I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ninnis! Din nattsuddare, är du vaken??

Hoppas Mini sover sig igenom bröllopet

Jag har haft en bekant på besök ikväll. Hennes man är min makes bästa polare. Hon är själv ryska. Hon hade en HEL DEL intressant information att komma med....
Min exman är jättekär i sin gamla tonårskärlek. Hon har ett chefsjobb på en byggfirma, är väldigt självständig, ekonomiskt oberoende, betalar för sig själv i alla lägen (vilket är lite ovanligt för kvinnorna från hans hemland),  hon vill inte överge sitt välbetalda jobb därborta, men min exmake vill genast, typ i september ta hit henne och visa henne vår stad och att hon ska träffa våra barn !
De hade pratat med honom och han är mycket lycklig, han ska åka med henne till Egypten och han vet inte vad som blir i framtiden mellan dem, men de är kääääääraaaa!!!

Men så gulligt då!
Bitter? Jag??? Hrm.... Tja elva år verkar vara helt utsuddade för honom. Tack...

Flamman: jag vet inte vad jag ska skriva. Åh, så tungt för dig.

Men ditt ärkeas Vilket svek!

Håller i övrigt med Leksi: du är värd så mycket bättre än så.

Tänker på dig, kära vän.

Inatt, eller kanske ska jag säga i morse, somnade jag halv fem. Natten innan det somnade jag "redan" vid två-halv tre.

Tanken är att jag ska ta sömntabletter 3-4 nätter i rad och sedan vara utan lika länge. Det här var två av nätterna utan. Jag trodde i min enfald att det skulle gå bra, i alla fall ganska bra, men i själva verket är det värre än någonsin.

Muggles: om du vill får du gärna berätta mer om hur det var för dig.

Jag förstår att det tar lång tid att få ordning på allt, men jag är så himla förtvivlad just nu. Istället för att vända blir det hela tiden bara värre och värre. Min besvikelse är enorm, natt efter natt, och jag känner inte att det någonsin kommer att lösa sig.

Vi tror att det är utvecklingsfas på gång här. Dubbelt upp. Vid ett tillfälle igår var jag så trött att jag med nöd och näppe orkade sitta, men båda parvlarna var otröstliga och både maken och jag behövdes.

Om jag vore en duktigare och bättre människa och mor skulle jag ha hittat ett sätt att få parvlarna att sova samtidigt och längre tid under dagen istället för de halvtimmar här och där (och aldrig samtidigt) som det är nu. Då skulle jag hinna vila och städa och laga mat, istället för att lämna allt sådant åt maken.

Jag tål inte den jag har blivit den senaste månaden. Underbaraste parvlarna förtjänar en bättre mamma och bästa maken förtjänar en bättre hustru.

Jag tycks inte kunna göra annat än att gnälla och gorma (vilket skulle visas... )

Daa, min fina vän, var inte så hård mot dig själv! Betänk att man faktiskt använder just sömn-eller bristen på densamma-som ytterst effektiv och raffinerad tortyrmedtod på hemska ställen där man gör slut på människor och deras själsförmögenheter.

Du gör det bra och även för en mamma måste förtvivlan och hopplöshetskänslor få ta lite plats. I nöd och lust var det väl? Att ha det som du har det nu, är nöd. En annan fas i livet är det någon annan i familjen som behöver mer stöttning. Jag önskar verkligen att jag fanns närmare, för då hade jag ju kunnat hjälpa dig lite med någon liten avlastning här eller där.

Det här med att det skulle vara "duktigt" att "få" barnen att ditten eller datten, tycker jag bara är sådant jävla uppfuckat sätt att tävla mammor emellan så det tänker jag inte ens befatta mig med att kommentera vidare, och jag HOPPAS att det inte är något vi behöver låta sprida sig i tråden, för VEM fan är i någon annans skor och vet bättre hur man borde eller inte borde-egentligen? Jaså, ditt barn äter sover och skiter enligt ett schema som passar dig bra och du sover bra och är smal igen, sexlivet är tillbaka på topp, avkomman är ett A-barn och maken är en A-make. Du hinner minsann baka bullar och tränar gör du också och om alla bara skärpte sig lite så vore det inte en så big deal egentligen det här med att styra upp livet efter en förlossning och förälder är man ju egentligen nästan född till att vara-jamen vad BRA. Här-stoppa in den här bullen också i kakhålet-du har ju ändå förbränt den innan du ens powerwalkat hem igen.

