.
Personligen hade jag inte brytt mig om jag hitta sådana kort, däremot hade jag kanske inte velat ha en bild uppsatt på väggen här hemma med min sambo och något ex... Han däremot blir rätt förbannad och det är bla vid ett sådant tillfälle han kallar mig fula grejjer.

När det gäller killkompisar. Ärligt, nu vet inte jag om jag bara känner "manipulerade" kvinnor. Men jag känner ingen som har ett stadigt förhållande sen några år tillbaka som regelbundet går och träffar en kompis av motsatt kön (undantaget om det är en gemensam vän). Jag har inga killkompisar (det hade jag i och för sig innan) och han har inga tjejkompisar (har aldrig haft, undantaget gemensamma tjejkompisar då). Det kanske är så de flesta har det, eller?

Det känns som att vissa grejer han blir sur över är saker som de flesta hade blivit sura över, dock utan att reagera som han gör. Jag förstår om det låter som att jag vill skydda honom men jag bara undrar lite hur det går till innanför era väggar.

Ibland kallar han mig fula saker bara sådär, "det hoppar en groda ut munnen"... Ibland är det enligt honom befogat. Tex.
En kille som flörtar med mig (jag har testat att skita idet, och testat att säga ifrån = jag är hora oavsett för att jag "lockar" män tycker han
En kille ringer mig (undantaget släkt) = inte okej i något fall, han fick mig att byta nummer till sist.
Att jag har haft killkompisar innan vi blev ihop gör mig till hora, han tror sig veta att jag har haft sex med allihop. Vilket såklart inte är sant.
På jobbet är det majoritet killar. Han blir sur om jag umgås med dom på rasten för han tycker att det är ledig tid och det är inte okej att umgås med killar som sagt. Han blir inte så sur om vi lunchar ett gäng med blandade kön, men att gå ut med bara 1-2 killar tycker han inte om.

Han kontrar hela tiden med "vad hade du tyckt om jag gick ut och käkade med en tjej, vad hade du tyckt om tjejer kom fram på stan å raggade på mig osv osv". Jag är totalt osvartsjuk och hade inte brytt mig, dels för att jag som sagt inte är svartsjuk som person, dels för att jag inte har så mycket känslor kvar.

Detta blev långt. Men för er som orkar skriva en rad så undrar jag som sagt lite hur det fungerar hos er. För i alla förhållanden jag har varit så har det varit samma sorts svartsjuka, men inte alla har kallat mig fula saker.

Kanske är det mitt fel som låter mig manipuleras....

INGET av allt detta är ditt fel! Det är helt hemskt att dina erfarenheter av svartsjuka ser ut såhär, men det har ingenting med dig som person att göra och du har ju aldrig gjort något fel!

Angående gamla bilder: Min fästman bara garvade när han såg en bild på mig och min bästa killkompis, tagen på en fulltankad studentfest (innan vi träffades). Kommentaren var "men herregud vad packade ni ser ut, ha ha!" Samma killkompis var jag och fikade med för ett tag sedan, det vara bara han och jag. Och i lördags var jag och en annnan tjej på samma killkompis 30-årsfest. Hennes sambo var hemma med deras lille son och min sambo jobbade. Inga sura miner och ingen svartsjuka nånstans!

Min fästman har visat mig bilder från fulltankade rhodos-resor med polarna för tio år sedan, varken han eller jag tycker att det är något konstigt att kolla på bilder där han ligger i sängen med nån tjej.

Jag har mängder med manliga kollegor och han har lika många kvinnliga. Självklart tillbringar vi rasterna med dem, går på after work med dem och går på firmafester med dem! I en normal relation litar man på att båda parter klarar av dessa situationer utan att vara otrogna. Man är helt öppen med vart man ska och vem man ska träffa.

Han KOMMER att bli våldsam med detta svartsjukemönster, människan är ju som en tickande bomb! Det gläder mig att höra att dina känslor svalnat, det underlättar nu när du ska ställa in bröllopet och lämna honom. Snälla gör det NU! Berätta ALLT du skrivit här för kvinnojouren så kommer de ta dig på allvar, var så säker!

Anonym

Äldre 2 May 10:37

#102

Anonym skrev 2011-05-02 09:35:17 följande:

Får jag bara fråga några frågor hur era respektive och ni hade reagerat på olika situationer?

