Livets toppar och dalar

Hördu Snorkis, om du bara visste vad vi längtat efter att du ska komma till ÖS-punkten! Fan, ös så det skvalar kvinna! Orkar? Vem fan behöver orka något här utom du i sammanhanget!!! Bring it on!

HELT RÄTT PB!
Kan bara instämma nickande!

ÖS ur dig till oss, vi finns här i vått och tort!

Och du var superduktig som gick till jobbet och klarade det. Och det där med att leva i en parallell verklighet - det är lätt att det känns så när livet är jobbigt.. eller när världen bara är overklig på något sätt....

Och SJÄLVKLART är du mamma du också! Det bottenlöst tragiska och orättvisa är att du inte fick vara det åt ett levande barn...

*megakramar i massor*

Cicci - Det är ju det som är så så jobbigt också, vi fick aldrig veta varför. Det fanns inga fel på henne eller mig och de tog blodprover, prover från livmodertappen, fostervattensprov och obducerade henne. PSD i magen skulle man kunna kalla det. Läkarna tycker att det var bra så att inte var något ärftligt men det är fruktansvärt för oss, att en frisk bebis bara dör sådär.

OM jag skulle bli gravid i framtiden kommer jag få gå på specialistmödravård och kommer att bli igångsatt innan den veckan Sigrid dog. Men hur ska man överleva det, hur ska man orka, vågra tro att det går vägen då? Jag följer mammor på FL som är gravida efter barn som dött och deras graviditeter är inte roliga, ångesten och rädslan överskuggar glädjen. Men alla förenas de av önskan att få åka hem från sjukhuset med ett levande barn.

Jag har så mycket tankar som snurrar i mitt huvud. Känns som att jag är tillbaks på ruta ett igen, fast ändå inte. Jag fick ju Sigrid, mitt lilla hjärta.

Snorkis! Vad glad jag blir att se dig här idag också! Och bra jobbat att ha klarat av den här dagen också!

Jag säger som de andra, SJÄLVKLART är du mamma, och för tjyven, ÖS ur dig så mycket du orkar. Det är ju det vi är bra på här, ÖSA och LYSSNA!

Jag tycker att det du skriver är fullständigt logiskt. Motsatsen vore konstigt.

KRAM!

Hur har det gått för din man idag?

Snorkis, okej så det var PSD i magen, jag visste inte det, men jag misstänkte det. Jag var ju på sommarsemester då allt hände, men jag fick sms av tråden...

HUR som helst, jag förstår att det måste vara över jävligt att vara gravid igen.
Men man måste försöka njuta och tänka positivt. Hur stor är sannolikheten att det händer igen? Det kan inte vara så stor.
Jätte bra att du hänger i tråden på FL med mammor som är gravida igen efter likadan händelse som du!
Min chef förlorade sitt barn i somras 1 månad innan dig, men hon vägrar låta detta ta död på en kommande gravidtet, hon ska försöka njuta med all den hjälp hon kommer få och läkarna har lova henne UL så ofta hon vill, så man kan följa bebisen på bästa sätt (och därmed kommer hon må bättre).

Jag blev så glad av Mugglans inlägg idag, hon fick ju missfall för 1 år sedan och har nu plussat igen ( ifredags, vet inte om du vet) men hon vägrar se det som om hon ska få MF igen, utan satt idag på sitt jobb och mös av att vara gravid igen, om det nu handlar om 3 veckor till så skrev hon att hon ändå tänkte njuta så länge det varade! Det lät så positivt.

Nu kan man ju inte ens jämföra det med dig, men det var mer menat som en positiv synvinkel....

Jag tror du kommer kunna bli gravid igen och det väldigt snart!
Jag vet hur det känns! Trots att jag gjort abort så har min kropp skrikit efter nytt barn, som PB säger så är människan funtad på ett djuriskt pch bra sätt!

Jag bara svammlar, försöker bara få dig på lite bättre tankar tror jag!

Inte lätt!

Parnassia - Jag frågar honom vad jag ska skriva. Han svarar att han överlevde till slut. Han bröt bara ihop tre gånger säger han och skrattar trött.

Cicci - Jodå, du gör ett bra jobb! *kram* När den dagen väl kommer så får jag hoppas att man är mer glad än rädd och att man får mycket stöd från vården. Muggles gör ju helt rätt, men det tar tid och kraft att komma så långt som henne.

Jag vet hjärtat, det tar verkligen tid och kraft att komma igen efter en så tragisk händelse!

Kramar snorkismannen, han har varit minst lika stark som du!

Hoppas hoppas hoppas att du inte ska vara så rädd när tiden är inne för en ny bebis, utan att du kan le åt Sigrid och diskutera med henne och sen säga till dig själv att detta ska gå bra för det har jag lovat Sigrid, för hon vill ju bli storasyster!