Livets toppar och dalar

Antagligen för att jag inte säger det pyttigt., litet viskande och ynkligt utan mer roooopar det för att jag håller på att bli desperat. Och då tror han att jag är arg.
Vilket jag också blir, när jag förklarar och han inte fattar. Fast så arg som jag blir är egentligen bara så ledsen som jag egentligen är. Fast mitt ledsna kommer sällan först. Utan först kommer en reaktion på något vardagligt-som att ingen hjälper till att packa, tvätta och fixa när vi ska resa, eller städa när vi ska ha besök, Eller som nu -att han hörs stå och planera in saker på sin lediga dag-när han borde veta att vi ska till kliniken då etc. Sådant där som får mig att känna mig som att jag får rodda allt själv eller måste komma ihåg allt själv eller att hela vägen fram till IVF:ens ÄP bara är min och hans enda besvär är mitt humör.

Och han är så rädd för humörsvängningshumöret att han håller sig undan -tycker jag- vilket sårar mig och då BLIR jag på otroligt sårat/besviket/ensamt humör och allt han inte vill ska hända-och inte jag heller- händer.

Och så tror han alltid att jag är i hans huvud och vär förstår att han visst tänker på allt det här jättemycket. men nä, det vet jag inte om han aldrig säger något. Detta att tiga sig igenom decennierna är ett familjedrag, så det är inte nytt för IVF-helvetet, men i det så blir jag mycket mer sårbar än annars, och klarar inte hans oförmåga att visa små teckan på ömhet, omtanke och närhet.
Jag vill kunna få lite extra värme utan att be om det alls någon enda gång. Och om jag behöver be om det borde även han kunna läsa mellan raderna ibland, så att inte jag först måste vara jordens mest diplomatiska bönare för att han inte ska gå över till att istället bli Den Anklagade.

PB - det är verkligen inte roligt att vara/känna sig ensamast i världen. Och inte ens när resten av livet samarbetar så är det speciellt energigivande att betraktas som allas vandrande kalender och databas... Än mindre när tillvaron är tokpressad

Jag gör ett försök att med magiskt spö och exotiska kryddor få honom att förstå att nära och värme är den bästa metoden!

Skulle det inte hjälpa så skickar jag över en virtuell axel att luta mot vid behov. 

Hej hej i tråden. Norrskensflamman från "den andra tråden här" Eftersom det inte var så många inloggade i den andra tråden så "råkade" jag glida in här...Eftersom några av er trevliga människor brukar glida in i vår tråd, så tänkte jag att ni kanske inte misstycker om jag glider in här nån gång

Eftersom jag inte följer era förehavanden så måste jag fråga Parnassia: Hur gammalt är ditt barn?

Jag har nämligen varit i ett liknande dilemma som dig, verkar det som.

Jag blev uppsagd när jag var mammaledig med vårt andra barn. Paniken steg. Måste hitta jobb, nu-nu-nu. Maken tryckte på också, han ville vara pappa"ledig" minsann. Och så fick jag DET erbjudandet om DET jobbet, som jag drömt om, på DET stället. MEN jag blev tvungen att pendla. En baggis tyckte jag. Yngsta dottern var 9 månader och äldsta 3 lite drygt.

Men fy bövelen vad jobbigt det var ! Kanske för att jobbet inte blev vad de lovade. Kanske för att jag hela tiden led jättemycket av att jag befann mig ganska lång väg från mina barn när de blev sjuka, när de var i dålig form osv. Jag visste att de hade det bra med pappsen, men samtidigt led JAG fruktansvärt av att inte vara där när de ropade på mig. Å andra sidan så var det enormt positivt att min man var hemma och fick ett mycket bra och nära förhållande till barnen. Så allt har en fram och en baksida.

Personligen känner jag att jag missade mycket av den där gosiga småbarnstiden, för jag var så trött när jag kom hem på kvällarna efter att ha kört lång väg, samtidigt som jag tycker det var rätt att maken fick vara hemma och ta ansvar för barn och hem. MEN, själva jobbet i grannkommunen var INTE värt det priset. Jag hade, så här i efterhand, hellre tagit ett annat jobb, närmare hemmet, bara för att finnas nära och slippa den långa påfrestande pendlingen. 

