Välkomna till Tivoli Empatia!

Jag har tjusigt överhäng på magen trots att jag gått ned alla kilon. Roligt besök i provhytten idag för att köpa bikini, jag tror jag har celluloter på vaderna t o m Tänkte först börja karva med de vassa galgarna i plast men köpte en storlek större och hoppas benen i grenen inte blir större och visar fladdermusen för publikum. Har sett mig själv göra plankan helt besatt men jag tänker bara tanken och vafasen, jag har ju haft ett barn därinne! Klart det spänts ut! men det blir nog vassen i år...

*vinkar*

Har i vanlig ordning inte ens hunnit smygläsa :/

Tycker det är himla jobbigt med den hysteriska värmen och den obligtoriska solfrossan på kvällarna men värken i händerna är ju mer ödmjuk så i går for den lede i mig och jag köpte 2 lådor jordgubbar (sisådär 15 kg...) och snoppade och snuttade i vild förtvivlan tills äldsta kom hem och servade med grytbärande, rörande, hällande, diskande och en hel del snuttande och packande i påsar.
Jag började runt 15-draget och kvart över 10 var vi klara...

Jag har som straff för jordgubbsfrosseriet  vanvettigt ont i händerna, ryggen och nacken. Tydligen har jag ett praktfullt blåmärke på ryggen oxå men det borde rimligtvis inte bero på jordgubbarna utan mera på en akututryckning (i helgen) under yngstas säng där det gömde sig en spindel som jag tog av daga samtidigt som jag skrapade ryggen mot sängkanten.

Det jag oxå har är jordgubbsmarmelad, jordgubbs- o flädermarmelad, jordgubbsaft och snuttade gubbar i halvkilos-påsar i frysen
Det kompenserar allt ont i allra högsta grad!

Blir så glad av att jag lyckas titta in precis när Snorkis hälsar på!

Även jag fick fylla i "depp-formulär" med yngsta (9 år sen) och håller med om att det är illa formulerat. För så länge sedan som 19 år sedan (efter att jag fått äldsta) så fanns det oxå nåt test att göra men den BM tyckte  att "jag såg så glad och trygg ut" så jag fick aldrig göra testet...
Så ett illa formulerat depp-formulär är åtminstone bättre än en visuell besiktning.
Den typen av formulär använd fö även vid andra tillfällen hos vårdcentraler och företagshälsovård.

När det gäller objudna besökare hos nyblivna föräldrar så är det ett j-a oskick och rent ut sorgligt att det kan vara så svårt att visa hänsyn.
Jag minns att min mamma för längesedan berättade om goda vänner  till familjen som kom på besök när min äldsta bror var nyfödd. Vi pratar då om 50-tal och en förlossning som tog drygt 50 timmar (ja, mer än 2 dygn efter att det startat upp ordentligt...) och många stygn.
Mannen i paret sätter sig i en fotölj i vardagsrummet där min mamma halvligger i soffan. Han tänder sin pipa och BER MIN MAMMA ATT GÅ OCH HÄMTA ETT GLAS VATTEN ÅT HONOM  *en ruskigt arg smily*

Jag har för vana att skicka ett vykort för att gratulera och samtidigt tala om att dom gärna får ringa om dom vill men att jag väntar med att höra av mig tills de tycker att det är ok.

Mitt enda råd är det enda som fungerade med min svårmor - stäng av ringsignalen på telefonen och strunta i att öppna dörren när ni inte väntar inbjudet besök. Och nej, det blir inte speciellt populärt men det kan man bjuda på.
Med de allra flesta människor brukar det funka att säga till att man vill boa i fred en stund men undantagen är  svåra att handskas med.

Jag hålle en jordgubbsöm tumme för att dina svärisar har någon god och begåvad vän som kan bidra med visdomsord så att ni får lite mer hänsyn visad.

Jag skickar en liten bebis-tå-snusar-hälsning till Leffelina (alla över 3 månaders ålder slipper få sina tår snusade) och förpassar min ömma kropp till sängs och en alldeles för bra bok!

