Livets toppar och dalar

Alltså, egentligen är ju reglerna sådana att är du själv sjukskriven så får du öhht inte vara ensam hemma med dina barn "eftersom att vårda sina barn jämställs med arbete, och kan man vårda sina barn har man alltså arbetsförmåga"

Men visa mig den familj där man när influensan går, väljer att mamman OCKSÅ är hemma om pappan och de två barnen är sjuka. NÅGON måste ju för fasen jobba.

Alltså blir den enda utvägen om både föräldern och barnet är sjuk att man inte sjukskriver sig själv utan vabbar för barnets räkning och inte låtsas om att man har 39 i feber själv och att barnet får kolla på tecknat hela dagen i soffan medan man själv halvkomar bredvid och inte lagar mat eller vårdar vidare mycket i andra bemärkelser heller.

Om man inte har någon barnomsorg utan är hemmafru, så har man väl inte rätt till VAB alls? Och därmed faller ju möjligheten att vabba även vid föräldraledighet, eftersom barnet inte är inskrivet i någon banomsorg. Eller? För på pappren skriver man ju i vart barnet normalt vårdas och att den andre föräldern jobbat plus att fsk/skola måste skriva på att barnet varit frånvarande.

Cicci - Härligt med intervju! Jag håller tummarna!

AM - Vad jobbigt med pencillin till H, har också hört av vänner att Kåvepening smakar skit och att det är princip omöjligt att få i barnen det, att de kräks osv. Usch, håller tummarna för att det går bättre ikväll eller att du får tabletter istället!

Här verkar man inte få ta semester och ha barnen på dagis. En kompis till oss ville nämligen åka och hälsa på en väninna i USA själv i våras, men det gick inte för då fick inte barnen vara på dagis. Då skulle hennes man varit tvungen att ta semester för att vara hemma med barnen. Inte jätteskoj även om jag kan förstå varför det är så.

Det som jag har hört att man kan göra är att ta ut flex/mertid, det räknas ju som arbetstid så då kan man komma runt det om man har tillräckligt med sparade timmar och en vänlig arbetsgivare.

Snorkis, ditt resonemang är helt solklart och alldeles självklart för mig. Det tror jag det är för alla andra också. Om det inte är det så måste de ju vara dumma i huvudet på riktigt!

Min väninna förlorade sitt första barn i samband med förlossningen (då det visade sig avbara allvarliga fel på barnet som man inte upptäckt innan, så det kunde inte leva utanför livmodern) Hon svarar alltid att hon har två barn, men bara ett i livet. De har foton på barnet framme och pratar helt självklart och utan krusiduller om henne i familjen.

Du är Sigrids mamma-men du fick inte behålla henne. Det är ju det som är så för jävla skithemskt och orättvist och grymt!

Åh, nu gråter jag för er skull igen! Jag står inte ut med hur hemskt det är-jag förstår verkligen att du har hamnat i en egen verklighet, en parallell liksom. Jag tror det är ett försvar från själens sida. Så du kan ta allt lite i taget eller vad man ska säga.

ÅH vad bra du har gjort det idag!

SNORKIS!

Du har varit så tapper! Heja heja heja dig!
Jag beundrar din kraft och ork i detta, till trots.
Självklart är du mamma!
Likväl som någon annan är mamma som har förlorat sitt barn lite senare, vid 1, 9 eller 17 års ålder.
Jag har en värninna som förlorade sin förstfödde son i samband med förlossningen för att hon var för trång och läkaren ville att hon skulle föda normalt, Oliver fastnade och syretillförseln ströps.
En fullt frisk lite bebis som dog pga att de inte gjorde akut snitt.
Hon pratar ju alltid om sina 3 barn. Och sa att hon var mamma då Oliver dog o i väntan på att kunna bli gravid igen.
MrsB här inne i tråden pratar ju även hon om sina 3 pojkar, som hon är mamma till, även om den ene dog i vecka 18.
Du är MAMMA och en bra sådan! Oavsett om Sigrid finns uppe hos de andra änglabarnen eller hos er på jorden.
Jag är så otroligt ledsen för din skull hjärtat och jag vet ju att du hade en halvjobbig graviditet, men detta till trots hoppas jag att du får uppleva en ny fin graviditet snart, när ni är redo för det.
Alla kramar i världen till dig och din make!