Fundera några dagar (om du har den möjligheten) och gå på din magkänsla. Det är mitt råd. Varje familjs situation är unik, så utgå från ER familjs situation.

Lycka till med vad du än beslutar Parnassia!

Undrar lite stillsamt varför det måste gå en propp precis när jag nästan har somnat?

Vem uppfann väckarklockor och andra tekniska prylar som tyckar att dom måste säga pip och ping och brööööl när strömmen går?

Vad är det med strömavbrott/stygga proppar och colliehundar som gör att colliehundarna tycker att dom måste komma osams och försöka äta upp varandra?

Fast det är ju iof skönt att inte vakna i ett utkylt hus i morgon.

-3 ute nu

Nattinatt tråden och godmorgon till alla ni som vaknar låååångt före mig

Hallå Nenne

Jag jobbar för fullt till den 26:e oktober, sen blir det skön ledighet till BF 25/12

Idag är en stor dag, klappa händerna är passé, idag kryper vi! Plus att vi drar oss upp till stående med hjälp av kaninburen. Det går inte fort än, men det går. Nästan en månad tidigare än Iris alltså, det lilla underverket...

God morgon förresten!

Strax kommer kusin Alicia hit så det blir jag och tre barn här på förmiddagen, maken har så klart åkt iväg, nu påstod han att han måste klippa sig innan hans farfars 90-årsdag imorgon. Jaja, det ska väl gå det med och hoppas att han kommer tillbaka så småningom.

Grattis till Astrids krypande, BS Apropå handklappning så är det jättekul tycker lillkillen, men han kom på det efter att han lärt sig krypa...

KRAM till hormonkänslofyllda PB Din sambo kan få gå kurs hos min man, han verkar tro att en kram löser allt. Medan jag tycker att det är jättetrevligt att kramas, men när det ligger leksaker över hela j_a golvet, disken nästan ramlar av diskbänken, smulorna ligger i drivor på köksbordet och golvet ser helt melerat ut av smuts - så kryyyyper det faktiskt i mig så mycket att jag inte ens kan stå stilla för en kram, utan skulle föredra att vi faktiskt röjer undan, gemensamt, och SEN kramas!

God morgon!

En vacker men kall morgon, -4 hade vi här.

Lilla är 6 mån nu och hinner bli 9 mån till i januari då maken kan börja sin föräldraledighet.

Jag tycker också att det vore bra om maken kunde vara hemma lite, men jag vill samtidigt vara med om den tiden igen. Alla åldrar har ju sin charm och en ca 1-åring är ju lite sällskap och mer social och gör roliga grejer, jämfört med en spädis alltså. 

Jag har nog kommit fram till att gå på mötet på onsdag, få veta lite mer och känna efter i magen hur det känns. Det ska kännas bra för att jag ska ta det tror jag och ffa tänker jag inte sälja mig billigt.

Det som egentligen skrämmer mig mest med tanken på att tacka nej är risken att jag inte hittar nåt nytt innan augusti (då vi tänkt att Lilla kan börja på dagis). Men vad är oddsen för det tror ni? Det är ju 10 månader!

Parnassia - svårt beslut att ta och bra input du har fått här som tyvärr talar både för att ta jobbet och att strunta i det. Absolut ska du gå dit och få mer input, lite magkänsla av hur det kan bli.

Pb - jag gick inte ned i dos förrän det var dags för sprutstart fram till dess tog jag samma men jag hade även en check inbokad med blodprov etc för att verkligen se att mitt hormonvärde låg där det skulle och då fanns ju chansen att öka om så behövdes. Ena gången fick ju inte alls min blödning som jag skulle... och då blev det många checkar och min läkare trodde jag var gravid. Nå ja, det var jag ju tyvärr inte.

BS - grattis till krypandet!

nenne - japp, kollar så smått på att åka norröver men maken verkar helst vilja åka söderut. Vi får väl se vart vi hamnar .... det är ju ett tag till sommaren.

Snorkis - trevligt att se dig här inne igen!

Och sen har jag säkert glömt att kommentera en massa, hoppas ni ursäktar. Ska nu göra lite pyssel innan det är dags att ta sig ut. Ska iväg och kolla SM i dans idag ... skoj men samtidigt är det lite traumatiskt varje gång, för i dansvärlden har inget hänt mycket de senaste 40-åren dvs mina gamla tränare sitter fortfarande där runt golvet.