Välkomna till Tivoli Empatia!

september: T var med oss på ul och då berättade vi, sedan fick vi ju reda på att det var en lillebror och det har hon pratat om mkt..  så det var ju i samma tid som ni är i nu.. jag upplever inte att det var för långt innan.

ea: usch för väntan hela tiden, men tror också det låter bra med normalspannet

cissi: my good vilken tågresa. att du vågade åka med dottern när hon var sjuk...  

 

Blivande-vi tar nog på måndag igen så vet vi iaf innan VUL

Grattis september, åh vad underbart

Nenne - Det senaste i avdelningen obegripliga faser i barnets liv är att sonen (som ändå från födseln har svoit gott i sin egen säng) vaknar på nätterna och är ledsen (inte hungrig). Han har nu sovit mellan oss i en vecka så att jag snabbt kan stoppa en bröst i munnen på honom innan han vaknar på riktigt. Han verkar liksom inte riktigt vaken utan ligger med ögonen stängda och gnyr. Är han inte lite för liten för att drömma? Jag antar att det har något med 8-månadersseparationsångesten att göra, men på dagarna är han hur nöjd som helst och inte rädd för främmande människor. Nu sitter han Nästan själv. Han ganska lång och ranglig, så det verkar inte vara så lätt. Hans största bekymmer på dagarna är att klura på hur han ska ta sig fram till leksakerna som är utom räckhåll. Han ligger på magen och guppar med rumpan, men kommer liksom ingen vart. Det är kul att se hans försök!

Hur har ni det själva? Är Pricken fortfarande lika nöjd med livet? Går det bra med smakportioner/gröt/välling? Sonen äter gröt morgon och kväll och kött/kyckling/fisk med potatis/morot/annan grönsak mitt på dagen. Däremellan ammar jag x antal gånger, likaså på natten. Om fyra veckor ska jag börja jobba och börjar känna lite stress över hur det ska gå med amningen, jag vill ju inte sluta...

Fru E - jag förstår att svaret väcker tankar, men försök tänka positivt. Skriver snart mer - ska lägga först. .

ÅÅÅÅ jippie både September och EA!
Det är ju super positivt stämning i tråden nu!

Sep. kan ni inte få komma och göra ett UL tidigare än så för att kolla könet?
Jag vill minnas att jag fick göra hur många jag ville igentligen, med Louise...

Ag min tågresa och flygresa så hade jag ju valt de biljetterna som inte var ombokningsbara, så jag valde att resa med barnen, trodde det mesta var uppspytt och klart, men det fortsatte ju som sagt. Ingen fara, jag tog det ganska piano, men de som satt närmast var riktigt stressade av min sits.
Sen ville jag gärna till mina föräldrar, länge sedan vi sågs, och så länge barn har sin mamma nära så spelar de ju ingen roll vart de ligger sjuka...
Nåväl, nu verkar vi alla på banan igen

Skulle bara in och kolla hur det gått för tjejerna idag.
Är det 2 bananer i magen då EA, eller får du veta det på vul näst nästa vecka?

kramisar

Ååååh, fina besked från både September och EA! Härligt!

Fy vilken mardrömresa Cicci, både för er och medresenärer! Tur att det var du som var mitte uppe i det, kan inte tänka mig en coolare mamma!

AM, tänkte på vad du skrev häromdagen att du var glad att du inte hade katt för att slippa kattkräks, jag LOVAR dig att kattkräks är så mycket trevligare än barnkräks! För det första är spyan mindre för det andra luktar det inte som människokräks. Skulle mycket hellre torka hundra kattspyor än en människospya (nu pratar jag matspya inte mjölkspya)  Så - mitt inlägg i kräksdebatten

Muggles - Ditt öde har även berört mig, jag har berättat för några om er fantastiska operation och jag ser så fram emot att era tvillingar ska födas! (jag är helt övertygad om att det är två flickor, grape FTW!)

Vickan - *kraaaaaaam*

Här har det varit en väldigt tuff dag. På vägen till jobbet i bilen fick jag en rejäl förvärk, gjorde så ont så jag fick andas mig igenom den, sen släppte den och jag tänkte inte mer på det. Men sen när jag kom till jobbet kom det en till fast mer som en rejäl mensvärk, och en till, och en till....började kolla klockan och insåg att de kom regelbundet med 10 mins mellanrum. Blev lite orolig och berättade för maken. Jag bestämde mig för att avvakta (läs stoppa huvudet i sanden) en timme till, strax före 9 meddelade maken att han skulle gå på möte och jag fick ringa förlossningen nu för att kolla med dem. Jag ville verkligen inte! Jag vill inte träffa dem, så mycket dåliga minnen som kommer upp. Maken ställde på mig och frågade vad alternativet var. Jag fick då krypa till korset och ringa FL, bara genom att prata med en BM där började jag grina och hon tyckte såklart att vi skulle komma dit. Sagt och gjort, lokaliserade maken och sen drog vi till sjukhuset. När vi ringde på dörren till FL kändes det som att jag ville gå och gömma mig, en sköterska tog emot oss och tog med oss till ett förlossningsrum, på vägen dit gick vi förbi platsbaljor för bebisarna som stod i korridoren och jag fick kämpa med gråten. Sista gången vi såg S åkte hon ut genom dörren i en sådan, mitt hjärta brister bara jag tänker på det *gråter*  Väl inne på förlossningsrummet så forsade minnen över mig (inte samma rum iaf som tur var), att se bädden där de tar hand om nyfödingarna, toaletterna med nättrosor, den fula tavlan med en födande kvinna, förlossningssängen...Jag smågrät hela tiden medan sköterskan tog prover, jag tror inte hon förstod varför. Sedan kom en BM in och då brast det totalt, jag grät och snorade och förklarade, hon förstod och klappade om oss, usch vad hemskt det var. Sedan fick jag ta CTG och Leffelina blev irriterad som vanligt och sparkade på bältet så mkt hon kunde  Fick BM att stänga av ljudet av hennes hjärta innan hon gick iväg, visste att jag skulle må så dåligt om det försvann tillfälligt. Allt såg iaf jättefint ut och jag kunde pusta ut. BM var jättegullig och satt och klappade mig på armen. Vi diskuterade fosterröresler och jag kände att jag fick några tips även om alla bebisar är olika. Sedan kom en läkare in för att dels kolla med UL och dels kolla tappen, UL såg fint ut och vi fick kommentaren att bebisen var väldigt livlig. Tappen kollades sedan och allt var stängt och fint, så ingen påverkan. Så hederliga förvärkar var slutsatsen. Får jag mer ont igen ska jag försöka vila annars blir det fL igen. Har haft några SD till under em och försökt ta det lugnt, hoppas det går över...Avslutade dagen med ett inplanerat besök hos psykotanten, bra timing att det var idag! Det var skönt att få prata av sig efter den här dagen. Förhoppningsvis kommer inte nästa besök på fL kännas lika hemskt som det här.

September - grattis!!

Snorkis - vilken dramatik!! KRAAAAAAAAAAM! på dig!!!!!

Snorkis - vilken rysare!!! Kramar till er alla efter den dagen. Tur i oturen att det var prat-dag idag då.

Nu är maken påväg hem från massage - första på flera år. Och han är ynklig som en hel karl... undar om jag ska sticka fingret i hans lår som han gjorde på mig - eller om jag får stryk då? Å andra sidan är det min tur att knådas imorgon så jag kanske inte ska utmana ödet.

Trevlig kväll!