Fråga prästerna 9

Jag måste få säga att jag alltid tyckte att jag skulle få gå in till min väntande gum och i min fantasi har jag alltid sett framför mig en lång altargång.

NU har jag influerats av alla underbara historier om hur det är att stå där bakom dörrarna i ögonblicket precis innan man går in och vänta tillsammans med sin blivande och nu vill jag nog inte missa det heller. Kan tänka mig att en och annan tår faller redan tår och gåshuden rullar på armarna. DET vore det finaste för mig och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Det är verkligen en speciell stund, det är mitt starkaste minne från vår bröllopsdag, utan tvekan.

Fast det måste jag säga.. Alla här säger att det var SÅÅ underbart att stå där med mannen bakom dörrarna när klockorna började ringa..
Jag tyckte det var HEMKST!

Men det hade nog inte med mannen att göra utan nervositeten! Jag började ju störtgråta när vi började gå in..

Visst är det ändå något konstigt med vår fysiologi som gör att vi lipar så fort det händer något känslomässigt överväldigande? Jag trodde att jag, nej!, jag var helt övertygad om att jag var en sån som skulle storböla direkt när min blivande väl friade men inte en tår och NU skäms jag för att det inte hade större effekt på mig!

Jodå nog hade det effekt alltid och jag gick som på moln i flera veckor efteråt och gör väl fortfarande.

MEN jag är den där typen som grinar för allt. Jag kan brista ut i tårar när jag ser folk på TV som vinner i nån sport och hoppar runt och jublar eller står på prispallen och sjunger nationalsången (spelar ingen roll nation eller så). Jag blir lika berörd varje gång jag ser på film två karaktärer som äntligen blir kära och får leva tillsammans. Jag är hejdlöst otröstbar när jag ser folk som dör, PÅ FILM!, och när personer omkring mig är ledsna och otröstliga.

Jag är helt enkelt den där typen som släpper ifrån mig tårar för allt och ingenting och jag hade därför förtväntat mig att jag skulle stå där som en fontän men istället slog sig ett leende över hela ansiktet och jag stod där som ett fån och bara log från öra till öra och kunde inte annat än säga ja!.

Svanboet:
Men det är väl jättehärligt!! Fånleende är väl inget att "skämmas" över!
För övrigt så stämmer din gråtbeskrivning in precis på mig också! Oftast iaf, men ibland kommer inte en tår när man verkligen förväntar sig det. Underligt!

Sorry för lite OT här Kjelle!

Ok, nu har jag funderat och funderat och läst halva tråd nr 8 innan jag ger upp och bara frågar. När vigseln är klar och utgångsmusiken spelas så går brudparet ut. Sen ska man pussas på bron har jag förstått och då står alla gäster och tittar och kastar ris eller blåser bubblor eller nåt på dem. Men är jag korkad eller är jag? När går gästerna ut och vad gör brudparet under tiden? Jag har varit på bröllop trot eller ej men jag minns bara att alla gick fram och gratulerade brudparet inne i kyrkan långt bak, men inte vad som hände sen eller hur de hamnade där... Jag antar att det visar sig när vi pratar med prästen men det är ju typ hundra år tills dess och jag kommer inte att sluta undra... Åh, så irriterande när man inte minns... Som att ha en låt i huvudet som man bara kan en rad av texten på liksom...

Kjell Präst skrev 2009-08-20 21:55:14 följande: