Välkomna till Tivoli Empatia!

Ore, titta nu vilken tur att jag frågade istället för att anta! Jag ville gärna tro att du menade ungefär så som du ju menar, men man vet ju aldrig-förrän man kollat.

Har inte din syrra redan flera barn eller har jag drömt det?

Gott nytt år alla!
Inser att jag inte hinner in i morgon. Hoppas att ni får  fira på bästa möjliga sätt. Vi blir hemma med några vänner. SKÖNT att slippa dra runt med barnen efter julens alla transporter.

Snorkis - starkt av dig att dela förlossningen med oss. Även här har maken o jag fällt tårar för er. Massor med lugn och tillförsikt önskar jag er inför det nya året!

Sweet - hoppas att det löser sig med grönkortet! Och det låter som en fantastiskt skön jul!

Snigeln - om jag får tid lägger jag in lite egna funderingar i din inbox. Stora kramar till er - med massor av ork och bättring av ynglas mage.

Här håller vi på det tragiska projektet att sluta amma. Det måste ju ske nu när jag börjar jobba och inte är hemma på morgonen. Men lilleman vill ha sina ynkliga droppar från bröstet på morgonen. Gråt i över en timme två mornar i rad. Jobbigt att ge upp något så mysigt när han inte äter välling särskilt bra. Studsar ner vällingen ståendes vid soffbordet, om det ens går i någon. Blä!

Nåväl det kanske tar tre dagar som alla andra förändringar, innan mamma och barn är på gång igen.

KRAMAR!

PB - jag läser allt du skriver och imponeras återigen av din förmåga att uttrycka dig i skrift! Jag ser mig också som en doer och en lösningsinriktad person (vilka snajsiga ord förresten). Och för mig innebär det att jag får svårt att skriva tröstande ord  och ge råd, för jag vet ju att många här inne ofta inte vill ha raka råd eller förslag på hur man skulle kunna göra i situation x eller hur si skulle fungera istället för så. Och det i sin tur leder till att jag kanske inte skriver något alls i stället eftersom  att skriva "kram" el dyl känns fattigt och ibland fånigt när flera personer redan skrivit samma sak.
Vart vill jag komma egentligen? Ja, jag vet inte hur jag ska formulera min poäng, men det kanske är något i stil med: Jag vill så gärna trösta och peppa dig, snorkis, snaily, klockarbol, MSW, Oms, Muggles, Ore och alla andra som har det tufft av olika anledningar, men jag vet inte alltid hur jag ska uttrycka mig och för att inte riskera att trampa i klaver och säga fel saker som missuppfattas avstår jag ibland från att säga något alls. Det är svårt att uttrycka sig i skrift när man missar allt kroppsspråk och allt tonfall. Exemplen på gånger det blivit galet är ju flera bara här i tråden, som ofta ändå har ganska högt i tak.

Går det att begripa nåt av det jag försöker få fram?
Vi är många doers i tråden och många som vill väl, det är jag säker på i vilket fall.

Telis! Jag saknar dig, jag har funderat så på hur det går med Televinken! Snälla hoppa in och berätta lite om hur han mår.  Kram!

Parnassia, jag fattar precis. .-p

Jag håller med i efterlysningarna av Telis och Nenne också. Och AM? Hur långt julfirande har ni allihop egentligen?

Mäh! till Parnassia skulle det vara!

Jag läser allt ni skriver. Men just nu måste jag få komma med ett ego i lägg. Insåg nog inte själv hur dåligt jag mår för än nu. Har gråtit hela dagen inför ångesten inför nyår. Ännu en stor helg ska firas, denna gång inte med nära och kära... Vet helt ärligt inte om jag kommer orka det... 4 par och jag, två av tjejerna är mina bästa, deras pojkvänner känner jag hyfsat övriga fyra knappt alls. Känner mig så som dem sista loosern som får följa med på deras gulligullfirande... Finns så mycket mer jag vill säga och beskriva om mina känslor just nu, men får göra det när jag loggar in från datorn senare. ------ förresten många jag saknar här inne just nu? Vart är alla???

PB - instämmer till 100% i det Parnassia skriver. Lösning = råd = känsligt... typ så

Luna - grattis till dottern och fint namn!

Snaily - massa stödkramar

Frånvarande trådisar - vet inte hur det är med dem, men själv ägnar jag mig fortfarande åt "julfirande/umgänge med släkten" och kommer inte ut på "andra sidan" förrän på nyårsdagens eftermiddag... lätt hänt när man reser och ska hinna med minst två familjer...

Först o främst, KLOCKARBOL - men vilket engagemang! tack så oerhört mkt för att du bryrd dig om "lilla mig" o min problem även utanför detta forum! så nu känns det ännu inte alls så kul att säga att jag tror att det har ordnat sig ändå...! Idag kom min pappa med en resväska som han har lånat av en granne - och det var mkt oväntat då han var bland de första att svara att nej, han har minsann inga osv...

Vi har nu räknat in 4 handbagage väskor och 4 resväskor varav 2 är jättestora, en stor och en mellan och det känns bra nu! Det e ju inte så att vi åker på en vanlig semester till sol o värme då man oftastka packa lätt, nej vi ska på 2 bröllop, ett par middagar samt ha med os leksaer till minsta tjejen och massor av kläder och gåvor till släktingar - då behöver man stora väskaor som väger ingenting typ.

Klockar, en stor väska (mörkbrun ) som väger drygt 4,5kg är ett bra kap i min värld men som sagt nu har jag lyckats fylla min kvot och tiden är knapp så jag avstår från ditt erbjudande med en stor kram och ett TACK!

hoppas det e ok?

Ore - jag är väldigt mkt som dig tror jag när jag såg din beskrivning av lösningsorienterad

Parnassia - jag förstår precis vad du menar

Liten - lycka till m sluta amma och GOTT NYTT på dig med!

Parnassia - du beskrev precis på pricken som jag känner/känt hur många ggr som helst här i tråden Precis samma känsla - vill inte upprepa mig & skriva samma sak som andra, är osäker på hur mina tankar/formuleringar blir i skrift/uppfattas, & avstår därför från att skriva/kommentera. Sen det där att jag ibland läser ngt långt efter att det sagts/skrivits, då känns det malplacerat att komma med kommentarer efteråt & dessutom riskera att låta som en papegoja & säga samma sak som andra redan sagt...

Porchez - om du bara VISSTE hur väl jag känner igen mig i det du skriver & känslan hur det är att fira med enbart par & känna sig som ett ufo, bara för att man är singel. I vissa parsällskap ska jag iofs säga att det inte alls spelade ngn roll att jag var singel, för alla var liksom egna individer & inte så "pariga" (fattar du typen jag menar?) & jag tänkte inte alls på det. Med andra par kände jag mig bara som ett gigantiskt misslyckat UFO - möjligen expert på att dejta, men kass på längre/mer varaktiga relationer.
När mannen & jag träffats, flyttat ihop & sen ordnade en del fester, så var vi alltid himla noga med att mixa vilt & i ärlighetens namn ofta hellre fler singlar än par - det blir ofta mer party då Nu fem år senare så har ju vi trillat ner i barnfamiljsträsket & många kompisar med oss, så ngt större antal fester blir det ju inte för tillfället, men senast för två år sen när vi ordnade nyårsfest, så lyckades vi mixa både "personligheter" & "civilstånd" rätt väl, tycker jag. Det är ju då det blir som roligast - tycker iaf jag!
Så jag har inga råd att ge - bara omtanke & att jag vet PRECIS hur det känns