OK, här kommer den:
På söndagsmorgonen 6.45 kände jag av vad jag uppfattade var förvärkar, eller sammandragningar som jag haft under flera veckors tid, men mer av sedan ett par dagar tillbaka. Denna morgon kom ännu fler än innan. Jag ställde mig i duschen för att se om de skulle sluta komma, men det gjorde de inte så då antog jag att det verkligen var förlossningsstart. De kom oregelbundet, inte så ofta och gjorde inte speciellt ont alls. Så fort jag ändrade ställning, rörde mig eller t.e.x gick i trappan fick jag dock alltid en värk direkt. Jag funderade på att accelerera förloppet genom att röra mig mer, men bestämde mig i stället för att lägga mig och samla krafter. Vi åt en rejäl lunch och hann även med att fika innan vi åkte in vid 16-tiden. Jag kände att det började bli svårt för mig att koncentrera mig hemma med Prinsen som ofta ville vara där jag var, annars hade vi nog kunnat stanna hemma längre. Jag blev undersökt och det var tydligen svårt att känna hur öppen jag var pga att huvudet låg så långt ner, så BM var tvungen att känna efter under en värk. Så det började ju inte så bra, då det ju gör rätt ont att ha en hand där inne under värk... Jag var iaf öppen 4 cm.
Efter att ha ätit lite middag la jag mig i badet. Där var värkarna väldigt olika i karaktär. Vissa var väldigt jobbiga och andra var lindrigare. Efter en riktigt tuff värk ringde vi på BM för att hon skulle kolla hur mycket öppen jag var, för det kändes nästan som om jag ville krysta. Hon kunde inte känna riktigt, men kände att jag inte var helt öppen iaf, så jag stannade i badet lite till. Hon testade att dra med fingrarana över magen för att avleda smärtan under värk, så detta fick Maken praktisera under ett antal värkar sen. Jag låg totalt en dryg timme i badet och på väg tillbaka till rummet fick maken massera mig hårt i korsryggen under flera värkar. Så hårt att jag hade blåmärken på ryggen dagen efter, men det gjorde ju inget. Jag bad sen om lustgas Något jag ångrar i efterhand. Det är ju inte så lätt att tajma oregelbundna långa och kraftiga värkar som dessutom ofta var tvillingvärkar. Eventuellt var mina värkar (speciellt i slutet) lite för starka för lustgasen också, då den bara var inställd på 50/50 och aldrig skrivades upp mer än så. När jag missade en värk klarade jag inte av att lättandas, utan spände mig allt vad jag kunde i stället. Inte så bra. Jag upplevde även att jag ofta inte ens hann ta 2-3 djupa andetag mellan värkarna som skulle behövas för att göra mig klar i huvudet igen och inte illamående. Så de måste verkligen ha kommit tätt. Jag låg på sidan i sängen. BM gjorde hål på hinnorna så att vattnet gick vid 19.20. Sedan satt jag i sängen och efter en stund ville de att jag ställde mig upp i en gåstol, men det dröjde inte länge innan jag kände krystvärkar. BM kände efter att alla kanter var borta. Jag ville bara få bort hennes hand, för det är så obehagligt när man har värk.
När krystvärkarna kom hade jag verkligen ingen koll på hur jag skulle göra. Av någon anledning var det jag övat in som bortblåst. Jag spände mig i benen och höll inte kvar luften när jag tryckte på. Jag sa att jag var rädd och kände hur jag bara ville bort från hela situationen, men visste ju samtidigt att jag inte kunde komma därifrån. Jag tappade helt enkelt kontrollen och krystade för glatta livet både under och utan värk, så BM frågade mig vid ett par tillfällen om jag verkligen hade värk (det såg hon nog på magen att jag inte hade). De la benen i benstöd för att få mig att slappna av i benen och BM försökte verkligen få kontakt med mig genom att ganska skarpt säga att det var viktigt att jag samarbetade med henne. Och att vi ju inte ville att det skulle ta lika lång tid som sist. Att man måste jobba innan belöningen kommer. Den (belöningen) lyckades jag dock inte fokusera på alls den här förlossningen heller. Det är liksom omöjligt att tänka på bebisen under smärtan för mig. De (hon och en undersköterska som var med) talade om att jag skulle dra mig upp genom att ta tag i ett par handtag och sedan trycka på neråt. Mina krystvärkar var väldigt långa och jag hann trycka på ca 5 gånger på en krystvärk. Även om det inte blev mycket kraft i den sista. Jag tänkte att ok, jag struntar i om jag spricker, de vill att jag trycker på och det ska jag verkligen göra, ända tills bebisen kommer ut. Det gjorde faktiskt mindre ont när jag hade en uppgift att fokusera på. Innan dess gjorde det verkligen otroligt ont. Jag minns inte alls att det gjorde så ont förra gången.