Nattinatt

MSW,  Ore och AM hittade rätt, det är en Maxi Cosi Mura. Vi är nöjda med den än så länge , men någon full ica-kasse får inte plats i korgen undertill.

Limemarinerad rödlök låter intressant. Är inte särskilt förtjust i lök, men med lite limesmak kanske jag gillar det bättre.

Snorkis, jag blev erbjuden ett sådant samtal också men jag och bvc-sköterskan kom fram till att det kändes onödigt eftersom jag redan var i kontakt med en kurator. Min bvc-sköterska sa att det var standard iaf. Men det kanske skiljer sig mellan olika landsting.

Var det ett formulär man skulle fylla i? Blir lite nyfiken på vad det var för frågor om nu både Vickan och Smint upplevde dem som märkligt formulerade. Har tänkt en del på hur läkaren jag fick träffa, hur han lyckades få mig att berätta det han ville få fram genom att fråga en massa kringfrågor snarare än raka frågor. Det låter kanske lite lurigt, men ibland känns det ganska jobbigt att säga rakt ut hur man känner sig och då är det ganska mycket lättare om personen man pratar med vet vilka frågor som kan ställas.

Oj, vilken fart det blev här så sent då . Både Nenne och Klockarbol hann dyka upp från det att jag började skriva inlägget till jag postade det.

Det där med folk som har kommit för att hälsa på Daisy i tid och otid har vi sluppit, antagligen för att vi bor 20-30 mil från alla våra släktingar. Så det finns fördelar med det också, även om man önskar att de var närmre andra gånger. Så jag har inte så många råd att ge på det området.

Oj vad sent det blev. Borde sova nu. Får kika in här en annan dag. Kram på er alla! 

Snorkis - jobbigt med oanmälda besök. De vill ju bara väl men jag förstår att det känns skitjobbigt. Tur i oturen har vi den franska släkten inkl svärmor låååångt bort men min familj och där då mest min mamma kommer att ha svårt att förstå att hon inte kan komma och träffa sitt barnbarn när hon vill. När man adopterar ska man i största möjliga mån vara ensam med barnet den första tiden. Första tiden i det här fallet kan handla om ett halvår. Visst ska barnet träffa andra men det är för att tryggheten med oss som föräldrar ska byggas upp och att han/hon ska förstå att det är till oss han/hon ska vända sig till när något inträffar. Har vi mormor där hela tiden som plockar upp när barnet är ledsen etc. så är det lätt att kontakten knyts där istället. Sen kan det ju vara så att barnet inte är van att vara bland vuxna (efter att ha varit på barnhem) etc. Så jag förstår känslan av att få vilja vara ifred. Komma in i nya rutiner och bygga upp just er familj.

Snorkis, det finns inget annat sätt än att du och din make måste -fortsätta-att sätta era gränser, med den tydlighet som krävs. Att de inte kommer att gilla själva gränsen, går inte att göra så mycket åt. Och det ska ni inte ens försöka heller. Det kommer an på dem själva att så att säga gilla det berömda läget, precis sådant det råkar vara och oavsett deras egna åsikter om vad ni borde vilja eller göra istället.

Det kommer för övrigt att gälla precis allt i hela L´s uppfostran och er tillvaro som föräldrar och familj. För kommentarerna, åsikterna och ifrågasättandena om hur ni löser olika saker, är ganska vanliga de med. För att inte tala om att kunna säga "Nej, just nu ska det inte hållas alls" eller, "Nej tack, du ska inte ta henne, hon sitter jättebra här i min famn just nu"

Din dotter är ingen trofé som ska vandra runt hos alla för att tillfredställa d-e-r-a-s behov av kel och mys. Och du behöver inte lämna henne en centimeter längre ifrån dig än du känner är lagom för dig-helt oavsett om andra tycker något i den saken.
Vad gäller egen relation till barnet, så kommer det med tiden för de anhöriga, och den kan dessutom utvecklas även när barnet sitter i mammas knä och farfar pratar med sin skatt från stolen bredvid.

Våga vara obekväm och stå för era behov och känslor! Visa hur ledsen och trängd du känner dig ifall det inte hjälper att maken säger till. Att bryta ihop lite lagom-eller totalt- verkar få ljuset att gå upp för somliga ibland, där orden uppenbart inte räckt för att de ska greppa läget. Har jag märkt under åren. Ingen kul avdelning i tillvaron, men nödvändig att hantera.

Sist; underbart och stort, förunderligt och härligt är det, att lilla Leffelina är hos er nu!
Jag är så glad för er skull.
Att livet blandar glädjen över ett barn, med sorgen över andra, det är bara så det är. Det får vi leva med, på våra olika vis, du, jag och alla andra som erfarit något om att förlora, gå miste om eller berövas detta det största av gåvor.
Och skräcken att förlora det finaste man har, tror jag överväldigar oss alla ibland. Så länge man kan se sina egna reaktioner och väga in sitt beteende i ett mönster, så man inte tex totalt berövar sitt barn all frihet och överbeskyddar det i sin oro, så är det ju ingen fara. Mer än att man våndas själv, vilket är jobbigt nog såklart.

Och att ni har det extra skört i allt det nya och hela grejen att landa, det borde vem som helst i er närhet begripa. 

Oj, jag hinner inte läsa ikapp allt det senaste om jag ska hinna plita ner några rader också...

Yngla är nöjd i sin barnstol endast väldigt korta stunder, efter fem minuter brukar hon lessna oavsett aktivitet så här gäller det att skynda sig med den extra goda pimpade havregrynsgröten (kokos-banan-jordgubbar, det senaste från eget land! ). Kan inte fatta hur en sexmånaders kan HA så stort närhetsbehov som hon, vi ligger och kramas 12 timmar varje natt och sen blir hon halvt förtvivlad av att hamna på skötbordet, eller i babysittern medan jag gör frukost.

Snorkis
Håller med om alla kloka inlägg ovan och inser att det inte bara var dåligt att ha föräldrarna 50 mil bort i början, även om jag då tyckte det var alldeles för långt bort och bara jobbigt.
Yngla var också vaken tidigt på morgonen vid den åldern, mellan kl 4 och 7 nästan varje morgon men det ordnade sig ganska fort. Så här på sommaren kan jag tänka mig att det är lite lurigare om man inte lyckas mörklägga sovrummet helt. Vi hade motsatt problem, det var ju mörkt nästan jämt och inte kom vi ut på några promenader i dagsljuset de första veckorna heller för det var minus 20-25 hela tiden.
Så skoj att få en rapport om sötaste Leffelina!

Depp-formulär fick jag aldrig fylla i, det hade nog behövts.

Nenne
Ursäkta skrattet, bikinin blir nog jättebra och du har säkert inga celluliter på vaderna! (och om du har det så är det bara snyggt, så det så)

Klockarbol
Hej!

Missade finvädret i midsommar, här hemma var det tydligen superfint men i Dalarna var det kallt och småregnigt, men det är väl som det ska vara. Vår midsommar hade både bra och mindre bra inslag (och närmare än så vill jag inte gå in på det i en öppen tråd, inte för att det var så spännande ändå), ett av de mindre bra inslagen var bilresan hem, fy fasen! Inga fler långresor med den här fröken, tack!! Hon sov endast en halvtimme och var sen jätteledsen - trött men kunde inte sova, hungrig men ville inte äta. Nästa person som säger "det är så lätt att åka bil med bebisar för de sover ju ändå bara i bilen" kommer jag strypa.

Yngla meddelar nu att det är slut på tålamodet i barnstolen... hon har börjat "prata", ba ba ba, da daa, bla bla blaaa. I övrigt äter hon sämre än sämst (värmen?) och har inte tid med så mycket annat än att öva på att krypa. Ingen vidare teknik så det dröjer nog länge än, men hon VILL!

Ursäkta världens rörigaste inlägg men jag har som sagt någon som stressar mig lite...

Kram till alla!

Hej, har ni något bra tips på sulky? Fått spann på en graco men vill inte köpa utan att kolla konsumentrådet härinne

Men nu var det nog rekord i långa inlägg efter varann haha !