Ag jobbet, i morgon är en ny dag och du kommer bli starkare för varje dag!

PB - Jag tänkte på dig imorse när jag körde till jobbet, jag tänkte mig er som små "gubbar" som satt på mina axlar och hejade på

Jag hoppas att hon kommer räknas, hon är ju min dotter även om hon är död Jag är livrädd att folk ska "glömma bort" henne och låtsas som om inget har hänt.
OM vi skulle få ett barn till i framtiden som det går bra med så vill jag att h*n ska vara helt medveten om att h*n har en storasyster och att det ska vara helt naturligt att prata om och besöka Sigrid vid hennes grav. Vi ska sätta ihop ett album med UL-bilderna och bilderna vi tog på sjukhuset så hon får ett eget album som bara handlar om henne.

Förresten du vet att jag var så säker på att jag bara ville ha ett barn förut, det vill jag inte längre. I och med att det här har hänt så vill jag helt plötsligt ha ett helt fotbollslag! Skit samma om jag spyr nio månader i sträck eller har eksem över hela kroppen, det är SÅ värt det!

Och där kom jag inte på min största skräck som jag tänker en del på nu. Tänk om Sigrid är det enda barnet vi får? Jag är så oerhört tacksam över att fått dela iaf 9 månader med henne, MEN hela min kropp och själ skriker efter ett levande barn att ta hand om. Jag är livrädd att vi inte ska få något mer barn, att jag inte ska bli gravid, eller att jag blir det och det barnet också dör

Cicci - Tack för ditt inlägg! Jag behöver verkligen läsa sådant nu. Jag känner mig så förbannat lurad på konfekten. Det är verkligen vidrigt!

Oj vad jag häver ur mig nu Sorry, ni får hoppa ni som inte orkar läsa mina inlägg, jag förstår att de inte är så roliga...

Mmm jag vet Snorkis, och jag har undrat -bland allt annat jag undrat om dig och hur du har det-hur du känner just inför det nu.

Jag tror livet har funtat oss så, att drivet att vilja vidare, besegra hopplösheten, tro på livet och överleva, leva vidare och få bära våra barn och se vår framtid, är väldigt väldigt stark inom oss. Även om skräcken är gastkramande inför det outhärdliga, så tror jag längtan efter liv ofta är större än rädslan för död och förlust.

Klart Sigrid ska ha ett eget album och att framtida syskon ska veta om henne!

Jag tror att om folk tiger framöver, så kommer det att vara av rädsla att säga fel saker eller riva upp dina och din makes sår. Och för att man inte vet vad man ska säga och då hellre är tyst. Jag tycker jag har hört just det beteendet SÅ många gånger.

Sedan hör det ju till det sorgliga och orättvisa att Sigrid blir mer abstrakt med åren för alla andra utom er, eftersom ingen annan fick träffa henne. Ingen annan har en relation till henne än ni, men glömmer henne? Nä, knappast!

Snorkis gumman!

Jag vet ju inte varför Sigrid dog nu, men jag LOVAR att alla resurser kommer sätts in vid nästa graviditet och du kommer bli tryggare än de flesta gravida mammor, iaf andra gångs mammor!
Förstår att du upplever att ngt ska gå illa igen, men försök fokusera på den nya graviditeten och DU den behöver inte alls innebära eksem och spyor i 9 månader. Jag har varit gravid 4 ggr och alla var olika, de mest lika var de med Louise och Victor, förutom hjärtslagen då, V under 140 och L över 140

Om du vågar prata om Sigrid, vilket du kommer bli mer och mer bekväm med under resans gång, så kommer ingen glömma! Så länge inte ni glömmer glömmer ingen!
Många som har förlorat ett barn skriver ju till och med i annonserna, alltså under Födda, ängla barnens namn, att den och den har blivit storebror...
Ni har upplevt Sigrid och hon har funnits, hon kommer alltid att finnas för er! Självklart!
Hur absurt det än låter för dig nu, så tänker jag på "mina tvillingar" som aldrig föddes ens, jag gjorde själv ett val, men gode tid vad jag tänker på dem, nästan varje vecka. Märkligt.
Vissa saker formar en för alltid, oavsett anledning.

Hoppas då du får ett fotbollslag