I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Min T frågade mig en dag uppgivet: "Mamma, HUR ska jag göra för att bli upptäckt??" Suck. Jaha. Inte vet jag!

Jag förklarade att det är jättesvårt, att konkurransen är stehård osv, osv, osv. Men samtidigt så vill man ju inte ta ett barns drömmar ifrån dem och genast säga. "nämen du det är ingen idé, du har inte en chans"!

Jag sa att till att börja med kan hon ju ta de chanser som bjuds att uppträda och sjunga, t ex i skolan, kyrkan osv. OCH att inte blåvägra sjunga inför vänner och bekanta när de uttryckligen ber henne om det. Jo, jag förstår att det är jobbigt att sjunga o spela på uppmaning, men det är ju det man får göra som artist. Och att "uppträda" även inför en liten publik, om det så är mormor och morfar, moster o morbror, ger ju också ett uns av erfarenhet.

Sen luskade vi på nätet efter talanjakter och sång/artistläger osv, men i den här landsänden finns det inte mycket sånt

Någon som har tips?

 

yeeehaa! Äntligen är villavagnen såld! Va skönt! Är osså väldigt impad av ditt motionerande, Blommis! Kan du så kan jag har jag bestämt mig för! När jag börjar jobba i september ska jag ha kommit in i rutinen med löpning/lunkning 3 ggr i v. Lanovia, grattis till uppdraget! Hoppas pappersexercisen avklaras snabbt! Flamman, va härligt med kondisen o träningspass! Måste erkänna att Ms knä låter som mina, är bra att skylla på ibland!

Klockis, stor kram till dig o en FET spark till ditt ex!

Hej! För min del så känner mig lite som att jag står med ett ben i tråden och ett utanför, och vet inte om jag vill hoppa in med båda benen eller hoppa ut. Och därför är jag istället och smyger i kulisserna.

sen är der mest surf från mobilen, och då är det rätt kasst att skriva, även om jag läser här..

Här är det så klart full tupp..... Lilleman har fått en tand o fler är på gång, ålar som tusan p är på G med att krypa. En go o glad liten plutt när han inte går upp halv fem som idag! Gäääääääsp

Har varit lite off o nere..... Men sedan påsk är allt bättre! Har påbörjat en ny runda med LCHF o mår så himla bra!

Maken fyller 40 om några v o festförberedelser har påbörjats redan. Fönstren är putsade o trädgårdens vårstädning har påbörjats. Hinner dåligt med allt jag vill känner jag...

Ska idag iväg på intervju nr 2 för ett spännande jobb. Håll en tumme i em!

Busan växer så det knakar! Är en go o glad tjej men alldeles för envis för mammans humör! Hon sprang o trillade hemma hos sin farmor o farfar. Slog munnen ppå soffbordet så hon fick kanten på skivan snett över hela munnen. Slog in en tand så det blödde rejält o tanden stod på sniskan. Men men....hon har knappt fått några skrapsår eller annat så här långt i livet o det är ju ärren som ger erfarenheterna som sitter kvar.

Nu är mormor på ingång!
Bamsekramar till er alla

MSW, jag föreslår båda benen innanför!

Flamman, jag tycker vitsen måste vara att göra det man tycker är roligt och brinner för-sedan är det ju faktiskt de som ska upptäcka som måste klura ut hur de ska göra för att hitta vad de nu letar efter.
Jag tror det är mycket viktigt att göra det för glädjens och energins skull. Tänka mer "jag gör det här för att få uppleva det jag upplever NU" än "om jag gör det här kanske någon upptäcker mig". För, medan man gör av hjärtats lust, så märks det och då kommer människor utefter vägen att se det och det i sig bär framåt.
Samma som att Blompojken spelar fotboll-det är att spela med sitt lag här och nu som är grejen och under resans gång får han se till att göra sina läxor så att säga, ifall han själv har ambitioner för framtiden.
Öva alltså. Så T ska ju bara ösa på-skriva sina sånger och sjunga dem-där måste ju musikerna vara en underbar tillgång! Leka hemma med ljud och spela in osv.

Lanovia,visst är det något speciellt med den där känslan: det här är jag faktiskt bra på!
Det var det jag snuddade vid när han ringde, gubben häromdagen. Just ja,det finns saker jag kan...och jag behöver inte sitta och vara så förbaskat underlägset överödmjuk heller, så det så! GUD vad jag hejjar på dig med det där nya jobbet!

