I vått & torrt, genom allt & inget -tillsammans

Ang din jobbsituation så undrar jag också, var det bestämt om du får havandeskapspenning och när i så fall? Du skulle behöva få vila NU och slippa stå och gå hela dagarna, särskilt med såna foglossningar !

Vissa kan helt enkelt inte acceptera att man tycker olika. Då är det lätt att dra till med "skaffa dig ett liv" typ...*suck*

Skriver knappt heller i andra trådar, håller mig till den här kära tråden istället

Skruvas fast? Det har jag aldrig hört?!

Med T hade jag stå-upp-epidural. Det var min räddning då.

Med K hann de inte lägga den. Men det gick bra ändå, för T hade redan banat väg, så det var mycket lättare då.

Åh vad skulle jag göra utan er? Ja det är klart att vi kommer att klara av att ge Jullan ett bra hem, och jag brukar faktiskt tänka att det är meningen, att jag har "det" i mig. Men så ibland blir det så stort att jag bara måste böla och så blir jag rädd för att jag itne ska räcka till. panzer, honom är jag inte ett dugg orolig över, han kommer att räcka till. Han är liksom redan Jullans pappa, han är mkt säkrare än mig och säkrare på mig än vad jag är.

Förlossningen, ja vad ska jag säga jag känner en slags fokuserad skräckslagenhet. Jag vet att det kommer att göra ont, antagligen mer ont än jag haft i hela mitt liv. Men jag är inte rädd så att jag inte kan tänka på det, mer att jag inte vill föreställa mig det på ett sätt och sä blir det på ett helt annat, man vet ju inte vilken förlossning man får. Sen ltiar jag på barnmorskorna, de kan sitt jobb och jag litar på att de vet vad som är bäst och att min kropp fattar vad den ska göra och drar med sig reptilhjärnan.

Nä just nu är det själva mamma grejjen jag är rädd för. Att inte räcka till, att upprepa min mammas misstag, att inte kunna ge Jullan den trygghet hon behöver.

Gudrun Abascal heter barnmorskan!

Att hjäss-elektroderna skruvas fast i hjässan visste jag men det var värre med hur Moa såg ut efter sugklockan. Kolla på mina bilder på fejjan ska ni se, trodde jag skulle få en hjärtattack!!

Säger som Flamman; inboxa gärna om du vill bolla lite.

Fast det är väl så, hade jag inte varit orolig så hade jag varit orolig över det... 

Det vart bara så verkligt idag när Bm frågade mig vad jag tänkt mig för smärtlindring, och med alla tankar på förlossningen så kom även, herregud efter förlossningen kommer ju Jullan!

Rationell? Say again?

Alltså, moderskap är en hjärtats angelägenhet. Där kommer ur-instinkter ur ens mest outforskade innersta och man inser att man är mer lik vilda djur än vanligt folk på gatorna. Nu pratar vi ursinniga elefanthonor, vrålande lejoninnor och skoningslösa björnmammor här. Ingen pardon, no mercy, just STAY AWAY!!! -Or die.

Och man menar det verkligen!

Och sedan är det kärleken. Som nästan sliter hjärtat i bitar, eftersom den genom att finnas där samtidigt öppnar hela själen alldeels naken och försvarslös inför det faktum att nu, nu har man något att fölora. Något utanför sig själv som betyder mer än ens själva själv någonsin mer kan betyda.

Och den insikten är mer än man står ut med, samtidigt som kärleken är det största man någonsin erfar i ett liv.

Det blir alltså absolut fullt pådrag på ALLA känslorna.

Sedan kommer den riktiga chocken: Hur arg man faktiskt kan bli på just precis det där dyrnbara barnet.

Rationell...BAH!

Ingen kommer kunna ge Jullan mer kärlek än du o Panzer, Heloise. Och det kommer man mycket långt med när det gäller barn. Resten kommer ni också fixa, det är jag HELT övertygad om!

Faktiskt så tror jag att just det faktum att man ifrågasätter sigsjälv är en del av garantin att man kommer att göra allt man kan för det här barnet. För man inser ju då hur viktigt det är, just med tryggheten och alltihop.

Du kommer att älska Jullan allt hon någonsin kan behöva. Och sedan en ocean av kärlek till.

Shit vad kul det är att ni sla bli föräldrar!

Jag trodde man liksom limmade fast de där elektroderna, de micklade med nån gel där tror jag. T hade då inga skruvhål i huvudet i alla fall...