Vi fortsätter blanda och ge

Nu har jag skickat länk och meny till maken . Fast jag har även en annan kulinarisk upplevelse på min vill göra lista www.pmrestauranger.se/start.html

förutom det så var det ju små aptitretare.
På fredagen fick vi först en liten kopp med västerbottenostskum med små spån av torkat renkött. AAAH GOTT! Innan efterrätten fick vi yoghurtparfait med vattenmelon.
På lördagen fick vi först erbjudande om créme brulee med anklever men tackade nej pga levern ("men ? den är ju inte rå!" sa servitrisen...) och fick en bit hummer med någon god klick på istället. Och innan efterrätten fick vi nåt guckelimuck med åkerbär som knappt hann se dagens ljus innan det var borta. SCHLURRRRP!

Sommeliern på PM tog VM-guld för något år sedan.

Visst är det underbart med god mat!!!

nenne - man kan väl vandra där i området? Så man "förtjänar" kvällens middag!?!

lapinette
oooh!

lappis
ja det tror jag absolut man kan. dagsturer åtminstone, det var ju väldigt fina fjäll runtomkring

www.expressen.se/resor/1.1674238/ljuva-livet-mitt-i-naturen

Nenne, Vilken MENY! Ooooh, jag vill också äta!

Fast vi har just eftermiddagsfikat, min fina pojke och jag. Han tycker det är roligt att få äran att cykla till bageriet och välja vad vi ska ha. "jag tog de här bullarna mamma, hoppas du tycker de är bra..."

Lappis, ja du, man har visat upp härligheten så man blivit helt avtrubbad...
Vad underbart att det åtminstone verkar närma sig för er med utredningen och det nu. Fast jag förstår att du förtränger. Det måste kännas väldigt abstrakt allt det här.

Förresten kom jag att tänka på det där med att känna sig annorlunda som adopterad.
Min sons bästis är ju det och dels har han själv inte fattat att han ser annorlunda ut och dels har hans kompisar-inklusive min son inte lagt märke till det heller. Underligt nog. Han är pepperkaksbrun och har kolsvart hår och mörkbruna ögon. Det var för något år sedan som detta att han är adopterad kom upp i samtalet ch nu förra sommaren åkte de till Colombia som han kommer ifrån, och då var det ju världens oolaste reseberättelse han kom hem med.

Två av mina nära vänner från tonårstiden är också adopterade. Den ena flyttade till Sthlm när hon blivit vuxen och fått barn. Då berättade hon upprört att det var första ggn i hela hennes liv hon känt sig annorlunda och insett att hon inte sågs som Svensk. Hon gick med barnvagnen på Östermalm och blev väst åt "åk hem din jävel". Hon sa att hon ärligt aldrig ens reflekterat över att hon inte skulle varit svensk som alla andra. Hon är från Bolivia och med indianskt ursprung. Hon hade dittills bara upplevt det som positivt och alla tyckte det var spännande.

Min vän från Indien dremot, han var en vilsen själ som pratade i det oändliga om att åka "hem" och hitta sin "riktiga" familj, och ville ta sitt födelsenamn istället för det han hade här. Men den killen bodde i ett hem som var vldigt kyligt och jag vet att hans pappa slog honom ibland. Han hade det inte så bra.

En annan familj vi är lite bekanta med, adopterade från Kina och reste senare dit igen med barnet som helt utan självinsikt sa "Mamma, jag tycker vi åker hem, alla ser ut som Kineser här"
Hihi!

PB