Goda råd och tips kan ibland tippa över-nästan obemärkt- i en stress för att man får så mycket olika input och tips och info om hur andra gör har det och lyckas. Jag är ibland glad att jag inte satt i trådar på forum när jag blev förälder, för jag hade inte hela internet av kunskap, vetskap och åsikter. Jag delade inte mitt barn och föräldraskap med så många och orkade bara lyssna med ett halvt öra på allt jämförande på mammagrupperna och läste med egna glasögon i föräldratidningarna. Vad sväron och föräldrar sa, kunde man också hålla lite ifrån sig. Jag tror att gänsen är hårfin mellan att faktiskt vara hjälpt av all den där inputen och att istället få för mycket att tänka på, så saker som kanske aldrig hade behövt vara en issue, plötsligt blir ett problem att grubbla över. Så att man sitter och känner att det finns så många andra duktiga mammor som tycks lyckas så bra med allt.

Det går förresten att applicera på allt annat förutom föräldraskap också. Det är lätt att lägga ihop alla andras berättelser om vad de gör så att ALLA plötsligt gör ALLT och man själv ta mig fan ingenting. Så kan jag känna trådledes så att säga-och det är ju lite folk sammantaget i "mina" trådar. Då kan jag behöva lite distans och perspektiv.

Och med hela den här harangen menar jag inte att vi ska sluta utbyta tankar och erfarenheter eller inte tipsa om bra knep och berätta om saker som går bra -eller dåligt-i våra liv. men det hoppas jag ni känner mig väl nog för att förstå utan vidare förklaringar.

Flamman, jag är inte ett dugg förvånad. Inte över en enda sak du berättar. Det passar alldeles för väl in på dn där narcissit-beskrivningen.
Jag tror faktiskt du måste sluta föränta dig något vettigt, konstruktivt och kärleksfullt från hans sida. Och då menar jag även gentemot barnen.

Världen är full av snubbar som gjrot som han många gånger och det sitter försummade barn i mänger i stugor, slott och koja i förfärande antal. det ÄR inte så att folk bara för att de är föräldrar tänker på vad som är barnens bästa, sätter sig över egna impulser och behov, offrar sig och gör allt allt allt för barnens skull. Människor som separerat-även många kvinnor, observera! är skickliga i konsten att förneka, förtränga, förvrida och rationalisera så barnen får åka med bäst det går när det träffas nya partners, dejtas eller ska lappa ihop hjärtan medelst nya festarfaser och "jag blir hellre jagad av vargar-I will surviiive"
Jag har sett det om och om igen i min närhet, jag är en sådan unge själv och jag vet inte ens om jag tycker det är så himla konstigt-det verkar vara ett rätt mänskligt beteende, även oom det är värdelöst för barnen.

En annan sak: jag tycker inte du har något som helst ansvar att skydda barnen från hur han beter sig. Sanningen om saker gör förbannat ont många gånger. men den är där. och den är faktiskt i stort sett helt hopplös att försöka dölja, mörka eller försköna. Ägna ingen tid åt det!
Det är en sak att du ska låta bli att spy galla över honom och utsätt barnen för dina egna känslor i det hela. Det får man ta på annat håll.
Men fakta på bordet utifrån hur gamla barnen är inte farligt. Det är ju besvikelser och sorg för barnet i fråga, men det är ändå som det är. det är bättre att veta hur en sak ligger till och sedan kunna få tröst, plats att samtala och reagera i trygghet, än att folk omkring tassar runt och försöker låtsas att sådant som händer inte sker egentligen.

Vad händer mamma?
Jag vet inte.

Älskar inte pappa oss längre?
Jag vet inte. Det måste han svara på själv.

Kommer pappa inte tillbaka?
Jag vet inte. Det vet han nog inte själv heller.

