Då fortsätter vi vårt umgänge o stöttning genom livets alla bra o dåliga dagar!
Tillsammans är vi starka!
...förra tråden:
www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3516167.html
Du som läser här gör det på egen risk, ty här räds vi icke sjukhus, kroppsvätskor eller prat om sexlivet.
Gemensam faktor har varit längtan efter barn. Såhär flera långa trådar senare är det vänskap som förenar, minst lika mycket!
Jenny, jag tycker faktiskt att du ska fråga henne. Helt enkelt bara "men gud varför har udu inte SAGT något!"
Så får hon säga varför. Gissningsvis så är hon dels ängslig över att du ska bli ledsen-vilket du blev, och dels drabbad av de overklighetskänslor de flesta av oss får.
Sedan tror jag de vore bra för dig att inte räkna den här tiden som försök utan som tid då din kropp återanpassar sig till det normala. Det går ju inte att cykla utan cykel eller hur?
Din längtan har funnits där länge. Försökt få barn utan att lyckas har ni inte ens närmat er länge än. Det är olika saker och din längtan är stor nog för att den ska fylla hela bröstet till bristningsgränsen. Men du får inte låta den bli en anledning till hopplöshet! Lova dig själv det och försök ha hopp först innan det blir tid för hopplöshet!
*stor kram*
Häj.
Hemma från jobbet idag och imorgon (chefen sms:ade och tyckte att jag gott kunde vara hemma hela veckan om det behövs. Skönt att ha hans stöd).
Kommer väl att hänga här idag, men kanske inte orka kommentera så mycket utan bara vara ego. Jag känner ert stöd och är mycket tacksam för det.
Jag hoppas att mina plusbaciller funkar bättre än mitt plus och håller tummarna för er som närmar er BIM.
Chocken börjar släppa sitt grepp, det är ganska tydligt. Avgrunden som öppnar sig är för djup för att jag ska våga tänka på vad som finns därnere (oj, så melodramatiskt det blev. Fast jag kan tycka att det känns bra att uttrycka sina känslor i konstiga metaforer ibland. En konstig egenhet, men men...).
Stämningen vid frukostbordet var tryckt och jag blev ett ögonblick orolig över hur det ska gå för oss. Men så drog maken mig intill sig i ett försök att skägga mig och jag hånade honom för det misslyckade försöket. För ett ögonblick var allt som vanligt, med små hyss och retsamheter.
Så jag vet att vi kommer att klara det. Men shit, vad jobbigt det kommer att bli. *trött ända in i själen*
Än en gång, tack för att ni finns. 
(och ja, jag tänker på er och vill höra allt om hur ni har det. Om kompisar som gör en ledsen, svåra förvärkar, jobbiga morgnar och gulliga gudsöner. Och så de fina hundarna förstås. 
)
En stor kram till dig Daa!! Du gör helt rätt som är hemma och tar hand om dig själv några dagar nu, skönt att veta att du har chefens stöd...
Hej Daa!
BRA att du är hemma!
Vet du vad? Jag tvivlar inte ett ögonblick på att ni två kommer att klara det!
Jag oroar mig mer för allt detta eviga räknande och en kropp du ska hålla koll på, cykler som kommer och går och konsten att orka uthärda indianbesök, eller vänta på det och så allt hopp och all förtvivlan däremellan. Och det är du som ska hålla ihop i det.
Rent krasst finns det ju ingenting annat att göra än att hoppas på snabb återhämtning, nya indianer och nya försök och inte för lång väntan på nya plussitiva nyheter.
Men först måste du få reagera!!! Var inte rädd!
"Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet så skulle också där Din hand fatta mig"
"Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt..."
Du vet!
Vi är här både under gråten och tills den gått åt. Det är din fina make också. Och du själv med gumman. Det här kommer inte att förinta dig.
Blomman: Du kommer alltid med såå kloka ord!! Börjar nästan gråta igen när jag läser vad du skrivit.
Jag försöker verkligen tänka så, och bitvis när jag lyckas känns det faktiskt skönt. Men ibland kommer det över mig att vi inte ens har börjar försöka än och hur låååång tid kommer det inte då ta innan vi faktiskt sitter här med en liten i vår famn.
Jag blir på riktigt tårögd och faktiskt lite varm i hjärtat när jag tänker läser det du skriver. Ni verkar vara så bra för och med varandra, du och din man. Och DET är väldigt, väldigt värdefullt i det som ni nu har råkat ut för. Jag är övertygad om att ni kommer att ta er genom det här och att det kommer att komma en liten Baa som stannar kvar to the bitter end. Men visst kommer det att vara jobbigt, och då finns vi här.
*kan inte låta bli att le åt din gulliga beskrivning av era små bus*
Blomman du är ju helt fantastisk på att uttrycka dig! Blir helt tagen av att du alltid skriver så bra. Själv sitter jag här och inte vet alls hur jag skall skriva till Daa och så kommer du med de orden. Jag kan inte mer än säga att jag håller med föregående talare...
Man får gråta!
Jag tror verkligen att ett av de största problemen i hela den här bebisvärlden är att vi idag har så snabba vanor och är inställda på att vi kan ha kontroll och påverka allt i våra liv och att det oftast är rätt snabba puckar vad gäller insats och resultat.
Så funkar inte vår biologi. Den är inte anpassad till internetåldern och ett år framstår som en evighet i en tillvaro där vi blir irriterade om vi inte får svar på våra sms inom några minuter.
Det blir ett bryskt uppvaknande och ett test i tålamod för många av ss tror jag och tycker mig märka.
Jenny står brud 090801 skrev 2010-01-04 12:17:02 följande:
Du har alldeles rätt. Man lever så mycket efter "nu eller meddetsamma" annars och helt plötsligt sitter man här med något som man så gärna vill men man kan inte alls styra det. Och då blir helt plötslig en prövning...
Ja fy tusan!
Som vårt beslut nu. Det är ju inte precis så att vi beslutat att få ett barn. Vi har bar beslutat att vi ska göra ännu ett dyrt och fåfängt försök. UTAN garantier och med massor av väntan inblandat.
Jag kan bli helt galen på att man ska hålla på och ta beslut och välja en massa saker i det här när man ändå likförbaskat inte får välja så det blir som man vill. It sucks! 
Jenny står brud 090801 skrev 2010-01-04 12:24:52 följande:
