Vi fortsätter blanda och ge

Klart jag läste hela Vänner! Vilken prestation! Hur känns det nu i tillbakablick?

Liten, jag köpte faktiskt några Boob-tröjor på Tradera. Kändes ok för mig när jag tvättade dem. Det var liksom ingen rea då och jag använde dem mycket. Paola Maria ska jag kolla upp till nästa gång.
AMs tips med linne och vanlig tröja vet jag en kompis som klarade sig bra med.

Stackars BS, har Astrid klarat sig ialla fall?

Jag läste hela, Vänner! Lät som att det var jobbigt för dig, men vad skönt att du lyckades vända tankarna till något positivt efteråt.

Hur är det med foglossningen nu, förresten? Har du ff ont?

Angående amningskläder så har gillat kombinationen amningslinne + vanlig kofta med knäppning i fram eller sweatshirt med dragkedja. Lindex har bra amningslinnen

Telis: Exakt samma erfarenhet har jag av två st kombinerade kyl/frysar (mammas och pappas kök). Och dessutom så har maken svårt att hitta grejer i EN kyl, hur skulle det då gå med två skåp att leta i???

Nej, ska nog passa på att ta en dusch medan lillkillen sover. Han har blivit badad och masserad, så nu hoppas jag att han ska sova gott ett tag

Tips amningskläder: det finns ett speciellt linne av ett märke som heter tusenblå - där är det hål för brösten och tänkt att användas under vanlig tröja (eller utan om man är exhibitionist )
www.tusenbla.com/index2.html

Om jag inte redan haft mina långa linnen med töjbara axelband hade jag köpt ett gäng såna tusenblålinnen!

Jag har förresten en paola maria-klänning och en boobklänning (kan även användas som nattlinnen, det jag använt dem som), en i rosa en i blått om någon är intresserad. Stl XL. Bortskänkes mot avhämtning.

Morning Ladies höll jag på att säga-och sa visst också. Här har jag vågat vakna och slutligen gå på toa ännu en dag. Inget blod. (men det är lätt att få för sig att det liksom stoppas upp långt därinne av en barriär av progg-gucka...)
12 dagar efter ÄP, lika med dag 26.

Inget blod alltså-men tydligen magsjuka! Min sambo låg just på toa och ulkade.

Jag hade ett bryt igårkväll då jag ordnat med middag och dukat och försökt vara normal, och så kom han hem men satte sig skitlänge i telefon, frågade inte hur jag har det, ingen kram..ja ni fattar.
Till saken hör att jag inte fått tag på honom på telefon på hela dagen och jag ville så gärna höra hans röst. Det visade sig att han glömt atala om att stället han var på igår får de inte ha telefonen med på. Så jag hade verkligen gått här och längtat efter att han skule komma hem så jag inte var så ensam.

Och hans reaktion på att jag blev ledsen var att han blev förbannnad och gapade. Värdelöst.
Sonen blir ju jätteledsen när vi bråkar. Och då mår jag så outsägligt dåligt för DET så jag vill bara försvinna.

Det här är så TYPISKT oss-jag känner mig bortglömd och osynlig och föröker förklara att jag behöver att han bryr sig om mig konkret. Han blir arg för han känner sig anklagad och då blir jag arg för att jag blir frustrerad när han inte förstår. Jadda jadda.
Ja, och så idag så undrar han ju såklart "hur är det, hur går det, hur mår du?" så man istället undrar om han blivit hel nipprig.

Jag vet inte, alla andra kanske alltid pratar väldigt sansat och lyssnar på varandra ochh förstår , men hos oss dras den här valsen ganska ofta. Som regel när jag känner mig sårbar.
Och så kommer förståelsen och det BRA samtalet lite senare oftast.

Oj, det var inte tänkt att jag skulle dra upp allt det där här nu faktiskt...det bara kom ut. Sorry!

PB: Även om man rent förnuftigt vet att man ska prata sansat och lyssna på varandra, så hjälper det inte så bra när känslorna kommer och tar över...