Förfärliga frågor och oändlig smärta och alldeles för maktlöst att vara den som får frågorna när man inte kan ändra på det som sker.
Men att ha svaren är inte det viktiga, utan att barnen vågar prata om hur de känner. Att de törs nämna pappa hemma och att det finns plats att gråta, sakna och längta-även om de fattar att du är arg på honom och så vidare.
Vilket jag mycket väl vet att de har utrymme för.
Du kan inte skydda dem från vidden av hans svek-och du behöver inte skydda honom från deras besvikelse. Deet enda du kan göra är att låtaa bli att förgifta deras tillvaro ytterligare med dina egna känslor gentemot honom, så att de slipper höra dig prata om honom i dåliga ordalag inför andra osv. men det är faktiskt OK att barnen vet att du är besviken på honom och tycker det här är lika tråkigt som de.

Man formas och märks på olika vis av sina föräldrar och svek och tillkortakommanden sätter sina spår-men de behöver inte förstöra ens liv eller definiera hela ens person. Det avgör inte ens framtid och man behöver inte leva trasig fast en familj slås sönder.
Däermot kanske man även som barn kan behöva ett extra stöd under sådana här tider. har kurator eller liknande på barnens skola koll på utvecklingen?

Du gör det bra gumman. Försök inte att också göra det omöjliga. Det räcker att hantera det som måste hanteras. Du kan inte måla över svart med rosa för barnens del. Du kan bara vara där med dem tills det ljusnar på himlen och det blir en annan himmel med löftesika färger. Och det räcker!

Här blev det en hel massa saker på en gång nu några dagar.
min gamla morfar hamnade på sjukhus och det var ganska illa med honom, så vi fick dra till Växjö akut så vi sulle veta att vi hann träffa honom ifall det skulle sluta på allvar.
Han ska fylla 95 i år, så det är en gammal man. Det rörde upp en del känslor att se honom så lite n och genomskinlig med slangar överallt och inte så vidar kontaktbar pga allt morfin. Samtidigt blev det en spontant och roligt mysig kväll hemma hos min morbror som vi våldgästade och sov över hos. Vi hällde kantarellerna vi just rensat i en påse, köpte bröd och ostkaka på plats och de hade på natten fiskat kräftro, så jag fick äran att provsmaka flera stycken för att de vet hur besatt jag är av svenska kräftor.

Nästa morgon-mot Västerås och middag hos kompisar. Sambon hade hoppsan glömta att nämna vår hund för dem och hoppasn deras son var visst hyperallergisk på "dö av en jordnöt-nivå" så snabbt kolla om vi kunde sova hos sväronen som visst sm tur var hade kommit hem från norrland tre dagar tidigar än tänkt. Allt gott.

Fredag morgon mot Stockholm och hämta systerdottern och sonen. Jättetrötta och sömnbristade,hem i sakta mak och med flera stopp för säkerhetens skull. Satt i Söderköping i flera timmar! Då ringer sambons mobil. Det hade den redan gjort ang extrapass på dörrjobbet. Han hade sagt nej på min begäran. Han skulle ju jobba lördag morgon på ordinarie jobbet. Nu är det från räddningstjänsten. Det är en storbrand på bruket på hemorten. Alla behövs.
Mot hemmet och han vilar i en timme. Sedan är det skiftbyte och hans första utryckning som brandman. Hela stan och grannstan hjälps på olika sätt åt att ornda med allt som någonsin kan-den här branden handlar om jobben för hundratals människor! Men, på sambons ordinarie jobb kan man absoluuut inte ordna en som tar hans pass (fast alla är behovsanställda precis om han), så efter att ha kört bil i tre dagar hit och dit, jobbat från 22-9.30, tar sambon bilen till nästa jobb och jobbar till 18. hem och äter, sover någon stackars timme, och kl 21 byter de skift igen. Nu kl 10 idag kom han hem igen. Han börjar vara ganska rödögd....

...och på brandjobbet är det samma visa som det lltid är i gubbvärlden-den nya får göra "negerarbetet" medan gubbarna tar med sig bästa polaren och gör det roligaste. Sedan gnäller de gärna över hur jobbigt det roliga var, men ingen annan får ta den uppgiften. (Det är roligare att få rökdyka än att få stå ensam i en ände av området och titta på havet så man ser vilken riktingt gnistorna far...) Typiskt sådant där "Man är ny och måste visa sig värdig bland de andra grabbarna-skit". Sådant som min man börjar vara duktigt trött på. Han har ägnat två år härnere nu åt att sitta ödmjuk, passa in, vara flexibel och visa framfötterna. ställa upp och lägga manken till. Jag sa till honom nu att hoppa över ta skit-fasen och vara lite brutalt uppriktig. De har inte alls så mycket folk de behöver och han är ingen nolla, så han behöver faktiskt inte krypa fram i 20 år för att han inte kommer från byn och inte var med vid storbranden -86.

Ja, så systerdottern är här. Vi pratar, promenerar och har det bra-även om där är den del som måste gråtas, när man är 19 och har fått sig en del törnar och har en massa man inte fått ösa hos någon. Det står kantareller ute i skogen och lyser upp livet när man går och hunden hänger med så gott han kan med vita trassliga pälsen och de korta benen. Han kissar inne ibland ännu om man inte är vaksam eller om han kommer någonstans där han verkar osäker. Jag hoppas det går över, för övrigt är han lagm busig, drar mer i kopplet än hanborde och skäller kaxigt på alla han tycker borde veta hut eller komma och leka lite. Tillräckligt olydig för att jag ska kunna ha egna sessioner i att känna mig dålig och slarvig, lat eller bara misslyckad som hunduppfostrare. Fast mest pratar jag med honom och värms av hur fina de där svarta pepparkornsögonen är när han uppmärksamt lyssnar och knycker huvudet lite på sned.

Till helgen ska vi till Göteborg och bla hälsa på min syster, kort och intensivt. Innan dess ska sonen lämnas hos sin morfar och så på måndag börjar han skolan igen. Han har fullt utvecklad ångest över att sommarlovet rusar mot sitt slut. Själv undrar jag mest vad det ska kunna finnas för bra saker och lösningar runt kröken i höstdimman. Jag vill gärna tro att där finns något riktigt bra. Gärna något som kan innebära bättre pengaflöde inom en inte allt för avlägsen framtid. Det vore lite tryggare då. Man tål mer och blir mindre stingslig om man inte är rädd och man drömmer färre mardrömmar om man vet att pengarna räcker till räkningarna. Det vore fint.

Ett kapitel till så är det väl nästan dags att gå till bokförlaget och be dem trycka romanen?

Flamman; sitter här och skakar på huvudet över det jag läser. Nånstans är jag heller inte förvånad över hans beteende. Skriver under på vartenda ord Blomman skriver! Kram gumman, hoppas du hade roligt på festen igår! Av bilderna att döma på fejjan så såg det ut så iaf

Daa; usch vännen, att det inte blir bättre trots tabletter! Och du, du är ingen dålig människa, mamma eller fru! Får man inte sova ordentligt så funkar ju ingenting. Den största av kramar till dig!

Blommis: det låter onekligen som att det varit full rulle hos er! Hur mår du nu, hur är det med sköldkörteln?

Villemoa, jag ska se till att få en tid igen hos min läkare och kräva lite remisser bla för knänas del och så fortsätta i nystandet, eftersom jag påtagligt märker att min kropp inte alls är i balans, men sköldkörtelproverna senast visade bra värden.
Jag borde inte tappa så galet mycket hår, vara så trött, ha sådana humörsvängningar, småblöda av och till och allt möjligt annat som bara verkar som att kroppen får spelet av och till. Jag misstänker att klimakteriet slagit till från noll till hundra på ett halvår? Men det kan ju vara massor av andra saker med, så det måste ju kollas upp.

Jag känner mig gammal och förbrukad ibland, men är oftast vid såpass gott mod att jag tänker att "jaha, jamen livet tar en med på resan och ibland får man rätta sig efter vädret så att säga, och försöka rusta sig så gott man kan för att hantera den rådande verkligheten." och så får man se vart seglatsen går och hur nästa strand ser ut.
Havet är både vackert, mäktigt, skrämmande, farligt och spännande.