Välkomna till Tivoli Empatia!

Tack för era stöttande ord. Jag vet inte om jag skulle få diagnosen deprimerad idag. Kuratorn verkar ju tro, eller i alla fall misstänka, att jag skulle kunna täcka in tillräckligt många kriterier för att få medicin mot det. Jag har ätit antidepp vid tidigare tillfällen och är absolut inte emot medicinering som sådan. Jag vet att det, oftast, hjälper. Jag blev bara så paff när hon föreslog medicin för jag ser mig inte själv som så pass deprimerad för tillfället att jag behöver medicin. Men det väckte en del tankar och när jag börjar fundera på vad jag gör, eller snarare inte gör precis som Oms sa. Jag har väldigt svårt för att ta tag i saker och jag har väldigt svårt att klara av motgångar just nu. Är det någonting som går fel blir hela dagen förstörd. Jag undviker att träffa människor, även om jag egentligen vill. De flesta kvällar får jag ångest och gråter och på något vis har det blivt ett slags normaltillstånd och jag har inte ens tänkt på att man kanske inte behöver ha det så. Jag tror att det var med tanke på det sista som hon tog upp medicinering. Daisy är ofta gnällig och har svårt att komma till ro om kvällarna, och kuratorn menade att hon kanske kände av mitt sinnestillstånd. Jag vet inte hur pass känsliga barn är för hur vi känner oss. Det sista jag vill är att överföra någonslags ångestkänsla på Daisy. Jag vill ju att hon ska känna sig trygg med mig. Därav min fundering på om jag har någon skyldighet att äta medicin. För egen del känner jag så länge ångesten inte gör att jag har svårt att sova, och jag inte är så nedstämd att jag vill sova hela tiden så klarar jag mig utan medicin. Eftersom jag har ätit medicin tidigare vet jag att det tar ett tag innan det börjar verka, man kan få en hel del biverkningar och man kan behöva justera dosen osv. Tabletterna åtgärdar ju egentligen ingenting heller, även om jag vet att de kan hjälpa mig upp någon nivå där det är lättare att ta tag i sådant som jag behöver göra. Jag tror dock att jag kan klara av det mesta utan den hjälpen, även om det kanske tar lite längre tid. Även om jag vet att det inte riktigt fungerar så, så önskar jag att jag bara kunde rycka upp mig och vara lite glad, kåt och tacksam, eller hur det nu var man skulle vara . Tack igen, det känns som att jag benade ut en del av hur jag egentligen känner ang medicinering nu när jag svarade här.

Oms, stackars din tjej . Här sitter jag och nojar över ev biverkningar, och jag har aldrig fått så många, eller så pass allvarliga. Hoppas verkligen att de snart går över så att hon bara får de goda effekterna av medicineringen.

Snaily, tycker att det är skönt att höra att du känner dig riktigt på banan igen . Det påminner om det som kuratorn sa till mig, att förlossningsdepressioner går ofta över av sig själv, man känner sig bättre och bättre med tiden, men märker man ingen bättring inom en viss tid så kan man behöva lite hjälp.

Ea, tänker på er! Tyckte att det lät bra det som Vickan föreslog, att åka iväg och rymma från vardagen ett tag, om ni har möjlighet. Kram!

Snorkis, folk är verkligen osmidiga med sina kommentarer ibland... Kram tillbaka.

Tinga, typiskt med 10 cm skillnad, vilken möbel är det? Norrgavel har många fina saker . Får kanske ta en tur till Kosta Outlet i sommar, nu när det inte blir några amerikanska outlets (stackars mig ).

Vänner, vilken säljare . Bajsbrun . Hoppas att du hittar någon bra jacka!

Muggles, jobbigt med lock för örat, men som du säger har det säkert med nästäppan att göra. Jag hade också testat med nässpray för att se om det går över. Och heja Ada och Beda!

Jag har förresten svarat, eller kommenterat, era kommentarer i bloggen.

Nu måste jag sova, eller kanske amma Daisy först.

Oupsie - ett sådant här skåp http://www.norrgavel.se/Product.aspx?ProductID=275&ArticleID=1039 , fast lite högre och bara två sektioner brett. Det är så fantastiskt lent att ta på och ser så himla vackert ut, tycker jag.

Vad bra att du fick lite klarhet i dina tankar, bara genom att skriva här. Ibland blir det lättare att uttrycka, även för sig själv, om man skriver. Hoppas att du kommer fram till ett beslut om hur du ska göra med medicin snart, så att du slipper gå och fundera på det. Kram!

EA – förstår att det är tusen frågor som snurrar runt i skallen. Tycker du ska prata med kliniken om det inte finns något mer som bör undersökas eller något som kan göras? Hur många har ni kvar i i frysen? Finns det något ni inte har provat på som kanske borde prövas, långtidsodling eller assisted hatching.

Har ni någon möjlighet att hitta på något du och maken? Alla har ju sina sätt att försöka lappa ihop sin själ och för mig och maken har det varit våra resor. Att ha något att se fram emot trots sprutor i magen, olidlig väntan och total krasch. Att komma iväg från vardagen. Behöver inte vara långt, behöver inte vara avancerat men skönt att komma iväg och bara rå om varandra, komma bort från vardagen.

Vickan – vilket öde din väninna har råkat ut för. Vet dem hur pass ”skadat” barnet är, jag menar hur pass mycket kommer han att utvecklas och klara sig själv? Jag gick i en skola som hade förståndshandikappade klasser och det var ju en stor skillnad mellan barnen som gick där. Vi fick en kille i vår klass, eftersom han klarat sig så bra och han fick sedan gå vidare till en vanlig skola där han bodde. 

Oupsie – det låter som du har en ganska klar bild över din situation. Du kommer säkert fram till ett förnuftigt beslut.

Och inte ett enda steg upp i adoptionskön . Nu har det säkert gått 1,5 månad utan ett enda litet hopp upp.

Och just ja, vi åker till Gotland och firar 5-årig bröllopsdag . Bokat och bestämt igår. Men först ska vi till Toscana och Rom om en dryg vecka.

BS, vi gjorde så att vi provade om Victor ville ligga däruppe, för de har en tjock bräda (fall skydd) som man sätter upp, men han tyckte det var läskigt.
Så vi beställde upp en babycot (typ spjälsäng) till Louise och tänkte att Victor skulle sova där nere.

Det blev att Louise somnade nere i den slafen och Victor i vår dubbelsäng (som från början var 2 sängar som stod i sär, men det kunde man lätt fösa ihop).
När vi kom upp från middagen så flyttade vi över Louise till spjälsängen och sen skulle vi lägga Victor där Louise låg, men han blev skogstokig, så jag hamnade där i stället Vaknade på natten och insåg att det blev lugnt i halmen och att läget var som det var - sen tänkte jag att jag har inte betalat för slagga där inte, så jag lade mig i den stora sängen med Victor mellan oss

Lång utläggning, men så blev det.

Man kan slänga  kläder och väskor i överslafen sen. Det är små rum men välplanerade och jättefint badrum.

J-kla kö till att vara seg. Vilken plats ligger ni nu på? Runt 40?

Jag vet, jag tänker det varje dag. Samtidigt med tanke på hur de som går över tiden klagar, så kan ni kanske förstå att det inte är helt lätt. Det känns som att vara i v 40/41 el ngt och så kommer det att kännas läääänge än. Men de har det bäst där de har det, och det handlar ju om några få veckor i mitt liv, så...

Ni har ju iallafall sett till att ha en massa roligt att se fram emot. Vad ska ni hitta på på Gotland? Blev det Smakrike?

Man får ju lov att klaga även om man är "glad" för att det är som det är.