Jobbigt med magsjuka också...

Men inget blod är BRA!!!

Ego: Oroar mig litet för syrrans make... Han gör praktik långt borta i ett varmt och trevligt land, men det går inte så bra. Kompisen svek honom när de skulle säga ifrån angående något som inte var bra, och nu är han totalt jätteutmobbad av sina "arbetskamrater", och en hårsmån från att lacka ur totalt på den värsta mobbaren. Hoppas att han lyckas sätta sig över det de få dagar som är kvar tills han ska åka hem...

Ore, nä, just det. När alla känslorna och all rädslan rinner över och man är som ett litet hjälplöst barn "DUMMA DEJ som inte är i närheten när jag behöver dig" typ.

Usch vad vidrig situation för din svåger! Min sambo hamnade i en liknande situation under en av sina FN-missioner. Det är verkligen inte roligt.

Vänner - det är KLART att det är en och annan av oss som läser HELA storyn! Och DUKTIGT kämpat!! *hejar på i efterhand' Förlossningar är verkligen smärtsamma saker.. urkans....

Ego - är hos mina föräldrar och jobbar idogt på att Trollet ska känna sig trygg hos mormor och morfar = det går hyfsat!! Mysigt värre!! Lång bilresa var inga problem och ny spjälsäng verkar inte heller ha bekommit Trollet! *glad*

Ang. amningskläder så kom jag på att jag har från Proud också. Håller med AM om att HM:s inte sitter något vidare. Fast den toppen jag har därifrån är lång, så jag kunde ha den även när jag var gravid, så det var bra. Det gick med Boobs också, fast inte lika länge då de sitter mer tajt. Ska kolla upp ditt linne-tips AM!

Ang. hur jag känner inför förlossningen nu så är det positivt fram till lustgasen. Sista cm plus krystfasen inte så postiv och sen är det positivt igen. Maken försökte få mig att se det som en idrottsman. Att man kan vara väldigt besviken när man kommer i mål för att man känner att man kunde gjort det så mycket bättre. Men sen när ingen annan kommer i mål på en bättre tid kan man vända det till att det gick rätt bra ändå. BM och maken tyckte ju att det gick så bra. Men det går sådär, mitt värsta scenario var ju att tappa kontrollen och det var ju precis vad som hände... Så faktum är att jag har en ännu positivare bild av den första maratonförlossningen. Men, men, huvudsaken är ju att han kom ut!

Parnassia,
Maken drog fingrarna fram och tillbaka över magen, hela tiden med mig som domderade: "Hårdare, lösare, längre upp, längre ner, fortare, saktare". Det var lite olika under olika värkar hur jag ville ha det. Det avledde den invärdes smärtan rätt bra. Du får nog prova i aktivt läge, för det är nog svårt att öva in innan. Man kan nog inte riktigt föreställa sig hur en sån grej kan hjälpa. Det finns ju massor av sådana knep, men jag förkastade dem innan, för man kan som sagt inte förstå hur de ska kunna hjälpa nåt.

Nu känner jag mig hyfsat feberfri iaf. Men efter att jag tog en kort, långsam promenad i tisdags har jag haft väldigt, väldigt ont, speciellt i underlivet. Det har svidit varenda sekund och blödningsmängden har ökat till det dubbla igen. Fogarna gör också ont. Jag skulle väl kunna gå 200 meter eller nåt om jag går väldigt sakta, men det är både stygnen och foglossningen som hindrar mig från att göra det. Tyvärr hittade jag anteckningar från hur det var förra gången och då kunde jag gå längre än jag kan nu. Jag som trodde det var något bättre denna gången... Ibland är det inte så bra att man är duktig på att dokumentera. Men men. Någon gång ska det väl gå över!

Vickan, Skönt att bilresan gick bra!

Jag känner folk som har åksjuka bebisar som knappt kan ta sig nånstans. Det kan inte vara kul, så det är ju jätteskönt när det funkar!