Angåend eknän, så påminner jag mig om att allt som inte gör saken värre är bra. Man har ju mer och mer lämnat "det får inte göra ont" inom sjukgymnastiken. Istället har man 30 dagar på sig då det FÅR göra mer ont än tidigare tom. För att det kan bli smärtreaktioner i början på att göra något nytt. Men sedan ska det vända och bli bättre-eller åtminstone inte värre, annars ska man byta övning. Alltså, mina knän har inte blivit ett dugg bättre av springandet, men de gör egentlgien inte mer ontän förut och vinsten är att allt runtom knät blir ju starkare, så med lägre vikt att släpa på, bättre kondition, mer endorfiner och en allmänt starkare kropp, kan jag hantera den smärt jag har på ett mycket bättre sätt. Och då kan upplevelsen av värken bli en helt annan även om den fortfarande finns där så att säga.

Sedan kan man ju konstatera att det mesta som inte används tillräckligt eller på rätt sätt, har en tendens att krasa och kärva ihop. Knäna kanske behöver smörjas upp medelst ett visst mått av spring i benen, precis som att en bil inte mår bra av att stå, för då fastnar saker och man måste skruva isär och blåsa rent överallt. Bättre att köra på, så systemet smörjer sig självt.

Ingis-hur många gånger ska jag säga det: om du har det lågt och inte så bra, så vill jag veta det! Hur ska jag kunna ge dig kramen du behöver om jag inte vet? Nu får du ett gäng i efterskott istället, men hallåååå min vän-berätta hur du har det när du har det!

Jädrar vad der RINGER här idag! Hela tiden och den ena efter den andra! Värst vad viktig man var idag då! Min gamla mobil har inte batteri för allt det-den får sitta med laddaren i nu-snart skulle vedkillen ringa igen. Det hade varit bra om de kunde leverera det här årets vedlass nu innan op, så vi iallafall vet att den kommit och kanske tom hunnit börja veda lite innan det är dags-för sedan lär jag inte bära många vedträn, den saken är väl relativt säker. Och nu är det ju fint väder också. Om man bär ved behöver man inte crossa-det är bra förbränning på kroppen innan det ska bli förbränning i pannan så att säga.

Klockarbol: åh! Ärkeas som bara ställer till det utan en tanke på vem det drabbar! Stor kram.

Leksi: Så jobbigt för er just nu. Jag citerar en vald del från ditt inlägg och säger: det kommer inte alltid att vara såhär.

*kramar om*

Jag har insett att maken och jag verkligen måste passa oss för en fälla. Sedan parvlarna kom har det handlat mycket om att "Lösa problemet", alltså se till att barnen äter och växer och samtidigt sköta hem och jobb. Vi är ganska skickliga på det och faran är att det är allt vi blir: ett väloljat maskineri, ett samspelt lag som klarar biffen, Föräldrar Framför Allt, och tappar bort gifta-paret-delen av vår relation. Lägg därtill att jag är ganska så lat och ineffektiv när det gäller hushållsarbete (huuuur blir man mindre slöfock än man är ? Är det verkligen "bara" att ta tag i det?), och maken gör bra mycket mer än jag. Hur länge fungerar det, att jag liksom i förbifarten tar det förgivet?
Vi ska försöka lämna parvlarna hos mina föräldrar någon helg, rentav över natten, och gå på restaurang och kanske bio.

Annars är det som ligger framför mig att sluta med den antidepressiva medicinen. Ska träffa min läkare om drygt en vecka. Det borde fungera, allt talar för det, men jag måste erkänna att jag inte tror på det. Någonstans i bakhuvudet är jag övertygad om att det inträffade en permanent skada den där sommaren och att jag aldrig kommer att sova naturligt igen. Men jag ska försöka. Mest är jag rädd att frånvaron av den där medicinen ska göra mig ännu svajigare i humöret, att mor Rabiata Skataragata ska titta förbi oftare. Nej, det händer inte så ofta nu för tiden, men jag hatar henne verkligen.  Eller ja, jag hatar mig när jag blir sån.

Oj. Min lunchrast stack iväg fort nu och jag måste hinna äta innan den tar slut.

I alla fall vill jag att tråden fortsätter.

Det kommer inte alltid att vara så här.  Jag vet.