1. Han hittar kort på dig som är tagna innan ni blev tlllsammans, några är med killar på. Inga hångelbilder alltså utan typ lite party- / semester- / vardagsbilder.
Personligen hade jag inte brytt mig om jag hitta sådana kort, däremot hade jag kanske inte velat ha en bild uppsatt på väggen här hemma med min sambo och något ex... Han däremot blir rätt förbannad och det är bla vid ett sådant tillfälle han kallar mig fula grejjer.

När det gäller killkompisar. Ärligt, nu vet inte jag om jag bara känner "manipulerade" kvinnor. Men jag känner ingen som har ett stadigt förhållande sen några år tillbaka som regelbundet går och träffar en kompis av motsatt kön (undantaget om det är en gemensam vän). Jag har inga killkompisar (det hade jag i och för sig innan) och han har inga tjejkompisar (har aldrig haft, undantaget gemensamma tjejkompisar då). Det kanske är så de flesta har det, eller?

Det känns som att vissa grejer han blir sur över är saker som de flesta hade blivit sura över, dock utan att reagera som han gör. Jag förstår om det låter som att jag vill skydda honom men jag bara undrar lite hur det går till innanför era väggar.

Ibland kallar han mig fula saker bara sådär, "det hoppar en groda ut munnen"... Ibland är det enligt honom befogat. Tex.
En kille som flörtar med mig (jag har testat att skita idet, och testat att säga ifrån = jag är hora oavsett för att jag "lockar" män tycker han
En kille ringer mig (undantaget släkt) = inte okej i något fall, han fick mig att byta nummer till sist.
Att jag har haft killkompisar innan vi blev ihop gör mig till hora, han tror sig veta att jag har haft sex med allihop. Vilket såklart inte är sant.
På jobbet är det majoritet killar. Han blir sur om jag umgås med dom på rasten för han tycker att det är ledig tid och det är inte okej att umgås med killar som sagt. Han blir inte så sur om vi lunchar ett gäng med blandade kön, men att gå ut med bara 1-2 killar tycker han inte om.

Han kontrar hela tiden med "vad hade du tyckt om jag gick ut och käkade med en tjej, vad hade du tyckt om tjejer kom fram på stan å raggade på mig osv osv". Jag är totalt osvartsjuk och hade inte brytt mig, dels för att jag som sagt inte är svartsjuk som person, dels för att jag inte har så mycket känslor kvar.

Detta blev långt. Men för er som orkar skriva en rad så undrar jag som sagt lite hur det fungerar hos er. För i alla förhållanden jag har varit så har det varit samma sorts svartsjuka, men inte alla har kallat mig fula saker.

Kanske är det mitt fel som låter mig manipuleras....

Shit vad jag känner igen mig! Tyvärr, och jag vet att detta inte är normalt. Självklart är det inte mitt fel att killar ibland flörtar med mig, eller bara pratar med mig. Tyvärr så accepterar inte min kille alltid det och beskyller mig för att sända ut signaler. Har precis som du försökt allt möjliga taktiker, men det hjälper inte. Så länge det finns uppmärksamhet från andra män så finns svartsjukan.
Jag har dock inte gått med på att bli isolerad, och har killkompisar ändå, men det sliter på vårt förhållande.

Har inga råd att ge här, skulle behöva några själv ibland...

Anonym (jag vet)

Äldre 2 May 11:27

#103

Nej, nu måste jag skriva några ord jag också. Din situation är kusligt lik min egen för många år sedan (jag var bara 16 år) med skillnaden att vi inte hade barn och att sexstrejk inte var tillåtet av mitt ex. Vi var tillsammans i 1,5 år och på den tiden hann han komma ungafär lika långt som din blivande, psykisk nedbrytning och terror, fula ord och namn, extrem svartsjuka och förbud av kontakt med killar (med manupulerande spel på mitt samvete), fascination och indirekt hot av knivar och vapen men ännu inga slag. Dessutom hade han en sjuk sexualsyn som egentligen var det allra värsta för mig och det som jag aldrig återhämtade mig från helt. Men i min värld var "misshandel" lika med slag och jag hade "fostrats" av honom att en flickvän ska ha sex med sin pojkvän och det var alltså ok. Han blev galen när han såg mig prata med andra killar och blev sur och nedvärderande när killar flörtade med mig. Ingen märkte nåt och alla älskade honom för han var ett charmtroll mot alla andra. Så kom dagen då jag gjorde slut. Allt flöt på smidigt och han var såå ledsen och omtänksam för jag betydde allt och jag undrade om jag tagit fel beslut. För vem skulle annars vilja ha och vara överseende med en sån hora som jag? Några veckor senare skulle jag på träff med en kille som gillat mig ett tag och jag åkte i samma veva hem till exet för att hämta några av mina saker. Och DÅ slog det för första gången slint helt i huvudet på honom. Den dagen höll han mig inlåst under många timmar medan han kastare runt mig i huset. Han slog mig inte så jag fick blåmärken utan "bollade" runt mig och kastade mig mot väggarna. Tillslut när han vände ryggen till lyckades jag få i telefonsladden och ringde till pappa som kom på 2 röda. Efter det förföljde han mig under lång tid och jag fick fly till min syster i annan stad och byta skola.

Så tro mig - det blir ALDRIG bättre, det kan bara gå utför!

Flera år senare hittade jag ett brev jag skrev i mitten av vårt förhållande (när jag var i total förnekelse) som jag gömde i mina föräldrars hus, där jag skriver att om något hänt mig så skulle polisen veta vem som låg bakom. Jag blev helt chockad när jag hittade detta, trots att jag ju skrev det själv. Men det blev som en uppenbarelse i efterhand att jag innerst inne visste, även då jag försvarade honom och trodde det inte var så farligt. Jag VISSTE, och det tror jag du också gör eftersom du precis som jag planerar hur din död ska hanteras för efterlevande! Nu handlar det bara om att planera väl och till slut ta steget.

Snälla, hitta någon som kan hjälpa dig att försvinna om det skulle behövas (kvinnojouren och/eller släkting/vän) och samla modet.

Får ont i magen när jag tänker på dig. Om du pratar med kvinnojouren - nämn det där med vapnen, det ihop med vad han kallar dig är de tydligaste indikationerna för vad som kommer om du inte gör något nu. Och tänk inte på detaljer som polisanmälan, vad som skulle hålla rättsligt i nuläget osv, det är inte viktigt! Du måste ta dig helskinnad därifrån!

Anonym

Äldre 2 May 11:28

#104

Svartsjukan båda er man känner är sjuklig och inte normalt, om din karl inte kallar det fula ord och är elak så kan den svartsjukan ibland botas.

Terapi är en viktig del men för det behövs äkta själv insikt.

Men i trådskaparens fall har killen redan gått för långt och det är inte hennes uppgift att vara hans terapuet eller mamma, hon måste ta sig därifrån och han måste inse att han inte är frisk.

Anonym (medmänniska)

Äldre 2 May 11:42

#105

Jag har nu läst den här tråden till o från och nu börjar det gå lite för långt att ens fundera på att gå o gifta sig är bara tragiskt. Tycker jättesynd om dig som alla andra också gör , men sök hjälp för det här är inte rätt forum!
Hoppas det löser sig på bästa sätt, lycka till.

Anonym (Insisterar)

Äldre 2 May 11:44

#106

Ni som läser detta och är i liknande situation som TS, ta till er det som skrivs i tråden. Det är viktigt att också ni kommer i säkerhet och bort från era män.

För att svara på din fråga TS.
Jag var kär i en killkompis ca 6 månader innan jag träffade MB. Killkompisen älskade mig som person men aldrig som mer än vän. Men jag tyckte vår vänskap var så viktig att jag accepterade det och vi fortsatte vara vänner och mina känslor på det sättet är helt borta. MB ser nu den killen som en gemensam vän. Han vet om mina tidigare känslor, han vet att vi sovit i samma säng under samma täcke och med en kudde många gånger (då vi sovit över hos en kompis och det var platsbrist), dock alltid med kläder på och utan att minsta närmande gjorts! Det är helt okej för MB, han vet ju att inget hänt, jag har inga känslor och inte heller killen har det på det viset.

Jag började på universitetet halvvägs in i vårt förhållande. Har där en god studiekamrat som är man. Är rätt säker på att han blev kär i mig, trots att han visste att jag hade förhållande (kan ju inte styra över känslor). MB delgavs misstankarna och ja, han kanske tyckte det var lite småjobbigt eftersom killen och jag umgicks jämt om dagarna. Men han litade på mig, sa aldrig något ont och ja. Det har gått 2½ år och killen och jag är fortfarande goda vänner, MB tycker det är en kul prick och har absolut inget emot att vi umgås jämt. Trots att jag ibland kan ringa denna killen och snacka i en timme om vad som helst.

