Livets toppar och dalar

Ja du Snorkis, nog blir en ny graviditet en där rädslan kommer att finnas med på ett annat sätt än den gjorde den här gången. Å andra sidan kanske de "små" sakerna, som illamående och vad det nu kan vara, inte alls får ta samma utrymme. Flera här har ju faktiskt inte alls haft särskilt muntra graviditeter utan det har varit fullt upp att hantera åkommorna osv.

Skulle jag lyckas bli gravid igen är jag -precis som du rädd att oron skulle överskugga allt tills man stod med facit och visste att allt gått bra. Jag kan verkligen önska mig den där naiva och okunniga sorglösheten jag hade både medan vi försökte och när jag väntade vår son. Nu är det SÅ mycket man vet som kan gå snett och dessutom har försökandet förstört så mycket av spontaniteten, glädjen och den positiva längtan.

Man får väl-som Mugglan nu gjort, någonstans bestämma sig med någon slags järnvilja att ta ut så mycket glädje man kan tills något annat slår undan den. Annars blir man väl galen. Men vem som helst som förlorat det man längtat så efter, måste ju rimligen känna oro att samma sak ska hända igen.

Det är ju HELT ofattbart att det kan hända "bara sådär" med ett helt friskt barn! Man vill ju ha ett varför så man fattar! Ååååh lilla Sigrid! (världelösa lilla fåniga fjuttsmiley)

*kramar till herr och fru snorkis, världens bästa föräldrar till Sigrid*

PB - Nä, jag kommer inte tillåta mig att fokusera på gravidkrämporna om jag blir gravid igen, det skulle vara så fel.

Jag önskar också att jag kunde vara sådär naiv och se allt i rosenrött och tro att får man ett plus på stickan så får man en levande bebis. Det har vi lite för många exempel på här inne att så är verkligen inte fallet. Jag kommer nog aldrig våga tro att jag ska få ett levande barn förrän jag har ett i famnen!

Det är så otroligt fel på alla sätt och vis att ett friskt barn ska dö utan anledning. Jag tror det bidrar mycket till att jag blir extra rädd och tycker det är så svårt att förstå. Varför liksom?

Jag förstår helt och fullt att du vill ha ett helt fotbolls lag!

Jag tycker också att jag känner igen lite av det du funderar över fast jag tänker då på min lillebror (som dog i en bilolycka när han var 2 och jag 4), jag vet aldrig hur jag ska svara på hur många syskon jag har.. Fast nu är juh det 21 år sedan, så det är juh lite annorlunda, jag brukar dock göra så att om jag känner att jag orkar prata om det så säger jag inkl lillebror, annars säger jag hur många levande jag har och tänker för mig själv på honom)..

Jag menar inte jämföra med dig, bara säga att jag förstår att det är svårt..

*vet inte vad jag ska skriva*

Starkt av er att ha klarat av jobben idag (om än med nöd och näppe)!

HÄLSA till Herr Snorkinsson så innerligt och jättemycket!

Stor tårfylld kram till dig Snorkis (och Snorkismannen)! Det är klart ni är föräldrar. Det är en sak som sitter i hjärtat och hjärnan, inte räknat i antalet eventuella barn som springer omkring.

Jag har ständigt en liten dialog med min mamma, i mitt huvud, trots att hon dog för 8 år sedan. Jag vill gärna tänka att jag fortfarande är hennes dotter trots att jag lever och hon är död. För hon är fortfarande min mamma.

MSW - Tack för kram! Jag förstår precis hur du menar. Om man inte orkar berätta och riva upp såret igen så är det ju enklare att inget säga, men i hjärtat finns de ju alltid!

PB - Han hälsar tillbaka!

AM - Vad bra du skrev! Såklart är det ju så. Jag pratar med Sigrid i huvudet också och till hennes sten på kyrkogården.

Jag vet inte om ni har läst boken "Jag saknar dig, Jag saknar dig" ( www.bokus.com/bok/9789129674156/jag-saknar-dig-jag-saknar-dig/ ) det är en bok som handlar om en tvilling "som blir kvar" när tvillingsystern dör..

Den är jättebra och jättesorglig. Men iaf där i har de en teori om varför barn dör, och enligt den är det så att en mycket gammal själ som snart ska smälta ihop med alltet, men som känner att den har så mycket glädje kvar att ge så även om det gör att kroppen han får dör tidigt så kan han skänka så mycket glädje att det ändå blir värt det..

Ah, så länge sedan jag läste den, så jag kommer inte ihåg det tillräckligt bra för att göra det riktigt rättvisa, men det är ett sätt att se det på...

Jag såg en fin dikt som precis beskriver hur vi känner: 

"Märkligt att man kan sakna någon

så ofantligt mycket.

Någon som egentligen aldrig tidigare existerat.

En gång var det bara du och jag,

samma som nu.

Men något hände däremellan,

du blev far och jag blev mor.

Nu är det bara du och jag

och ett osynligt barn.

Om någon ser oss

komma gående, sida vid sida,

ser de inte det skrattande barnet

vi håller i handen mellan oss.

Vi är föräldrar

som bär vårt barn inom oss,

osynligt för världen"

Av Okänd