Välkomna till Tivoli Empatia!
I tidernas begynnelse hoppade vi på Barnkarusellen, men efter fyra år har vi fått uppleva det mesta i tivoliväg i den här stammistråden: berg- & dalbanor, skräcktunnlar, skrattsessioner i Lustiga Huset, spåmadamer … För att inte tala om alla timmar, veckor, månader, år vid Lyckohjulet – nit eller vinst denna gång …?
Här är oftast högt i tak – vi pratar sömn och sömnbrist, barn och barnbrist (och möjligen brister hos befintliga barn 
), ägglossning och utebliven ägglossning, jämlikhet och ojämlikheter, amning och flaskmatning, relationer, sorg, glädje, död, liv, recept på mat och recept på barnalstrande läkemedel och metoder … Ibland håller vi med varandra och ibland ryker vi ihop. Det blir som det blir. Tråden är som livet självt, helt enkelt.
Välkommen att hoppa in, i farten, i trådkarusellen som utgör tivolits nav! Presentera dig (med ålder, skostorlek, favoritchoklad, ungefärligt geografiskt läge och status i barnfabriken) när du känner dig mogen att kliva ut ur smygläsargarderoben. Många av våra stammisar är före detta smygisar … I den här tråden finns det en hittills oskriven regel som kanske skulle kunna formuleras så här: Vi bryr oss om varandra på riktigt – i glädje och sorg.
Förra tråden:
Men jag förstår ändå att man lätt känner sig litet extra ensam. Vi valde ju bort firande, medvetet.... Det är ju lättare då. Hur går det med jobbansökan, förresten?
Här om dagen kröp han o grät på golvet efter att ha blivit skrämd när strykbrädan föll - då kommer hon o sparkar honom i magen för att han ska vara tyst?!?! Det går verkligen inte in att man inte får sparkas rivas bitas slåss. Och i det här fallet var hon ju inte ens drabbad utom att han grät högt. Igår puttade hon bort honom så han föll raklång i klinkergolvet. Usch vad det är trist med sånt.