Det var väl det jag hade att delge... Min MB älskar mig över allt på denna jord, så det är inte brist på kärlek som gör att han "inte bryr sig".

Anonym

Äldre 2 May 15:30

#107

Han är sjukligt svartsjuk!
Bryt dig loss så snart du bara kan, för det är stor risk att en sån man börjar slå, även om han inte gjort det hittills!

Har själv varit i en sån relation och tog mig loss efter 2½ år och det var ett helvete första halvåret, men sen blev det en enorm lättnad. Så gå medans du kan är mitt råd och gift dig ABSOLUT INTE med den mannen!!

Anonym

Äldre 2 May 17:50

#108

Anonym (jag vet) skrev 2011-05-02 11:27:49 följande:

Nej, nu måste jag skriva några ord jag också. Din situation är kusligt lik min egen för många år sedan (jag var bara 16 år) med skillnaden att vi inte hade barn och att sexstrejk inte var tillåtet av mitt ex. Vi var tillsammans i 1,5 år och på den tiden hann han komma ungafär lika långt som din blivande, psykisk nedbrytning och terror, fula ord och namn, extrem svartsjuka och förbud av kontakt med killar (med manupulerande spel på mitt samvete), fascination och indirekt hot av knivar och vapen men ännu inga slag. Dessutom hade han en sjuk sexualsyn som egentligen var det allra värsta för mig och det som jag aldrig återhämtade mig från helt. Men i min värld var "misshandel" lika med slag och jag hade "fostrats" av honom att en flickvän ska ha sex med sin pojkvän och det var alltså ok. Han blev galen när han såg mig prata med andra killar och blev sur och nedvärderande när killar flörtade med mig. Ingen märkte nåt och alla älskade honom för han var ett charmtroll mot alla andra. Så kom dagen då jag gjorde slut. Allt flöt på smidigt och han var såå ledsen och omtänksam för jag betydde allt och jag undrade om jag tagit fel beslut. För vem skulle annars vilja ha och vara överseende med en sån hora som jag? Några veckor senare skulle jag på träff med en kille som gillat mig ett tag och jag åkte i samma veva hem till exet för att hämta några av mina saker. Och DÅ slog det för första gången slint helt i huvudet på honom. Den dagen höll han mig inlåst under många timmar medan han kastare runt mig i huset. Han slog mig inte så jag fick blåmärken utan "bollade" runt mig och kastade mig mot väggarna. Tillslut när han vände ryggen till lyckades jag få i telefonsladden och ringde till pappa som kom på 2 röda. Efter det förföljde han mig under lång tid och jag fick fly till min syster i annan stad och byta skola.

Så tro mig - det blir ALDRIG bättre, det kan bara gå utför!

Flera år senare hittade jag ett brev jag skrev i mitten av vårt förhållande (när jag var i total förnekelse) som jag gömde i mina föräldrars hus, där jag skriver att om något hänt mig så skulle polisen veta vem som låg bakom. Jag blev helt chockad när jag hittade detta, trots att jag ju skrev det själv. Men det blev som en uppenbarelse i efterhand att jag innerst inne visste, även då jag försvarade honom och trodde det inte var så farligt. Jag VISSTE, och det tror jag du också gör eftersom du precis som jag planerar hur din död ska hanteras för efterlevande! Nu handlar det bara om att planera väl och till slut ta steget.

Snälla, hitta någon som kan hjälpa dig att försvinna om det skulle behövas (kvinnojouren och/eller släkting/vän) och samla modet.

Får ont i magen när jag tänker på dig. Om du pratar med kvinnojouren - nämn det där med vapnen, det ihop med vad han kallar dig är de tydligaste indikationerna för vad som kommer om du inte gör något nu. Och tänk inte på detaljer som polisanmälan, vad som skulle hålla rättsligt i nuläget osv, det är inte viktigt! Du måste ta dig helskinnad därifrån!

Shit vad jag ryser när jag läser detta. Det där med brevet, jag har tänkt flera gånger att jag borde skriva ett brev och gömma någonstans här hemma. Att om något händer mig så är det han som har gjort det. Har flera gånger tänkt att han kommer bli min död.

Just nu vill jag bara leva, och jag tror att han är kapabel att göra mig ordentligt illa om jag lämnar honom, det är därför jag inte vågar lämna honom. Jag är rädd!

