Ibland tänkaer jag på hur mycket man talar om förlossningar och smärtan deinnebär. Kvinnor går omkring med skräck inför att gå igenom det och det finns därmed Auoror som kan hjälpa en hantera det.
Men vem talar om smärtan i att vara mamma som finns där precis jämt, precis under ytan, resten av livet? Den som tar över en varje gång ens barn lider eller har det jobbigt?
Oron som kommer att bo inom en för alltid, oavsett ens unge kommer på att han ska klättra upp på Mount Everest eller gör dåliga val när de väljer livskamrat, eller om de börjar med droger, skolkar från skolan eller föralldel är små och har öroninfalammation, ramlar från sängen och slår huvudet i elementet, eller flyttar och gråter av hemlängtan med ringar runt "ingen"...
Jag tror man kunde behöva Auroran bra mycket mer och längre i livet. Och om BLicken är belöningen, så är värken i hjärtat priset. Och de smälter ihop och hör samman i det vi kallar kärlek.