muggles skrev 2011-02-11 15:32:26 följande:
Lappis: nej ont gör de inte, är mer i vägen. Ser ut ung såhär:
www.teamortopedteknik.se/privatperson/arm/kar...
PB: vilken bra terapeut du har hittat! Men varför kämpa emot sorgen? Du måste igenom den tyvärr

JAg tänker på det du skrev om att du förutsåg det, alltså borde du ha kunnat undvika det. Jag tror du bara kommer igenom och ut på andra sidan genom att våga möte sorgen, låt den "skölja" över dig (ursäkta flosklerna). Skönt att höra av dig lite igen! Djur gör väl förresten mkt för välbefinnandet så ni kanske faktiskt SKA skaffa hund? Då måste du ju ut och promenera också...

Om ni har råd?
Lappis. jag tror det står still i kön nu men sedan kommer det ett skov till när ni hoppar fram flera nr igen, det verkar funka så.
Mugglan, förmodligen bara för att man bävar för smärtan och att vara så liten och kraftlös, för att gråten sliter en i bitar och hjärtat kramas ihop till den minsta lilla insekt universum skådat. För att man hellre vill vara glad, utsövd, ha framtidshopp och nya drömmar och planer. För att det rent instinktivt inte känns naturligt att flyta med strömmen och se vart man sköljs iland, när man är van att kämpa, fightas och sträva.
För att det är svårt att vara modig när man är ett mycketlitei djur...
..å andra sidan är det modigaste av allt att göra saker FAST man är rädd. Och för mig innebär det just nu att möta all den där sorgen, flyta med floden och bestämma att jag vet att det finns något nytt och bra runt kröken och efter vattenfallen. Och "jag är inte rädd-jag kan simma" typ.
Jag vet ju allt det där, och därför är det ju så korkat när jag inser att jag faktiskt ger mig själv på käften för att jag inte lyckats mota alla känslorna, bara för att jag visste att de skulle komma. Helpuckat. Verkligen. Inte snällt mot mig själv alls.
Jo, vi har pratat om hund av och till i alla år egentligen. fast alltid "inte just nu", antingen har det varit graviditet, eller för litet barn för att det ska vara lämpligt, för litet boende, mitt i flytt, mitt i ivf eller utbildning etc. Nu är det ju faktiskt en tid då jag ännu på ett tag inte kommer att jobba och när det väl blir så blir det garanterat någon rehab-grej som börjar med deltid. Alltså är det kanske just nu då?
Vi har ett konto som vi satt undan på just för "familjehändelser av roligt slag" Det täcker inte riktigt, men resten klarar vi kanske att få ihop.
Min kurator sa "JA!!!, det var det bästa jag hört över dina läppar, och då är jag ändå ingen hundmänniska!"