Jag känner att jag inte bara kan kasta mig vind för våg med vårt barn, utan jag måste ha en solklar plan, några personer som backar upp mig osv innan jag skrider till verket. Stanna hos honom finns inte, jag inser det nu.
Känner en viss oro för sånt där småtjafs som räkningar och sånt, jag har alltid varit noggrann med att betala och betala i tid, jag måste fixa så att det görs. Samt säga upp abonnemang och lägenhet osv. Har iaf en släkting som har ett magasinerings företag där jag skulle kunna förvara mina möbler tills vidare.

Tack återigen för att ni bryr er!

Anonym

Äldre 2 May 17:53

#109

Men du har ju en plan, 1. Ställa in bröllopet. 2. ringa kvinnojouren, 3. ringa hyresvärden och be om att få låstet utbytt och förklara varför. 3. ringa polisen.

Anonym (jag vet)

Äldre 2 May 18:49

#110

Anonym skrev 2011-05-02 17:50:42 följande:

Shit vad jag ryser när jag läser detta. Det där med brevet, jag har tänkt flera gånger att jag borde skriva ett brev och gömma någonstans här hemma. Att om något händer mig så är det han som har gjort det. Har flera gånger tänkt att han kommer bli min död.

Just nu vill jag bara leva, och jag tror att han är kapabel att göra mig ordentligt illa om jag lämnar honom, det är därför jag inte vågar lämna honom. Jag är rädd!

Jag känner att jag inte bara kan kasta mig vind för våg med vårt barn, utan jag måste ha en solklar plan, några personer som backar upp mig osv innan jag skrider till verket. Stanna hos honom finns inte, jag inser det nu.
Känner en viss oro för sånt där småtjafs som räkningar och sånt, jag har alltid varit noggrann med att betala och betala i tid, jag måste fixa så att det görs. Samt säga upp abonnemang och lägenhet osv. Har iaf en släkting som har ett magasinerings företag där jag skulle kunna förvara mina möbler tills vidare.

Tack återigen för att ni bryr er!

Jag håller med om att du behöver en plan. Att bara ta ditt barn och dra är ingen bra lösning. Och det är precis det som kvinnojouren kan hjälpa dig med. Hjälpa med planering om inte annat. Men du bör ändå jobba ganska snabbt eftersom du har ett bröllop som bara inte får genomföras! Och du bör ha planen klar och helt redo den dagen du avlyser bröllopet. Jag tror inte som ovanstående att du ska börja med att ställa in bröllopet och SEN göra allt det andra. I och med att du sätter bollen i rullning med det andra så blir det solklart för alla ändå att bröllopet är inställt. Och har du saker du måste avboka till bröllopet, gör det i samband med att du tar steget. Men till de praktiska tingen:

1. Är lägenheten en hyreslägenhet eller en bostadsrätt? Det påverkar ju om och hur snabbt du kan flytta. Och glöm inte att oavsett så står lägenheten på dig och inte honom så du har 100% ensam juridisk rättighet till den och kan alltså NÄR du vill ringa polisen (var du än befinner dig just då) och be dem om hjälp att avlägsna en person som inte har där att göra. Det spelar ingen roll om han är hotfull eller inte, om han vägrar att gå därifrån när du ber honom så begår han ett brott! Glöm aldrig det och tro aldrig att han har RÄTT att vistas i ditt hem för det har han inte.

2. Har du en inkomst i nuläget så du skulle klara att ha en etta för dig och ditt barn i den stund du tar steget?

3. Om du ser utanför din familj, har du NÅGON (jobbarkompis, vän, släkting...) som kan tänkas låta dig bo hos de första veckorna? Om inte så behöver du hitta en sån person omedelbart som du kan delge vad som kommer hända och varför. Alternativt kvinnojouren förstås. Om inte annat så för att det kan behövas att någon kan styrka ditt fall om han fortsätter att hota efter du lämnat honom. Om en polisanmälan skulle komma på tal senare är det viktigt att andra kan vittna om vad du varit med om tidigare. Av samma skäl är det bra att ha kontakt kvinnojouren tidigt även om du ber dem ligga lågt och bara har dem som ett stöd. Men vid en ev rättegång senare med besöksförbud osv väger det starkt att andra har hört din berättelse och förstått din rädsla.

Jag måste lätta på hjärtat! Vad ska jag göra?!

INNEHÅLL