Välkomna till Tivoli Empatia!

Porxhez,
jag tycker det är skitkul och jättespännande med din hunk!!!!
Hoppas sååååå att det ska visa sig vara en riktig man med hjärtat på rätta stället! Och att ni ska få ihop det!!!!  

Här är förövrigt 23 grader just nu. Och SOL!!!!

 Ska försöka komma ut snart och känna på värmen!!!

Tyvärr ska det bli kyligt igen i helgen. Och ev regn.. Typiskt. Igår var det 18 grader och idag 23, men då jobbar man ju!!!

Å andra sidan är jag sjukt glad åt att det ÄR vårvärme nu! Även om det säkert KAN komma snö igen om det vill sig illa. 

Sweetan-gudars vad avundsjuk jag blir på 23 grader!!!! VILL HA!!!! Men antar att jag får nöja mig med att det är över den temperaturen i vårt uterum när solen står på.
Ska nog ta lite solterapi i uterummet imorgon efter att jag påtat i trädgården om maken tillåter det

AM-svårt det där med bloggerskan.......jag hade nog slutat läsa alltid svårt att veta om man ska kommentera sådana saker eller inte

Fru E,
ja det ÄR skönt nu!!! Vår och höst är mina favoritårstider här helt klart. Sommaren är alldeles för het. Snart kommer jag börja klaga på det jag lovar. Då får ni påminna mig om jag klagar på kylan på vintern...

Hur mår du förresten??? 

Hej alla, jag mår lite sådär just nu, det var värre igår men nu har jag börjat komma lite mer till insikt så det känns lite bättre men ni får ursäkta att det här inägget blir lite sådär för ångesten är fortfarande rätt stor av olika anledningar. I alla fall så är det skönt att det är dags att åka hem i morgon så att vi slipper sitta fast här med mina föräldrar längre och inte kan prata med varandra eller nåt.

Dit jag vill komma är att jag är gravid men att jag tror att vi bestämt oss för att inte behålla barnet. Vi har en treåring och en ettåring här som båda kräver och har rätt till sin tid, Iris har fått stå tillbaka så jäkla mycket när jag först låg och kräktes i nio månader och sedan varit tvungen att ta hand om en bebis i ett år och jag håller på att missa det sista av hennes småbarnstid helt. Astrid kräver fortfarande mycket och jag tycker inte att det är rätt mot dem. Sedan vill jag inte vara gravid mer, jag är överviktig, har inte sovit en hel natt sedan jag minns inte när, tillvaron utan bebis skulle just börja nu ju, jag har ont i kroppen, vill inte ligga och kräkas i nio månader och ha ännu ett sömnlöst år, det var rätt nyss som jag slutade amma och tanken på att börja om igen är inte lockande. Sedan är det ju så att vi bara vill ha två barn, vi får inte plats fler i vårt hus, vi vill inte flytta, vi har inte ekonomi att bygga ut och hålla på och inte lust heller, vi vill ge de två barn vi har det vi kan och inte hålla på och snåla mer för att ha råd med en till.

Sedan är det ju så att det känns jäkligt sorgligt att ta bort ett liv som bitit sig fast och just nu växer på där inne och det är ju det som känns så jävligt.

Men kontentan är ju ändå att jag inte vill något av det här, fan också. Men att börja om med bebis och allt vad det innebär är ändå det jag vill minst, det är bara att inse.

Jag ber om ursäkt om jag bara kläcker ur mig det här nu.

Å BS vännen!!!!!'

jag förstår att det måste kännas för jävligt rent ut sagt just nu!!!!  
Att bestämma sig för att man inte klarar av att ta hand om ett barn är enormt svårt. Ångest är väl bara förnamnet.
Fy vad jobbigt och jag förstår verkligen att ni vill åka från dina föräldrar så att ni kan få prata igenom detta i lugn och ro utan andra "öron".

Jag tror att var och en verkligen måste utgå från sig själv och sin situation när det gäller sådana här saker. Det är så lät för omkringstående att ha åsikter men det är ju ändå man själv som i slutänden ska orka. Både fysiskt och mentalt.

Skickar mina varmaste kramar till dig vännen!!!!!!!
 

Tack Sweet, ja som sagt, ångest har jag gott om och också rädsla över hur det ska gå med en abort, men jag känner verkligen inte att det här känns rätt och att jag vill finnas till för mina små tjejer jag redan har. Det finns inte tillräckligt med tid för vare sig dem eller oss som det redan är. Iris är duktig och klarar sig själv men helst vill ju både hon och Astrid sitta i knät och mysa och vara små ibland. Jag vill ge dem allt jag kan och i övrigt ta hand om mig själv det bara är så.

Bs: jag vet inte vad jag ska säga... Hoppas ni kommer fram till det som är rätt beslut för er! Och förstår verkligen ångesten att inte kunna diskutera ordentligt! Många kramar!!!

Jag förstår din känsla BS.
Men även din ångest över detta. Som jag sa så är nog detta ett av de allra svåraste besluten man kan göra i livet.
Så länge du och din man är överens och känner likadant och har era resp känslor väl grundade så tror jag att ni kommer kunna stötta varandra om det senare skulle kännas tungt och jobbigt.