Sen, efter en knapp halvtimme med krystvärkar kom det häftigaste ögonblicket på alltihop och där lyckades jag tack och lov vara närvarande. Jag kände verkligen efter hur det kändes när han var på väg ut och jag tyckte inte det sved eller så som jag hört många säga. Det var bara så häftigt när det rätt som det var bara sa slurp och så kom hela han ut. Vilken lättnad!! Klockan var då strax före 21, så rent tidsmässigt var det ju en jättebra förlossning. Den tog lagom lång tid (ok att de första 7 timmarna var något sega, men då hade ju ju heller inte så ont) och det var prefekt att det startade på morgonen och avslutades på kvällen och inte inkräktade på nattsömnen.
Det kom inga glädjetårar denna gången heller, men jag kände iaf någonting. Bebisen lades så nära mitt ansikte att jag inte riktigt kunde se hur han såg ut, men han skrek direkt och fick 10-10-10 apgar-poäng redan efter 1 minut, vilket inte verkar vara så vanligt. Han var verkligen fin i färgen och huvudet var helt klotrunt. En färdig jättesöt bebis! Han vägde lite mindre än Prinsen och var lite kortare, men kompenserade det genom att ha lite större huvud. 36,5 cm i omkrets.
Annars hade jag väldigt ont av foglossningen efteråt, av att jag låg i en sådan ogynnsam ställning och av allt detta tryckande på min ömma mage. Jag såg inte fram emot att krysta ut moderkakan, men det gick på en enda krystning så kom hela ut tack och lov. Men jag fick ligga och vänta i 15-20 min innan den kom.
Att få bedövning och bli sydd (5 stygn) gick dock jättebra. Det bekom mig inte särskilt.
Sen fick jag äntligen försöka amma och det gick klockrent med rätt tag direkt. Efter en liten stund ville han ha mer, så då fick han amma igen. Sen somnade han.
Efter att han ammats och vi fått in vår bricka med mackor som vi ätit av skulle jag ställa mig upp. Det kunde jag. Jag kunde dock inte lyfta det vänstra benet så pass att jag skulle kunna ta ett steg framåt; det var helt omöjligt. Så de fick hämta en rullstol. Sen ville de väldigt gärna att jag både kissade och duschade. Jag mådde lite illa, så de ville att maken följde med och hjälpte mig i duschen medan de såg till bebisen. Det gick till slut, men det var verkligen en snabbdusch.
Bebisen sov hela natten. Det gjorde dock inte jag då jag hade så ont av eftervärkar, stygnen och av foglossningen. Plus att jag var helt full av endorfiner och inte speciellt trött. Just då, direkt efter förlossningen, kände jag att jag blivit förlossningsrädd. Men det kändes lite bättre redan dagen efter och speciellt efter att jag fått prata med den BM som förlöste mig. Hon verkade inte tycka att jag varit så fel ute, utan tyckte att jag andats jättebra, men tyckte att hon själv pushat mig för hårt och beklagade både det och att jag sprack, men jag tror hon gjorde helt rätt, vilket jag också sa. Hon tyckte också att maken och jag haft ett bra samarbete, vilket kändes bra att höra. Jag bara viftade lite med händerna så visste han vad jag ville att han skulle göra (ofta att ge mig ryggmassage).
Tiden på bb var kanon. Jättehjälpsam personal som man kunde ringa på för minsta lilla fråga, god och bra mat, stort rum och maken fick sova över första natten och hade fått det även ytterligare 2 om han velat, men han behövdes bättre hemma hos Prinsen. Själv såg de gärna att jag stannade 3 nätter, tills PKU-testet var gjort. De frågade mest bara om amningen fungerat förra gången och sa sedan inget mer om den. Och de tvingade mig inte att dela säng med bebisen och ligga och vara rädd att han skulle trilla över kanten, utan han fick sova i sin balja, vilket fungerade jättebra. Jag fick ett gåbord som jag använde för att ta mig till toa första dagen. Sedan när jag var där själv var jag ju tvungen att ta med bebisen i sin balja, så då kunde jag ju inte ta med gåstolen också. Men det fungerade även om det gick sakta.
Överlag kände vi oss mycket mer omhändertagna den här gången och de första dagarna av Lill-prinsens liv blir ett fint minne!
Var det någon som orkade läsa ända hit? 
Jag har knappt använt dom eftersom jag inte ammar.